Header

Var börjar man? Hur förklarar man? Dagen Elma kom började lugnt och slutade lika lugnt, men ändå helt annorlunda. Kvällen innan hade min släkt varit hemma och firat mig i förskott inför min 30-årsdag. På morgonen vaknade vi, åt frukost, Johanna går iväg en sväng, kommer tillbaka och säger "Sebastian, jag tror mitt vatten har gått..." Stressen, lugnet, paniken, lyckan! Allt på samma gång! Vi skulle in på kontroll. IDAG kunde vara dagen vårat barn kom till världen!

Johanna började packa förlossningsväskan. Jag plockade ur diskmaskinen... Det va så jag reagerade på stressen. Sen fick jag fixa en hundvakt, lägga in saker vi behövde i bilen, lägga plast och handduk på Johannas säte. Tipset alla manliga bekanta kommit med, haha! Väl ute på vägen kändes det ganska lugnt. Men tankarna var överallt! Är det idag? Hur långt tid kommer det ta? Hur går allt till?


När vi väl fick komma in på ett rum för kontroll fick jag ansvaret för Johannas telefon där vi klockade värkarna. Det var då cirka 3 minuter mellan värkarna, och så höll det på fram tills Elma kom. Ganska snart släpptes telefonen och istället blev det att massera Johannas svank. Massagen bara kom av sig självt, det var nästan som att allt gick på ren rutin.

När vi blev inskrivna fick Johanna bada, och strax efter hon satt sig där blev det lustgas. När hon satt där i badet fick jag en extrem känsla av att jag ville gråta! Min fina sambo och kärlek hade så himla ont och jag kände mig helt hjälplös... Men ganska snart skiftade jag, det var inte smärta Johanna kände, det var kraftsamlingar inför själva födandet. Denna tanke hjälpte mig resten av kvällen. Det gjorde det lättare för mig att peppa Johanna genom "kraftsamlingarna". Mellan värkarna försökte jag få i henne saft eller vatten. Mitt i allt ville Johanna att jag skulle ut till bilen och hämta väskan! Helt omöjligt att jag skulle hinna tillbaka till nästa värk (3min är kort tid!) men jag skyndade! Väl tillbaka kom tanken: "Låste jag bilen?!" Så det var bara att skynda tillbaka och kolla. Den var låst.


Vid ett tillfälle satte dom Johanna på en plåtpotta så hon fick kissa. Där satt hon sen i vad som kändes som en evighet... Ska dom inte hjälpa henne upp? Och efter att jag frågat dom så fick hon hjälp tillbaka till sängen.

När dom sen sa att Johanna var öppen 10 cm så började tankarna komma: "när kommer någon och sätter sig mellan hennes ben och hjälper henne få ut barnet?" Det tog kanske 15 minuter, sen huxflux var vi mitt i det! Johanna hade bytt position, jag hade hamnat bredvid Johannas huvud. Även nu så följde jag min instinkt i hur jag skulle bete mig och vad som behövde sägas.


När Elma väl kom ut blev allt så himla lugnt i rummet. Johanna och jag kunde bara stirra på vårt underbara barn som kommit till världen.

Personalen var helt fantastiskt på förlossningen. Jag har fått höra att man som partner kan få känslan av att man är helt bortglömd. Men jag kände mig extremt delaktig och personalen pratade hela tiden med OSS. Jag fick känslan av att dom såg Johanna och mig som ett grymt team!


Hur mycket man än läser och hör innan så kan man aldrig förberedda sig som partner. Men man ska absolut läsa och försöka förbereda sig, det hjälper! Men man kommer aldrig kunna förbereda sig på hur just sin egen förlossning kommer bli...

En magiskt och väldigt sjuk upplevelse! Man vaknar som vanligt en morgon, när man somnar har hela livet ändrats. Man har ansvar över ett liv! Utan oss klarar hon sig inte. Men med lite självförtroende och massor med kärlek så löser man det!

Mitt tips till alla partners som ska vara med vid förlossning: Följ din instinkt, den är med största sannolikhet rätt! Din kvinna behöver dig! Säger hon nej till saft? Ändra strategi, fråga inte om hon vill ha. "Älskling, du ska dricka saft nu." (Men tänk på tonen). "Älskling, 6 cm! Det firar vi med saft!"


Förlossning är sjuka grejer! Livrädd innan, livrädd under, livrädd efter! Men att få känna sitt nyfödda barn krama ens finger, det är magi!

Kram Johanna

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

>> Jag ska försöka vara snäll mot mig själv och mot kroppen.

>> Jag läste på ett Instagram-konto där en nybliven mamma skrev något i stil med "Det har tagit kroppen 9 månader att skapa ett barn och förändras, jag tänker ge den minst lika lång tid att återhämta sig". Jag tyckte hela tanken var så klok. För mig handlar det inte om att få tillbaka exakt samma kropp, men att bara ha lite tålamod och låta kroppen anpassa sig tror jag är en viktig faktor för en hälsosam återhämtning.

