Hej fina ni!
Jag hoppas allt är jättebra med er, jag har haft en ganska jobbig natt.
Igår skulle jag nämligen se Harry styles i Köpenhamn men istället för en superhärlig och svängig konsert så skedde en hemsk skjutning där personer dog.

Jag, Cornelia och Mikaela var på köpcentret där det hände. Det första larmet om skjutning kom 17.30 och 17.21 fick vi vårt kvitto efter maten och sedan gick vi på toaletten och gick ut bakvägen. Vi hade alltså precis kommit ut från köpcentret när han började skjuta. Jag hörde skotten men tänkte inte på det något nämnvärt, ingen tänker ju att där är en skjutning på gång. Vi tog oss till arenan och det dröjde inte länge förrän där var poliser med automatvapen, en helikopter och vi blev evakuerade. Men trots allt detta blev vi faktiskt insläppta i arenan och satta på våra platser utan att någon riktigt visste vad som hände. I efterhand är det lite konstigt att vi blev insläppta eftersom ingen visste om det var ett terrordåd. Konserten sköts upp och tillslut gick där upp någon på scenen som berättade att konserten var inställd av säkerhetsskäl och vi skulle bli exporterade av polis till säkerhet. Vi fick åka tunnelbana till en annan del av Köpenhamn, hela tiden följda av poliser med automatvapen. När vi väl gått av tunnelbanan var alla väldigt förvirrade, ingen fick riktigt någon information. Det slutade med att det blev en stor grupp med svenskar som försökte ge varandra information och prata med varandra. Tänk på att klockan nu var runt 1 på natten. Vi fick veta att alla tåg var inställda pågrund av terrorisken så vi blev evakuerade till ett bibliotek där alls kunde sitta och få vatten och kaffe. Överally var det hårt beväpnade poliser och avspärrningar och man fick inte vara ute. Allt detta skedde utan att man hade någon mer information än det man läste på nyhetssidor.

Där satt vi i kanske en timme och väntade på att tågen skulle komma igång. Men vi hade en väldig tur då där var några andra svenskar som hade fått sin pappa att komma och hämta dem och de hade 3 lediga säten i sin bil och frågade om vi ville åka med. Så vi fick skjuts av dem till Malmö och därifrån tog vi en taxi till Helsingborg.

Vi måste ha haft en fruktansvärd tur vilket jag är tacksam för, vi tog oss ut på ena sidan av köpcentret samtidigt som skytten tog sig in på andra sidan. Men det har varit extremt påfrestande och jag lider något extremt med alla de som dog och som blev skadade. Jag lider också med alla superfans som aldrig fick se den idol de väntat på i ungefär 3 år.
Kom ihåg att Ta hand om er!

Kom ihåg att du är fin som du är och förtjänar kärlek!
XOXO

Att känna mig maktlös måste vara något av det värsta jag vet och sen jag fick min diagnos har jag nog aldrig känt mig så maktlös. För sanningen är att det finns ingenting jag kan göra åt saken, min sjukdom kommer alltid finnas där. Jag tar mina mediciner och folk kommer med goda råd som de tror är något revolutionerande men egentligen är standard tips. Men jag gör dem, för att visa att jag gör vad jag kan för att må så bra som möjligt. Men på insidan finns paniken, för trots att folk säger att man ska se positivt så vet jag att jag under flera tillfällen i mitt liv kommer gå ner i det där svarta mörka hålet och jag vet vilket helvete det är varje gång jag ska försöka ta mig ur det. Att veta att sjukdomen som skapar detta kommer finnas kvar till den dagen jag dör utan att jag kan göra något åt saken skrämmer mig. Jag brukar alltid försöka vara stark och prata om min sjukdom men innerst inne är jag livrädd, det känns ofta som om ett tåg kommer rusande och jag kan verkligen inte göra någonting för att hindra det. På något sätt känns det som om jag aldrig kommer kunna vinna mot min bipolära sjukdom och den känslan kan vara väldigt svår att acceptera.

Jag vet att ett första steg är att man måste acceptera sin sjukdom och jag har alltid intalat mig att jag gjort det, men sanningen är en annan. För jag vet egentligen inte hur jag ska kunna acceptera den. Hur gör man? Hur accepterar man något som man vet kommer putta ner dig i ett mörkt hål gång på gång? Hur accepterar man något som tagit bort en del av mig för att ersätta den och sist men inte minst, Hur fan ska jag kunna acceptera en sjukdom som inte samhället ens försöker acceptera och som jag alltid behöver stålsätta mig för att försvara? Jag brukar inte vara rädd. Jag har blivit påkörd, jag har tagit mer blodprov än jag kan räkna och jag har tvingats genomlida fler utredningar än många gör i sin livstid men inget av det har gjort mig rädd. Men känslan av att vara totalt maktlös i en kamp jag ofta inte känner att jag kan vinna, den känslan gör mig livrädd.

Kom ihåg att du är fin som du är och förtjänar kärlek!
XOXO

Hej på er alla fina!

Jag sitter nu hemma efter en supermysig resa i Tyskland. Så i detta inlägget tänkte jag faktiskt visa en del av alla bilder vi tog under resans gång. Det var främst Cornelia och Elsa som tog bilder och jag tror helt ärligt att jag tog minst foton. Men sen jag fick min utmattning och började läsa så insåg jag att det är viktigt för mig att njuta av stunden och inte ha särskilt mycket fokus på mobilen eller att ta bilder eller liknande. Så titta och njut eller vad man säger:

Kom ihåg att du är fin som du är och förtjänar kärlek!
XOXO