Ett redan splittrat Sverige som fortsätter att slitas isär. Där gemenskap, tillit och förtroende under en lång tid har utnyttjats och missbrukats. Det är klart att det blir sårat och skört.

En stor del av befolkningen tror inte längre på det som står i tidningen och sägs i TV och radio, som att allt vore skapat ur en trollfabrik. I den ena stunden springer man politikernas ärenden, för att i den andra sprida den egna världsuppfattningen. Det har blivit mycket viktigare vem som säger något, än vad vad personen faktiskt säger. Där ord står mot ord, och ingen relevant fakta i hela världen står över det egna intresset. Så står man där som ett frågetecken när förtroendet för journalister, myndigheter och politiker dalar långt ner under smärtgränsen.

Ingen kan ha missat den tvetydiga rapporteringen kring Covid-19, eller Coronaviruset. Våra expertmyndigheter gick först ut med lugnande besked, för att sen bli kraftigt motbevisad en kort stund därefter. Detta har nu upprepats konstant av svenska myndigheter sen rapporteringen började här i Sverige. Jag förstår att det nu kommer vara en tid av felbedömningar, men rättfärdigar det att myndigheterna kastar ur sig vad som helst enbart för att lugna befolkningen? Där politiker sen fattar beslut på högst tvivelaktiga grunder? Det övergår mitt förstånd. Vi står inte ensamma i den här pandemin, vi har facit och fakta från flera håll i världen. Men ändå gör man sin egen bedömning, som att svensken vore en helt egen art där Corona inte biter på.

Det finns två tydliga läger i diskussionerna kring Corona, där den ena sidan vill se fullskalig karantän och den andra anser att viruset inte är farligare eller mer utbredd än en vanlig influensa. Hysterikor eller förnekare. Kommentarsfälten exploderar av känslor och myndigheternas olika uttalanden slås i huvudet på varandra. Det finns inget konkret, det finns ingen rimlig sanning. Vi ser vad som händer i andra länder och hur man hanterar den här krisen där. Samtidigt matas vi med det motsatta budskapet här, klart att folk blir både förvirrade och panikslagna. Självklart ligger det i politikernas, myndigheternas och journalisternas ansvar, att vi inte känner ett förtroende och en trygghet. När konstlade konflikter och den egna agendan styr, kan vi inte längre handla effektivt och förnuftigt, vet vi inte längre vad det innebär. Jag vill även understryka att detta gäller inte endast under Coronautbrottet, utan den här förvirringen och misstron pågår konstant.

Vi har nu sett två dödsfall till följd av Coronaviruset. I skrivande stund har SVT publicerat att Sverige har 814 smittade i dagsläget. Utan att målas upp som någon domedagsprofet, är jag helt övertygad om att den siffran är gravt underskattad. Jag är ingen expert men jag är helt övertygad om att mörkertalet är enormt, oavsett vad statsepidemiologen Anders Tegnell försöker övertyga oss om. Han har ju inte haft många rätt angående coronaviruset hittills, inte ett enda rätt faktiskt fick jag det till om jag inte missat någon rapportering. Från början var riktlinjerna att man endast testar personer som befunnit sig utomlands i riskområden eller som med säkerhet träffat en person som testat positivt för Corona. För att sen kort gå över till att testa personer med influensaliknande symptom. Den riktlinjen varade inte länge och nu byter man taktik. Den nya taktiken innebär att Region Stockholm endast kommer testa personer som redan befinner sig på sjukhusen med symptom eller i riskgruppen. Vem som helst förstår ju då att det finns ett stort mörkertal. Någonstans vill jag kunna skriva att man har tappat kontrollen, men jag inser att det inte fanns någon kontroll från början.

Den totala förvirringen mellan verklighet och myndighet, politiker och befolkning - gör oss handlingsförlamade när det kommer till att fatta effektiva och logiska beslut. Vi kastas mellan olika världar och sanningar, där man äventyrar vår hälsa och vårt förtroende. Egoismen om att "Det bara är gamla och redan sjuka som kan dö av viruset" utmanas av skräckslagna människor som vill sätta hela Sverige i karantän. Politikerna fumlar runt i sin egna lilla låda och lutar sig tillbaka på myndigheternas svaga bedömningar. Men det är väl typiskt svenskt att agera när det redan är försent? Jag skulle väl inte vilja påstå att vi har en särskilt handlingskraftig och tydlig regering. När andra delar av världen började skakas ordentligt av Coronaviruset och satt in restriktiva åtgärder, så viftade regeringen bort det som att Sverige vore fullständigt skyddat och att vårdkrisen aldrig existerat. "Vi har en god beredskap" säger regeringen som att våra blågula hjärtan inte längre orkar med en till katastrofal sanning. Vi får nu se konsekvenserna av att politikerna och myndigheterna inte tog viruset på allvar och nu tvingas agera med de redan ansträngda medel vi har. Jag är personligen inte särskilt förvånad, inte alls! Det är ju inte sällan vi får se den typen av händelseförlopp i vårt land nu för tiden, där vi ställer oss frågande och fullständigt handlingsförlamade mot nutidens problematik. Där man tidigt gått ut och varnat för katastrofer utan något som helst gehör. "En påfrestad tid väntar för var och en av oss. Coronaviruset är det största hotet mot folkhälsan på många decennier" Säger Stefan Löfven under gårdagens presskonferens. Mitt syfte är inte att flytta fokus från den allvarliga situationen vi hamnat i, men är någon förvånad över utfallet?