>> Jag gick upp lite drygt 15 kg. Jag upplever att mycket utav de sista kilona var vätska som så sakteliga försvann veckan efter förlossningen. Jag fick också frekvent höra att jag var "liten" om magen. Det kunde ha stressat mig men jag försökte bara ignorera de kommentarerna och lita på att kroppen gav bebisen vad hon behövde. Knappt 14 dagar efter förlossningen hade jag gått ner ungefär 11 av de 15 kilon jag lagt på mig. I övrigt har jag inte vägt mig och jag har heller inte som mål att försöka gå ner något så länge jag ammar.

>> Kostmässigt såhär efter graviditeten så äter jag precis som vanligt. Det vill säga, när jag blir hungrig och vad jag känner för. Min kosthållning har aldrig varit speciellt hälsosam men nu är inte rätt läge att göra en stor livsstilsförändring. Jag trodde faktiskt att jag skulle vara hungrigare när jag ammar men icke! Törstig är jag dock så på den fronten har inget ändrat sig sedan graviditeten!


>> Jag ska sätta upp realistiska mål. Jag var inte speciellt vältränad innan graviditeten. Jag kommer inte sikta på att bli speciellt vältränad nu heller. Bara låta kroppen läka, bygga upp en stark bål och göra saker som får kroppen att må bra.

>> Jag ska verkligen, verkligen försöka att inte slarva med knipövningarna. Jag slarvade lite under graviditeten men det blir ju ännu viktigare att inte slarva nu efter förlossningen. Jag har tappat räkningen på hur många mammor som sagt just de orden till mig under graviditeten: "Slarva inte med knipövningarna". Jag blev dock väldigt förskonad från bristningar i samband med förlossningen och för det är jag väldigt tacksam.

>> Jag fick en smärre chock dagen efter förlossningen, hur kan man vara så svullen att vävnaderna i stort sett är bortdomnade? Jag kanske ska vara tacksam för att det fungerar så, kanske är det kroppens sätt att hantera smärtan och känslorna efter en förlossning?


>> Jag är så otroligt fascinerad över hur snabbt kroppen anpassar sig och återhämtar sig. Efter bara ett par veckor hade magen i stort sett försvunnit och jag kunde börja använda en del av mina vanliga byxor igen. Jag känner mig som en jäkla transformer, haha!

>> Ända sedan vi kom hem från BB har jag försökt ta mig ut på någon liten promenad om dagen. Det kliade i kroppen efter rörelse tidigt efter förlossningen och jag var lite väl ivrig från början. Vi var ute och gick bara 2,5 dygn efter förlossningen och då drog det rejält i stygnen efteråt så att smärtan där nere förvärrades. På återbesöket och utskrivningen från BB blev jag tillsagd att avvakta lite med rörelse så det var bara att tålmodigt vänta. När jag väl började promenera igen kändes det som att musklerna i bäckenbotten var ett enda stort blåmärke efteråt. Som att jag hade sträckt mig i bäckenbotten (vilket man väl kan säga att jag gjort de senaste 9 månaderna och i samband med förlossningen i och för sig?). När 2 veckor passerat sedan förlossningen gav detta sakta med sig och jag kunde börja promenera med lite tryck i stegen igen för första gången på flera månader. Halleluja!

>> Foglossningarna och ryggsmärtan jag drogs med från vecka 22 ungefär har släppt i stort sett helt. Jag känner mer och mer igen min ryggsmärta som "den gamla vanliga." Om jag går mycket under en dag kan det värka lite i blygdfogen men jag skulle tro att det bara är en tidsfråga innan det försvinner också. Väldigt skönt!

>> Jag/vi har valt att helamma. Jag har varit förskonad från såriga bröstvårtor och mjölkstockning, tack och lov! Dag 3 rann det till rejält och brösten var så spända att jag fick mjölka ur lite för hand för att Elma skulle få ett bra tag, några dagar har brösten varit lite generellt ömma. En morgon vaknade jag med mjölkstockning och fick hög feber men en varm dusch, massage och en rejäl pumpning senare lyckades jag få det att släppa så att jag slapp långdragna besvär. I övrigt har det fungerat förvånansvärt bra att amma efter att ha hört från väldigt många mammor hur besvärligt det kan vara. Jag hade nästan för låga förväntningar tror jag men jag är tacksam att det fungerar bra hittills.


>> Under graviditeten smorde jag in mage, bröst och underliv med en fantastisk svartvinbärsolja varje kväll. Det sägs ju att det enbart har med arv och hormoner att göra om huden får mycket bristningar eller inte men jag tänker att det kan ju inte skada att mjuka upp huden så gott det går. Jag har fått rejält med bristningar på brösten men de flesta av dessa kom faktiskt efter graviditeten, när mjölken rann till. Jag tror att brösten tredubblades mot sin normala storlek på bara något dygn innan spänningen släppte något. På magen har jag inte fått en enda bristning i huden, jag vet att det är en värdslig sak men jag är väldigt tacksam att huden där fått behålla sitt utseende.

>> Magens form har oväntat snabbt återgått till i det närmsta normalt tillstånd. Huden är lite lösare och den är lite mjukare än vanligt men jag tror den kommer vara sig ganska lik om ett par månader.

>> Efter ett par veckors flitigt ammande började axlarna värka och bli spända. Första massagen efter graviditeten var himmelsk! Jag ska öven till naprapaten efter nyår, hurra!

