Det är mycket av de tidigare tankarna som försvunnit under de senaste året. Jag vet att jag kommit mer än halvvägs i alla fall. Men det undgår mig inte att bli ledsen av tanken, och förbannad över att jag fortfarande förstör och hindrar mig själv. Samtidigt som jag vet att jag är den enda som kan ändra det. Man kan ta hjälp, absolut. Men jag vet hur jag fungerar och att prata med någon eller äta medicin är inte vägen för mig.
Jag är glad ändå att jag börjat våga lära känna mig själv, mitt riktiga jag och vara helt ärlig mot mig själv. Det är faktiskt det som varit mest effektiva och absolut största orsaken till att jag kommit så långt under det senaste året. Jag kan inte luta mig mot mina diagnoser och skylla på dom i alla lägen, jag kan inte fortsätta att undvika sånt som jag är rädd för, jag kan inte tro att obehagskänslan kommer försvinna av sig själv om jag inte aktivt arbetar för att den ska försvinna och jag kan inte tro att andra människor ska göra jobbet åt mig.
Nu arbetar jag mycket med min rädsla för sociala sammanhang, jag skulle inte kalla det en fobi längre. Jag är inte på bristningsgränsen till en panikattack när jag går på stan. Jag sitter inte i bilen och svettas längre, mår illa, har ångest och hyperventilerar efter att ha besökt en butik i stan. Idag arbetar jag med att bara kunna prata med människor utan att det känns som att jag ska kasta mig ut från ett stup. Att inte behöva gå med ångest i dagar och veckor för att jag "kanske sagt något som kan misstolkas, som låter konstigt eller att jag upplevts som konstig". Majoriteten av alla nätter ligger jag vaken med en ångestklump över dessa tankar. Samtidigt som jag någonstans vet att de människor jag pratat med troligtvis mest har upplevt mig som lite blyg och försiktig, alternativt att jag har en rolig dialekt och roliga uttryck. Men i stunden är det otroligt svårt att tänka rationellt.
Jag tänker inte vara det största hindret för mig själv. Jag tänker fortsätta att jobba på de svåra punkterna som jag har. Jag tänker inte fortsätta att begränsa mig själv för några obefogade tankar om "Tänk om...". Tillslut har man klivit över den där tröskeln som känns som en stor mur från början. Jag brukar visualisera det som en häst som inte vill gå över en bom eller ett hinder. Som försöker smita åt sidorna och sicksackar sig fram. Spänd och osäker, som inte kan hantera situationen och står emot med hela sin kropp. Med ryttaren som försöker med skänkel, tyglar och röst få hästen att komma över hindret. Tillslut kommer man över, kanske som ett ordentligt kråkhopp eller ett rejält överhopp. Men över kom man, och nästa gång man hoppar hindret så är det inte lika skrämmande. Tillslut hoppar man det där hindret som ingenting. Tillslut blir flera olika hinder lättare och inte så skrämmande, man kanske till och med hoppar högre hinder. Tillslut klarar man mer än vad man ens kunde drömma om. Tillslut är man fri.