Den svenska naiviteten är vår tids största samhällsfara.

Photo: https://www.pexels.com/sv-se/@wikispikis

Oj, här har det ekat tomt i några dagar. Jag har känt mig så himla konstig i kroppen och jag börjar förstå varför nu. Jag har slarvat med rutinerna och jag är verkligen helt förstörd över det. Så nu ska jag försöka komma tillbaka till rutinerna igen, även om det är sjukt svårt att bara vända sin tidigare rutin på en natt...

Men, jag tänkte berätta lite om fredagen. Ridskolan anordnade en klubbtävling som jag och In Time var med på. In Time B som hon heter, är ett 6årigt sto som ägs av ridskolan. Supergo häst med mycket arbetsvilja, som tar i för kung och fosterland när hon hoppar.

Vi hoppade då 60cm och 70cm clear round och var felfri i båda klasserna. Hon gjorde väldigt bra ifrån sig i båda klasserna och slängde in några glädjeskutt i andra klassen. Lite väl framåt men det gick ju bra ändå, det var tredje gången jag red henne i fredags så jag har inte hitta alla knappar än. Men jag är riktigt nöjd och det var så himla roligt. Vet inte vem som hade mest kul av oss två.

-------

Nu är det dags för mig att återgå till arbetet. Har fått i mig min gröt och varit på promenader med Theo så nu börjar jag äntligen känna mig som mig själv igen!

Jag tittade på Stockholmspolisen igår som jag gör varje måndag. Gårdagens avsnitt fokuserade främst på äldre människor som polisen stöter på i sitt arbete. Äldre som är vilsna och behöver hjälp att hitta hem och att öppna dörrar till lägenheter där äldre bor men varit okontaktbar, men även om äldre hemlösa.

Det gjorde så ont i mig att se den där mannen som inte öppnade dörren, som polisen misstänkte hade avlidit, men i själva verket hade ramlat och legat på golvet i kanske dagar. Han var väldigt undernärd och svag, så han kunde inte svara på polisens frågor. Ambulans kom och hämtade mannen. Men vad hade hänt om polisen inte blivit tillkallad, om den äldre damen inte hade misstänkt att det var något konstigt? Han hade ju inte klarat sig, då hade han fått ligga där på golvet tills han tynat bort.

De pratade även om äldre vars anhöriga inte hört av sig till dom på 1-2 år, ibland mer. Hur polisen ibland kunnat koka kaffe och bara pratat med de gamla dom besökt för att de ska känna sig sedda och få någon form av mänsklig kontakt.

Det gör verkligen fysiskt ont i mig av bara tanken att någon gammal sitter där i sin lägenhet eller i sitt hus, bortglömd och ensam. Där maken eller makan kanske dött, där kroppen värker och man räknar varje krona för att pensionen ska gå ihop. Där barnen och barnbarnen inte längre hör av sig, där de aldrig har tid att hälsa på. Man själv vågar kanske inte ringa, för varför skulle de ha tid att prata med en gammal gumma eller gubbe? De har ju sina egna liv att tänka på.

För mig är det helt otänkbart att man inte hör av sig till sina mor och farföräldrar. Min farmor är min allra bästa vän. Jag älskar henne så mycket att jag inte kan beskriva det med ord. Vi försöker ringa varandra i alla fall en gång i veckan, ibland blir det fler och ibland tar det lite längre mellan samtalen. Men min pappa och hans tjej brukar vara där och hälsa på ofta, så vi blir uppdaterade ändå vad som händer i varandras liv. När jag bodde hemma i dalarna var jag hos farmor 1-2 gånger i veckan och körde henne så ofta jag kunde till vårdcentralen och på sjukhusbesök. Jag blir alltid lika glad när jag får prata och umgås med farmor. Hon är så himla glad jämt och skämtar alltid, vi delar många skratt tillsammans!

Fina farmor som sitter stolt vid sina vackra blommor för 1-2 år sedan ❤️