>> Efterkontrollen hos barnmorskan gick bra. Såren har läkt fint, det fanns lite stuns kvar i bäckenbotten och jag kniper med rätt muskler så det är bara att försöka komma ihåg knipövningarna och göra på. Det känns väldigt positivt!

>> Jag funderar en del på hur det kommer kännas att ha sex efter förlossningen. Just nu väntar jag på att bli mentalt redo. Vi får ta det som det kommer, när lusten faller på och i ett tempo som känns bekvämt. Det känns viktigt med fysisk närhet ändå och vi försöker att inte glömma av varandra trots att Elma tar en stor del av vårt gemensamma fokus just nu.

Jag är, återigen, förundrad över kvinnokroppen och dess förmåga att anpassa sig och förändras efter behov. Jag kan egentligen inte sätta ord på hur cool kroppen är! Min kropp kommer aldrig bli densamma som innan graviditeten och förlossningen men att den återhämtat sig såpass snabbt och bra som den gjort är mäkta imponerande. Nu krävs mer tid, tålamod och lite träning för att få kroppen riktigt fit for fight igen. Go kroppen, du är fantastisk!

Magen 4 dagar före förlossningen.


Magen efter 4,5 timmar, dagen efter förlossningen och 2 dagar efter förlossningen.


Magen 1 vecka efter förlossningen, på dagen för beräknad födsel (9 dagar efter förlossning) respektive knappt 3 veckor efter förlossning.

Sedan sista bilden togs har jag inte fotat något mer för att jag upplever att den ser ut ungefär så nu med. Alltså lite slappare än innan men jag kommer ändå i mina jeans så den kan inte vara helt annorlunda än innan graviditeten i alla fall. Återigen, kvinnokroppen är fantastisk!🙌

Kram Johanna

Likes

Comments

Hej på er!😊

Den här dagen blev inte alls som planerat! Jag vaknade efter Elmas bästa natt någonsin men kände mig inte frisk. Mjölkstockning och rejäl feberfrossa, hurra! (Ironiskt nog är det förmodligen för att hon sov över 4 timmar i sträck som det blev stopp från början, men man får ta det goda med det onda). Tog en lång dusch, pumpade och slocknade totalt i soffan. När jag vaknade kände jag hur febern började sjunka, tack och lov. Nu mår jag bättre men resten av dagen spenderas hemma i soffan framför Netflix, med glass & cola. Tack gode gud att Sebbe är hemma också💗 Hua så svag man är när man får feber som vuxen! Jag hoppas ni får en riktigt fin lördagskväll😊

Samtliga bilder är fotade av Lukas Herngren bara några dagar innan Elma valde att titta ut.


Kram Johanna

Likes

Comments

Hur börjar man ett sånt här inlägg?

Det mäktigaste och märkligaste jag gjort. Det kommer bli ett långt inlägg, men jag vill skriva ner mina upplevelser innan de blir alltför avlägsna. För en väldigt kortfattad sammanfattning, scrolla ner till delen "Sammanfattningsvis"

Here we go!😊

Det hela började på morgonen söndagen den 12 november. Jag sov bättre än jag hade gjort på flera veckor under natten och vaknade strax efter klockan 9. Jag hade då haft ihållande molvärk i mage och ryggslut sedan torsdag kväll men inte tänkt så mycket på det hela. Den här morgonen kom dock en kramande intensifiering av smärtan med ungefär 10 minuters mellanrum medan jag drog mig i sängen. Jag tänkte inte så mycket på det då heller, det var ju för tidigt så jag antog att det var någon slags förvärkar.

Kl. 9.40 gick jag upp ur sängen och märkte att något rann längs med benen. Jag hann tänka "undrar om vattnet har gått" men kände mig inte säker så jag sa inget till Sebastian. Efter frukosten stod det dock klart att det definitivt var något som sipprade. Jag sa till Sebastian att "jag tror vattnet har gått, jag får ringa förlossningen". Han såg lite chockad ut då, haha! Klockan 10.30 pratade jag med barnmorskan på förlossningen som sa åt oss att göra oss i ordning i lugn och ro och sedan komma in för kontroll. Vi hade inte packat förlossningsväskan (hehe, oops...) annat än att vi hade lagt fram grejer till bebisen och min journal.

När vi väl satte oss i bilen var klockan 11.15 och värkarna började smattra på med bara 2-3 minuter mellan varje värkstart och de blev allt starkare i rätt hög fart. Klockan 11.55 var vi framme, togs in på intagningsrummet och bebisens hjärtljud övervakades ca 30 minuter innan jag blev undersökt. Klockan 12.40 var livmodertappen helt utplånad och jag var redan öppen 2 cm. Barnmorskan föreslog en promenad men jag var verkligen inte sugen på det för att värkarna kom såpass tätt så vi fick stanna på intaget. Jag duschade varmt en timme, det var himmelskt! Sebastian satt på en stol utanför duschen, klockade värkar och skötte ljudboken. Han satte på Harry Potter som jag jämt lyssnar på hemma och den rullade sedan en bra bit in på eftermiddagen. Väldigt avkopplande och skönt.

