NO MORE TOXIC IN 2019

Det som är så tacksamt med att ha en blogg är just skrivandet. På något sätt är det just det som håller mig kvar, det som får mig att fortsätta. Jag har bloggat till och från sedan jag var liten, min idé om att ha den här plattformen för att inspirera, skriva av mig och få utlopp för min kreativitet finns alltid inom mig, men 2018 har det ekat här. Detta år som varit har jag gått igenom mycket. Jag har varit så otroligt utmattad, och känt mig så tom. Som om allt som är jag bara har tynat bort. Jag gav upp mitt drömyrke för att jag mådde så dåligt på min arbetsplats. Jag kommer ihåg hur mycket det tog emot att sluta, som om det släcktes någonting inom mig. I januari förra året var nog allt jag ville att hitta en balans. En balans mellan jobb, relationer och att fokusera på mig själv, vilket jag inte alls kunde nå upp till.

De sista dagarna av 2017 spenderade jag i London med en nära vän. London är en stad jag håller nära hjärtat, och på något sätt känns det som att en bit av mig fortfarande är kvar där. Kommer ihåg hur jag och Emma drömde oss bort bland gatorna i Paddington, tänk om vi hade en lägenhet här. Kommer ihåg när vi gick in till ett litet fint franskt café, och jag fick någon spontan vision om att vilja jobba där, hyra en fin vindsvåning, studera några coola modekurser och fly verkligheten hemma. Det är inte första gången under året jag fått en sån abstinens för att vilja bort från allt, från människorna i staden jag bor i, och allra mest fly från mig själv och allt jag är här hemma. Det är nog de jobbigaste tankarna jag haft, att vilja fly från någonting man aldrig kan bli av med. För även om jag pluggade mode på en prestigefylld skola i London och jobbade extra på ett lyxigt franskt café hade jag ändå varit jag. Och under 2018 har jag brottats så mycket med dessa tankar. Under våren började det synas ännu mer utåt, jag slutade att äta, kände mig så otillräcklig, blev helt utmattad av mitt jobb, gick ner i vikt och var sjuk hela tiden.

Sommaren kom och jag åkte till New York med Johannes, det var som att något släpptes från mina axlar när jag satt min fot där. Vi blev helt kära i New York, och jag vet inom mig att vi kommer att bo där under en period i livet. Att känna doften av nygräddade våfflor och kaffebönor när vinden svepte förbi en morgon i upper east, att alltid få nya intryck och bli inspirerad av människor man mötte, konst och mode som man såg, varje dag. En dröm helt enkelt. New York fyllde ett tomrum inom mig, och gjorde mig lite lyckligare.

I mitten av augusti åkte vi iväg igen, jag och min älskade pojkvän. Denna gång till Italien. Det finns någonting fint i att hitta lycka i de mest svåra stunderna, att fortsätta le, att fortfarande älska, när precis allt i livet gör ont. I sprickorna lyckas ändå ljuset komma in på något sätt. När vi kom till Rom var jag lika förstörd som innan. Men det var sensommar, vi var i Italien min kärlek och jag, jag hade en ny salong som väntade på mig där hemma. Det var som om allt bara hittade sin plats tillslut, och jag hade alla anledningar till att vara glad och stolt över mig själv.

Löven började så småningom skifta nyans, och kalla krispiga dagar var runt hörnet. Jag började jobba som frisör igen och det väcktes en glöd hos mig, det går inte att förklara med ord hur mycket jag brinner för det. Vem är jag ens utan det? I och med att jag hittat tillbaka till det började jag också bli lyckligare. Det tar tid och det känns som att hela 2018 var ett år att bara ta sig igenom, för att sedan lämna allting bakom sig. Starkare. Vuxnare.

Årets sista månader var dem bästa. Det kanske låter klyschigt men att göra sina val med hjärtat är det som hjälpt mig mest. Att ta avstånd från allt destruktivt, att bara lyssna till sig själv och göra sina val efter det. Detta året har varit ett krig, men jag vet att det som gjort ont nu inte förblir. På gott och på ont är ingenting för evigt. Så nu vänder jag blad.

take care, xx

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229