Hellu!
Detta inlägget såg jag faktiskt på en annan blogg, jag minns inte vad den hette men den var i alla fall inte svensk, så mycket minns jag. Men det var att man skulle skriva ihop 9 fakta om sig ( Just 9 också för att man ska reta ihjäl sig ), men inte de vanliga tråkiga som man brukar göra utan 9 fakta som man kanske helst inte berättar för folk eller som man tycker är lite pinsamt eller så. Alltså mer
"9 saker som jag helst inte vill berätta men gör det ändå för varför inte?" Tror ni det kan bli en bra titel? Kommer det slå igenom som en trend? Tror inte det, men vi kör igång.

1. Som ni kanske vet har jag inte någon kontakt med min pappa och jag låtsas alltid som om det inte rör mig i ryggen och jag spelar alltid tufft men sanningen som också är fakta nummer 1 är att jag har alla kort/brev jag fått av min pappa under madrassen i sängen hos mig för att jag vill dem ha nära mig, som om jag ska finna någon form av tröst i att veta att ord han suttit och skrivit på ett papper finns så nära mig.

2. Jag avskyr att sova när det är helt mörkt,jag vill säga att det inte är för att jag är mörkrädd för jag tror inte att jag är mörkrädd egentligen men jag har ändå svårt att somna när det är helt mörkt i ett rum, precis som vissa inte kan sova när det inte är helt tyst.

3. Jag dagdrömmer extremt mycket, detta vet faktiskt inte så många människor men jag går så ofta och dagdrömmer om alla möjliga saker så en stor del av dagen är jag fast i min egen lilla bubbla.

4. Detta är faktiskt något jag skäms en del för på riktigt, men under i princip hela mitt liv har jag spelat att jag är svag, alltså att jag inte orkat lyfta eller dra saker. Så hela min tonår har min familj och vänner trott att jag är den svaga medan jag egentligen faktiskt är stark. Jag har berättat det nu som vuxen och jag ska vara ärlig och säga att jag skäms för det.

5. Detta är väl kanske egentligen inget pinsamt som jag inte vill berätta men jag tror det är något som vissa ibland kan störa sig på med mig och det är att jag kan vara lite av en Know it all. Inte i form av att jag tror att jag kan saker jag inte kan utan att jag väldigt ofta har svar på tal eller svar på saker. Jag är en person som googlar det mesta jag inte kan och sen fastnar det i mitt huvud så jag har ofta svar på vad folk säger eftersom jag troligtvis suttit och googlat upp det sedan innan.

6. Detta är faktiskt något som är väldigt pinsamt men samtidigt väldigt bra. Innan jag började på gymnasiet kunde jag vara väldigt fördomsfull. Detta troligtvis då jag sedan tidigare gått på skolor där man dömdes för allt och där man lärt sig döma folk för att klara sig själv. Men det var när jag började på mega musiik (mitt gymnasium) som jag lärde mig mer om feminism, rasism och hur det kan visa sig, funktionshinder av olika slag och så vidare. Så jag skäms över att jag var över 15 när jag började lära mig mer om de sakerna men jag är tacksam över att jag lärde mig så mycket och nu ärligt kan säga att jag är väldigt påläst.

7. Detta bör jag egentligen inte skämmas för men jag kuggade 3 gånger innan jag fick körkort. Jag klarade teorin på första försöket men själva kördelen kuggade jag 3 gånger, främst pågrund av min nervositet.

8. Många tror att jag är en person som är väldigt säker på min kropp, jag lägger upp helkroppsbilder och skriver inlägg om att man ska våga älska sin kropp även om man är tjock, smal eller normativt "lagom". Men sanningen är att jag 85% av dagarna tar på outfits utan att titta mig i spegeln och öppnar inte ens snapchat för att jag inte vill se mitt ansikte. Jag vill så gärna att andra ska se sitt värde och förstå hur värdefulla deras kroppar är men tyvärr har jag svårt att lyda de råden själv och det kämpar jag med genom att lägga upp bilder och skriva texter som är terapi för mig också.

9. Okej detta är faktiskt sjukt pinsamt såhär i efterhand. Men jag var ju ett stort Justin Bieber fan när jag var yngre, alltså jag menar ett extremt fan. Så när jag en dag fick veta att det hade läckt en nakenbild på honom så var jag en av de galna människor som i princip sökte genom hela google för att hitta den. Jag har aldrig varit mer av en hacker än jag var den dagen och det lönade ju sig, för jag hittade den.

XOXO Johanna

Hej på er!
Förra inlägget handlade om min mobbninghistoria och var ett ganska personligt inlägg. Idag kommer däremot ett inlägg med mer statistik och ja mer öppet.

För som alla vet är mobbning ett otroligt stort och svårt problem. Jag menar enligt en statistik av svt så blir ca 60.000 skolelever mobbade och det gör mig så ledsen. Men jag känner att vi börjar på steg 1, vad är mobbning mer specifikt?
Mobbning räknas när man blir kränkt eller utsatt mer än en gång av en eller flera personer. Detta kan ske både i verkliga livet men även på internet. Mobbning kan bestå av väldigt många saker, några exempel är
Kränkningar, Sprida bilder på personen .Att slåss .Att hota

Detta är några exempel och alla dessa exempel är även olagliga, det är alltså brottsligt att göra dessa sakerna och är du över 15 kan du straffas. Mobbning skapas tillexempel om man på ett ställe har tydliga normer om hur man ska vara eller att se ut och någon bryter mot det. Mobbning gör att man kan känna sig väldigt ensam, utfryst och ledsen. Många tror att det är deras egna fel att de blir mobbade och att mobbarna har rätt och man kan också få fysiska problem tillexempel ont i huvudet och ont i magen.