När det hade gått en timme hade de bytt personal och kvällspersonalen kom in för en ny bedömning. Den här gången var klockan 14.30 och jag var öppen 3 cm. De diskuterade återigen om jag skulle ta en promenad, barnmorskan sa något i stil med att "det kan vara förvärkar/latensfas". De gick ut för att diskutera saken vidare. Direkt när de gått ut ur rummet sa jag till Sebastian att "om detta bara är förvärkar så tänker jag nog om mitt beslut om att jag inte vill ha EDA". När de kom tillbaka för att diskutera saken med mig insåg de dock hur täta värkar jag hade och efter det var det ingen diskussion, jag skulle definitivt få stanna.


Jag hade skrivit att jag ville bada och medan de ordnade med ett rum som hade ett badkar kollade de återigen bebisens hjärtljud. Jag badade ca 1 1/2 timme medan Sebastian hela tiden satt vid min sida, skötte ljudboken och pytsade i mig saft. Varje kvart kom en barnmorska in för att kontrollera bebisens hjärtljud. Någon gång under tiden i badet bad jag om att få lustgasen. Det var den enda form av medicinsk smärtlindring jag innan hade bestämt att ville använda. Jag fick det att fungera bra med en gång och den gjorde nytta.

Klockan 16.35 blev det plötsligt svårt att höra bebisens hjärtljud bra och jag gick upp för att få en elektrod placerad på bebisens huvud istället. Jag var då öppen 5 cm. Jag bad kontinuerligt om att få bli undersökt då det var mitt sätt att behålla mentalt fokus på uppgiften. Så länge jag visste att värkarna hade effekt och att allt gick åt rätt håll kunde jag hantera smärtan. Resten av tiden fram till utdrivningsskedet satt jag på en pilatesboll med överkroppen lutad mot sängen och lustgasen i högsta hugg. Ungefär i det här skedet tappade jag också all tidsuppfattning. Jag vet att de frågade om jag ville ha någon smärtlindring flera gånger men jag tackade nej, till slut bestämde vi dock att jag skulle testa sterila kvaddlar. Precis när barnmorskan la dom så blev värkarna betydligt starkare så jag har ingen uppfattning om de hann ge någon effekt eller inte.


Jag öppnade mig ganska snabbt från 6 till 10 cm men sen tog det ändå ett ganska bra tag innan bebisens huvud stod tillräckligt långt ner i bäckenet. Någon gång under den här tiden kaskadkräktes jag också, men bara en gång vilket såklart var skönt. Kroppen behöver ju få behålla all vätska och allt socker den kan. Den här perioden var riktigt kämpig smärtmässigt och jag började jämra och vråla ut smärta i utandningarna. Jag hade fortfarande full kontroll över min andning men att få skrika ut hjälpte kroppen att behålla sig tung och avslappnad. Sebastian satt hela, hela tiden vid min sida och masserade ländryggen under varje värk hela dagen. I min värld drack jag ca ett glas saft på hela dagen men Sebastian hade på något mirakulöst sätt lyckats få i mig mer än en halv kanna. Han var ett otroligt viktigt stöd genom hela förloppet!

Vid 20-snåret började jag känna att jag snart ville krysta. Strax därefter flyttade jag från pilatesbollen till sängen. De sa till mig att bebisen inte låg tillräckligt långt ner i bäckenet än men att jag fick börja trycka på lite om det kändes som att kroppen ville det. Och OM det kändes som att kroppen ville! Det gick nästan inte att stoppa. Så jäkla coolt att kroppen har sådana instinkter inbyggda och bara vet hur den ska göra!

Klockan 20.30 får jag aktivt börja krysta. och det är också då jag får tillbaka tidsuppfattningen. Jag hade inga som helst tankar på förlossningsställningar innan utan lyssnade på personalen och gjorde som de sa. Jag låg först på sidan men efter en stund började elektroden som mätte barnets hjärtfrekvens att krångla. De försökte fixa den en stund innan de beslutade sig för att byta den, klockan var då 20.45. När den nya elektroden fick kontakt blev det plötsligt kaos.


Bebisens hjärtljud hade gått ner. Någon tryckte på larmet, läkaren och en mängd extrapersonal kom in i rummet. Jag hann tänka "nu går det åt helvete". Det var otroligt många saker som hände på en gång. De förberedde för sugklocka och värkstimulerande dropp. Under de två kommande krystvärkarna satte de yttre press på magen. Jag har verkligen ingen uppfattning om smärtan under de minuterna. Jag sa upprepade gånger "bara få ut den, bara få ut den". Jag tror att "sjuksköterske-Johanna" tog över mitt medvetande en liten stund där. I allt kaos så hörde jag ändå att de hade en plan, att de samarbetade och förberedde en rad åtgärder för att få ut bebisen så fort som möjligt. Det gjorde att jag kunde fortsätta att fokusera på andningen och att krysta så hårt jag bara kunde för att hjälpa till att få ut bebisen. Jag blev nästan helt klar i huvudet för första gången på flera timmar.

Efter 2 eller 3 värkar gick hjärtljuden åter upp och situationen lugnade ner sig, otroligt skönt på alla sätt och vis. Jag fick kämpa och krysta länge. Mina värkar som hade varit så fina hela dagen blev plötsligt knappt 30 sekunder långa och varje gång jag hade krystat allt vad jag kunde så gled bebisen upp igen. Strax efter 21 stannade huvudet ute och jag fick känna en liten hårig kalufs. Vissa kanske tycker det låter konstigt men för mig var det en bekräftan på att jag gjorde rätt och att bebisen faktiskt var på väg. Det sporrade mig att fortsätta jobba trots att kroppen började bli trött. Klockan 21.30 hade bebisen fortfarande inte kommit ut. De hade satt värkstimulerande dropp och jag hörde hur de höjde flödet efter nästan varenda värk, trots detta verkade droppet knappt ha någon effekt alls.


Ungefär då kom nattskiftet in. Vi hade haft en barnmorskestudent och hennes handledare som vårdpersonal hela dagen och de ville göra klart allt. Sista halvtimmen var det alltså dubbel bemanning inne på rummet i stort sett hela tiden. Det var ungefär samtidigt som de kom in som jag höll på att tappa fokus och kontrollen över andningen. Jag hade då kämpat med krystandet i en hel timme utan att få ut bebisen. Det började bli otrolig krävande både fysiskt och psykiskt. Det var en befrielse att få krysta och den värsta smärtan kände jag faktiskt när värken släppte, då gjorde det så förbannat ont i magen och tillsammans med frustrationen tappade jag fokus. Då kom nattpersonalen in med ny energi och barnmorskan fick mig att samla mig och hitta tillbaka till lugnet.

Jag var verkligen inne i min mentala bubbla och det var sällan någon som störde mig. Personalen på förlossningen var fantastisk hela dagen, alla vi träffade var professionella och avslappnade, så skönt att kunna känna förtroende för personalen! Jag hörde hur de sa saker som "vad otroligt duktig hon är på att andas", "hon är ju som gjord för att föda barn" och "det ser nästan meditativt ut när hon återhämtar sig". Detta i kombination med all hjälp från Sebastian gjorde att jag orkade kämpa på. Undersköterskan som skulle jobba natt kom till slut på den briljanta idén att köra dragkamp med mig under värkarna. Det gjorde underverk! På de tre krystvärkarna kände jag verkligen hur hon åkte framåt och konstigt nog så var det först då som jag faktiskt kände att underlivet gjorde ont.


Sedan, helt plötsligt kände jag bara hur all smärta släppte och jag tittade neråt. Klockan 21.57 såg jag vår bebis komma och hörde henne skrika precis med en gång. Jag fick upp henne på bröstet och glömde allt runt omkring. Det var helt magiskt! Magiskt! Jag och Sebastian tittade på varandra och alla ord var överflödiga. Personalen grejade, gjorde sin kontroller och vi fick varsin spruta utan att jag ens reflekterade över att det var andra människor i rummet. När det hade gått nästan 10 minuter säger en utav barnmorskorna "är det någon som har kollat vad det är för sort". Haha! Vi var så tagna av stunden att det inte ens kändes viktigt. Vi tittade efter och såg att vi fått en perfekt liten flicka. Elma.

Sebastian fick klippa navelsträngen. Moderkakan lossade med lite hjälp 19 minuter senare och kom ut hel och fin. Vi tittade även på den, det är så häftigt ändå! Jag blödde ca 550 ml fick jag reda på sen, helt okej tycker jag eftersom man ju har extra stor blodvolym under graviditeten. De behövde bara sätta två fortlöpande stygn då jag endast fick några små, ytliga bristningar. Jag har antagligen den långa krystfasen att tacka för det, vävnaderna hann anpassa sig. Vi fick dock senare veta att det var på tiden att hon kom ut, hennes reserver var totalt tömda och hon hade för lågt pH-värde. Dock var syrebristen endast kortvarig och hennes APGAR (hjärtfrekvens, andning, hudfärg, muskeltonus & retbarhet) var bra redan från början, vilket känns lugnande..

Efter Sebastian klippt navelsträngen tog Elma tag om hans finger medan hon låg på mitt bröst och då kom hans tårar. Det var så otroligt fint att se, min familj❤


Elma hittade bröstet snabbt, vi blev alla lämnade ifred en stund och lugnet lade sig. Det var en underbar stund, jag var så adrenalinpumpad och samtidigt så lugn. Efter ett tag kom det beryktade fikat in och det var den godaste koppen varm choklad på länge! Allt flöt på och jag kunde gå upp och kissa i samband med att de kom in för att väga och mäta henne. Hon var 50 cm lång och vägde 3190 gram, inte så stor men så var hon ju också 9 dagar för tidig. Sedan fick Sebastian sätta på Elmas första blöja och vi fick vänta ut de 4 timmarna som man ska vara kvar på förlossningen för observation. Klockan 02.30 på natten fick vi skjuts upp till BB och först där börjar det sjunka in att vi faktiskt hade vår dotter med oss och att vi nu, för resten av livet, är föräldrar. Stort, lite skrämmande och alldeles underbart!