Men vad gör man om man får veta att ett barn blir mobbad?

Exempel på vad föräldrar kan göra:
Det kan vara väldigt viktigt att lyssna på ditt barns signaler. Några tecken på att ditt barn inte mår bra är sämre sömn, sämre aptit, ledsen, presterar sämre, vill inte gå till skolan.
Det är viktigt att våga prata med sitt barn, våga uppmuntra barnet att prata om vad som händer och se till att barnet känner att du lyssnar. Ta reda på vad som händer, vem är det som mobbar barnet, vilka situationer? Man kan kontakta elevhälsan om man känner att man inte vet vad man ska ta sig till. Om ditt barn blir mobbad i tillexempel skolan så bör du också kontakta personalen eller rektorn för att kunna lägga upp en plan på hur det ska lösas.

Men vad har skolan för skyldighet då?
Enligt skollagen måste en skola förebygga och förhindra att barn far illa, se till att alla barn har lika möjligheter även om de har olika religion, funktionshinder, kön osv. Även att agera direkt om en elev känner sig kränkt eller utsatt för mobbning. Om någon i personalen märker att ett barn blir utsatt måste de direkt ta tag i det genom att kontakta barnets vårdnadshavare och mentor eller ansvarig för klassen. Ta även hand om och trösta barnet. Även rektorn ska kontaktas och starta en utredning för vad som hänt, vilka som varit inblandade och se till att åtgärder görs för att det inte ska hända igen. Några exempel på sådana åtgärder är be all personal vara vaksamma, ha samtal med de berörda barnen och deras föräldrar eller läsa/se på film om ämnet mobbning.

Jag tror att vi vuxna måste vara mer uppmärksamma och jag tror verkligen att hade alla vi vuxna agerat så hade vi kunnat minska mobbningen otroligt mycket och fått fler barn att känna sig trygga att gå till skolan!

XOXO Johanna

Hej på er fina!
I detta inlägget ska vi prata om något viktigt som är alldeles för vanligt och detta inlägget kommer delas upp i två delar. Ämnet kommer vara mobbning och i detta inlägget kommer jag berätta min historia och nästa inlägg kommer mer handla om de enorma problemen med mobbning och vad det kan orsaka för problem.
Men här kommer väl min historia:

När jag började 7:an så började jag på en ny skola eftersom jag verkligen inte trivdes på min förra skola. Mina första veckor på min nya skola var faktiskt väldigt bra, jag kände att jag kom in i gruppen och där var en tjej som jag blev väldigt nära vän med. Men efter några veckor in så berättade den här tjejen att hon skulle byta skola. Det dröjde inte väldigt länge förrän helvetet börjar.

Det börjar med att jag blir utfryst i omgångar, några dagar umgicks folk med mig för att sedan några dagar senare bara totalt frysa ut mig. Detta fick mig att må väldigt dåligt och känna mig väldigt ensam, något jag inte berättade för mamma alls. Det var någonstans här jag började få min första depressiva period. Jag började även få kommentarer som kom mer i vardagen. Saker som tillexempel att jag var ful, tjock, värdelös. Men detta fortsatte ungefär halva sjuan innan det började bli värre.

Jag var fortfarande väldigt utfryst och hade tur om jag fick vara med. Kommentarerna började även bli värre och de skedde både på rasterna men även på lektionerna där lärarna hörde det men inte brydde sig. Jag fick höra saker som att jag borde ta mitt eget liv, att jag var värdelös, att ingen hade saknat mig om jag hade dött och en massa andra saker, många involverade betydelsen att jag inte förtjänade att leva. Jag hade folk som någon dag kunde umgås med mig en dag för att sedan totalt hugga mig i ryggen nästa dag.

Min mamma började få veta vad som hände och hon tog med mig till rektorn för att prata eftersom jag berättade att lärarna inte sa något. I början så sa bara rektorn att han skulle prata med de som gjorde det värsta. Men detta blev ju bara värre och mobbningen fortsatte nu ännu lite värre. Vi gick till rektorn igen och han sa att han skulle försöka hitta på någon lösning medan jag skulle börja gå till skolans kurator. Men att gå till skolans kurator gjorde inte riktigt saken bättre, jag fick prata av mig men mobbarna såg det som ännu en möjlighet att komma på nya namn och saker att säga. När jag gick i åttan så blev situationen ohållbar, rektorns halvdanna försök till att lösa situationen funkade inte och det slutade med att jag blev så psykiskt nertryckt att jag blev typ "sjukskriven" från skolan och fick vara hemma tillsammans med min mamma. Jag tror jag var det i ungefär ett halvår innan vi ändrade så att jag fick hemundervisning och sen gick jag till skolan typ en dag i veckan. Så fortsatte det genom hela åttan innan jag skulle byta skola, något som blev lite bättre trots att mobbningen fortsatte.

Jag har nu i efterhand insett att jag hade kunnat anmäla min skola för hur de skötte hanteringen av denna situationen. Jag har kanske en hög med 30 papper om olika handlingsplaner och möten och liknande som vi i princip tvingade rektorn att göra, inget som egentligen bestod av något som hjälpte mig.

Där har ni en extremt kort version av min historia, en historia som jag vet att jag tyvärr delar med väldigt många andra.

XOXO Johanna