Sammanfattningsvis är jag så nöjd och glad över hur förlossningen blev! Jag hade innan bestämt att jag inte villa ha smärtlindring eller EDA, utan endast klara mig med massage, bad och lustgas. Den planen höll hela vägen mycket tack vare att jag lyckades hålla andningen under kontroll och hade ett tydligt mentalt fokus. Jag fick upprepade gånger höra hur otroligt duktig jag var på att andas och efteråt frågade barnmorskan om jag brukar meditera eller något sådant. Det gör jag ju inte men jag tror att jag blivit hjälpt av åren då jag dansade mycket och så vill jag varmt rekommendera gravidyoga. För att behålla mitt mentala fokus när värkarna började bli jobbiga på allvar tänkte jag "jag ska få träffa mitt barn idag, jag ska få träffa mitt barn idag" om och om igen. Enda gången, som jag tidigare nämnt, som jag faktiskt höll på att tappa kontrollen var en kort stund när frustrationen över att inte få ut henne blev för stor. Att hela tiden få bekräftat att jag gjorde rätt och hade bra kraft i krystandet men att kroppen inte hjälpte till att hålla i värkarna tillräckligt länge höll på att knäcka mig. Men jag lyckades samla mig och till slut kom hon.


All personal på förlossningen i Borås var fantastisk! Vi är båda otroligt nöjda med hur vi blev bemötta och Sebastian kände sig väldigt inkluderad som partner. Jag vill också hylla min fantastiska sambo som var ett otroligt viktigt och bra stöd under hela dagen. Han gav mig dricka, masserade mig, peppade mig igenom smärtan, stöttade mig fysiskt under krystandet och var lugn och trygg hela dagen. Vi fick beröm av personalen efteråt för vårt fina samarbete. Jag vet inte vad jag hade gjort utan honom!❤

Till slut vill jag också ge mig själv en rejäl klapp på axeln. Fy tusan vad jag är stolt över mig själv! Det här är utan tvekan det svåraste, största och mäktigaste jag någonsin gått igenom. Jag är så imponerad av kvinnokroppen och känner en stor ödmjukhet inför att varenda förlossning är unik. All respekt åt alla kvinnor som fött barn, vi är så jäkla bra! Jag tycker nästan synd om Sebastian som inte kommer få uppleva hur en förlossning känns, haha! Jag är så nöjd med hur allt gick, ända från vattenavgång tills hon låg i min famn. Jag kunde inte önska mig en bättre förlossning, för det är jag otroligt tacksam


Kram Johanna

Likes

Comments

Hallå i stugorna!😊

Idag är vi framme vid datumet nedräkningen är satt utefter, idag är det BF! Inte trodde jag att lillaskruttan skulle titta ut lite tidigt! Jag hann aldrig publicera det här inlägget innan hon kom men jag tänkte ändå dela med mig lite utav de reflektioner som jag haft under graviditeten istället för den sista veckouppdateringen, som ju av uppenbara skäl inte blir av. Jag tror att många som själva har barn känner igen sig i åtminstone någon av punkterna...😉

>> Människor tar sig i stor utsträckning friheten att kommentera min kropp. Helt plötsligt får de fråga om hur mycket jag har gått upp i vikt, något som de aldrig skulle göra om jag inte var gravid. Jag har dessutom fått höra mycket nu i slutet att jag är "så liten" vilket jag aldrig vet hur jag ska bemöta. Enligt barnmorskan växer magen som den ska, det är egentligen det enda som spelar någon roll.

>> Det finns väldigt mycket "symptom" som inte är så charmiga med att vara gravid: illamående, kräkningar, trötthet, ont i huvudet, förstoppning, svullna fötter, svullna händer, halsbränna, ryggsmärta, fogsmärta, buksmärta, sömnsvårigheter, konstant hunger. Listan kan fortsätta i evigheter! Det är tur att det kommer vara är värt allt när bebisen väl är här, men just i slutet måste jag säga att jag inte var sugen på att just vara gravid igen på ett tag...

>> En del människor säger att sekunden efter glädjen när plusset på stickan dyker upp så börjar man oroa sig. Sedan får man vara orolig resten av livet. Jag kan, med glimten i ögat, säga att så är det väl till viss del, haha! Jag har faktiskt kunnat slappna av mer och mer ju längre in i graviditeten vi kommer men vissa dagar gnager oron i kroppen. Innan vi ens har träffat den lilla personen som ligger inne i magen kan jag utan tvekan säga att det är det mest värdefulla jag någonsin kommer ha i mitt liv. Blotta tanken på att något ska hända gör mig livrädd. Men ju längre in i graviditeten vi går, desto lugnare känner jag mig. Nu är jag till större delen glad och peppad, och bara en liten del orolig.

>> Jag är förvånad över hur bekväm jag varit med kroppens förändringar. Jag trodde jag skulle tycke det var jobbigt att gå upp i vikt och att inte kunna påverka alls hur kroppen förändras men nej, det har det för det mesta inte varit. Visst, jag har fått bristningar på brösten och midjan vet jag inte om den någonsin kommer bli detsamma efter detta men hallå, hur coolt är inte det som jag och min kropp håller på med?! Vi håller på att skapa ett barn, en liten person. Det är ta mig fasen det coolaste jag någonsin kommer göra under min livstid i alla fall!

>> Att vara gravid är lite som att ha en hund. Helt främmande människor ler mot dig på gatan eller stannar till lite för att prata en stund bara. Väldigt märkligt egentligen men jag antar att det väcker känslor med en graviditet och då blir folk genast nyfikna men även villiga att dela med sig av sina liv. Ganska fascinerande ändå.

>> Jag kan, utan tvekan, säga att det jag lagt mest pengar på under hela min graviditet är Chicken Nuggets, pommes frites och glass. Sund kosthållning? Haha! Jag har dock ätit normalt i övrigt och förutom på slutet varit nästan mindre sötsugen än vanligt.

>> Till sist ett litet tips till andra som närmar sig slutet på sin graviditet, packa förlossningsväskan i tid. Skulle kunna lägga till ett asgarv här, för jag hade tänkt göra det i vecka 32, men det blev aldrig av. Sedan kändes det mer avlägset ju närmare beräknad födsel vi kom och jag var så övertygad om att vi skulle få gå över tiden. Men tji fick jag, det drog igång med buller och brak, utan att väskan var packad. Inte att rekommendera, haha!

Vill ni läsa mina veckosammanfattningar från vecka 20 och framåt så hittar ni dom här😊

Samtliga bilder är fotade av Lukas Herngren. Ni hittar hans hemsida här😊

Kram Johanna

Likes

Comments

God förmiddag😊

Här är de första bilderna från den extremt spontana fotograferingen i förrgår. Ni kommer (dessvärre?) bli bombade med bilder i några inlägg till framöver men snart är magen ett minne blott och ett helt nytt liv tar form💜 Bilderna är fotade av Lukas Herngren.

Vi kom hem ganska sent igår, vi var på Palladium och så 1, 2, 3 Schtunk. Sebbe fyller ju 30 om några veckor och han fick det i lite tidig present så vi skulle hinna innan bebisen tittar ut. Sebbe har sett dem 4 eller 5 gånger innan men det var premiär för mig. För er som inte vet vad det handlar om så är det 3 skådespelare som just nu kör August Strindbergs Ett drömspel men de är clownsminkade och kör en massa improviastion och involverar publiken m.m. Det kan balla ur fullständigt och nästan vad som helst kan hända känns det som. Det var riktigt roligt och jag skrattade massor!😊 Idag tog jag lite sovmorgon och nu ska jag återigen fokusera på plugget några timmar. Nedräkning!😊 Jag önskar er alla en fin fredag😘

Kram Johanna

Likes

Comments

Hej på er😊

Veckans uppdatering blir inte så lång, ärligt talat har det inte hänt så mycket nytt. Jag går här och jäser och väntar tålmodigt. Idag har 95 % av graviditeten passerat, hurra, vi närmar oss!😊

Kroppen: Magen växer, jag sover gott och ländryggen gör alltmer ont men annars är det mesta sig likt. Jag försöker fortfarande ta någon promenad i lugn och ro varje dag och badar nästan varje dag vilket är himmelskt skönt för rygg och bäcken.

Måendet i allmänhet: Jag känner mig ganska tillfreds men börjar bli otålig nu. Det är bara två veckor kvar till beräknad förlossning vilken innebär att det är max 4 veckor kvar tills bebis är här, woop woop!🎉

Förberedelser: Nej, jag har inte packat förlossningsväskan än. Ja, Annelie, jag ska😉 Jag vet att det är naivt att tro att det skulle vara bra att packa den när värkarna väl drar igång. Men å andra sidan är jag ofta en ganska naiv person, haha!

Hänt i veckan: Jag var hos barnmorskan i torsdags och allt såg bra ut. Bebisens hjärta tickade på med 125 slag i minuten. Magen hade växt som den skulle. Skitungen (❤) hade fortfarande inte fixerat sig vilket gör att det känns som en evighet innan förlossningen kommer dra igång men vissa barn fixerar sig i stort sett när förlossningen startar så det behöver inte alls betyda någonting. Jag har slarvat lite med järntabletterna de senaste veckorna så mitt blodvärde hade börjat sjunka lite så det behöver jag blir bättre på nu på slutspurten.

Bäst just nu: Att jag återigen tycker det är bekvämt att sova på höger sida vilket i sin tur leder till att jag kan somna i Sebastians famn. Det är extra mysigt med närhet just nu❤

Kram Johanna

Likes

Comments

Här har ni lite bilder på de fina presenterna jag fick av mina gymnasiekompisar när de överraskade mig med en babyshower för en dryg  månad sedan! Förutom en jättefin blöjtårta fick jag (= bebisen) en godsedjurskanin, ett par bodys och ett par tights, mössor och dregglisar, en trikåfilt och en supermysig stickad filt, en stickad mössa med matchande vantar och ett par supersöta blå Converse! Fick en skallra med men den kom tyvärr inte med på bild. Såå fina grejer som vi definitivt ska använda flitigt!😍

Kram Johanna

Likes

Comments

Kroppen: Veckan har överlag varit ganska pigg, woop woop! Det har blivit flera promenader i det härliga vädret, i söndags gick vi ungefär 3 km (för första gången på ett par månader minst) och jag kände mig som en elitidrottare, haha! Den lille buffar och bökar runt väldigt flitigt där inne och det gör bitvis riktigt ont nertill, dock inte i samband med sammadragningarna så hen är inte redo att komma ut än verkar det som.

Jag kom ihåg att väga mig igår och vågen stod på exakt +14 kg. Hade jag gått upp "så mycket" utan att vara gravid hade jag garanterat känt mig tung och klumpig men som gravid känner jag mig fortfarande inte så farligt tung faktiskt. Enda gången det blir väldigt påtagligt är när jag ska vända mig i sängen eller ta på skorna, vilket känns helt rimligt såhär långt in i graviditeten. En lite konstig grej är att jag de senaste veckorna haft ont i mina leder i fingrarna, tror det kanske beror på att jag är lite svullen, men vad vet jag?

Måendet i allmänhet: Hur fort går inte tiden då?!? Jättefort säger jag! 3 ynka veckor kvar till BF känns som "ingenting" och samtidigt känns möjligheten att gå över tiden 2 veckor (och alltså ha 5 veckor av graviditeten) som en evighet! Nä, ingenting är logiskt i min värld just nu, haha! Jag håller modet uppe för det mesta men ibland tryter tålamodet och jag känner mig så redo för storkens ankomst.

På gång i veckan: På torsdag ska jag till barnmorskan, det ska bli spännande att se om bebisen har fixerat sig. Jag tror nästan det för jag har mer och mer känningar ner mot underlivet och det gör inte längre ont att åka över "sneda" fartgupp. Innan har det dragit och gjort ont i livmodern när det skumpat i bilen och jag har fått hålla i magen om Sebbe har kört, men detta har slutat den senaste veckan.

Förberedelser: Jag önskar verkligen att jag kunde skriva "packat förlossningsväskan" denna veckan men icke, haha! Lite saker ligger framlagda men långt ifrån allt. På något sätt känns det som att ju närmare förlossningsdatumet vi kommer, desto längre bort är det, helt ologiskt! Men jag är så inställd på att vi kommer behöva gå över tiden och vänta att jag liksom inte riktigt förmår mig att ta tag i det. Det får helt enkelt bli veckans mission!😊

Det här saknar jag mest just nu: Min aptit! Illamåendet är lite bättre och det varierar mer från dag till dag men med aptiten är sådär alltså. Jag äter (tro mig, hela tiden) men det är ingenting som lockar sådär hemskt mycket. Jag äter för att jag måste och det är lite tråkigt. Jag hoppas snart att maten ska börja smaka gott och spännande igen!

Det bästa just nu: Att kroppen faktiskt känns lite piggare än den gjort på ett tag. Att den har varit stark nog att orka med att träffa vänner & familj, orkat ta några promenader i det fina vädret och att den fortfarande bär bebisen tryggt och säkert. Jag känner mig tacksam!🙏

Om ni inte läst Sebbes gästinlägg om sina tankar kring att bli pappa så hittar ni det här. Det var roligt att det blev så uppskattat (mitt 3:e mest lästa inlägg någonsin) och vi ska försöka göra något liknande när bebisen har anlänt också😊

Kram Johanna

Likes

Comments

Hello Blogers! Wazup?

Jag, Johannas sambo Sebastian, har fått den stora äran att ta över bloggen för en stund. Håll i hatten för nu kör vi!

Livet som medgravid är fantastiskt men också väldigt förvirrande… ena stunden är en kräkperiod för Johanna och nästa stund är hon bland moln och mår som aldrig förr! HUR ska man hänga med i dessa svängar? Haha!

När Johanna berättade att vi var gravida blev jag superglad! Men jag fick också lite lätt panik. Ska jag bli pappa? Om några månader ändras livet totalt! Men mest blev jag lycklig! Ett mål jag har haft genom åren är att bli pappa innan jag fyller 30. Jag fyller 30år den 25e november och bebisen är beräknad 21e… Ska jag lyckas med mitt mål? Det är ju nästan sjukt hur det kunde bli sådan tajming.

Det är jäkligt svårt att vara partner till en gravid. Johanna har i snart 9 månader gått runt med bebisen i magen. Magen har växt, bebisen har börjat röra sig. Hon har på ett helt annat sätt kunnat ställa om sig på att bli mamma. Hon har varje dag känt barnets närvaro. Men lilla jag, jag gick första månaderna och levde som om allt var som vanligt. Det va först när magen började växa som jag kunde bli lite mer påmind om att jag skulle bli pappa (om allt går som planerat).

Folk frågar om man pratar med magen, klappar på magen, är det spännande osv. Vissa stunder känner man sig som den sämsta partnern ever! ”Varför pratar inte jag med magen? Är jag en känslolös blivande pappa? BORDE JAG BLI PAPPA?!” Lite så kan tankarna gå, graviditeten blir som en tävling mot andra blivande föräldrar eller folk som blivit föräldrar. Vem tar hem priset som bästa gravida!

Lite som ovan skrivet har man gått igenom olika faser:

  • Lycklig som fan!
  • Allt är som vanligt.
  • Stolt, men förvirrad.
  • Stressad
  • Allt är som vanligt
  • SKA JAG VERKLIGEN BLI PAPPA?!?!
  • Hur överlever jag en förlossning? (Jag vet! Johanna är den som genomgår helvetet).

Och så springer tankarna runt.

Men i slutändan längtar jag efter att bli pappa! Jag vet att Johanna och jag kommer rocka fett som föräldrar! Bebisen kommer få fantastiska föräldrar, men också en hel hög av släktingar och vänner som kommer ge den kärlek!

Detta var mycket svårare än vad jag trodde! Massa ordbajs! Men hoppas ni fått ut något av detta blogginlägg. Jag tackar för mig och lämnar nu tillbaka bloggen till min kärlek och prinsessa Johanna! Älskar dig! <3

Kram Johanna

Likes

Comments