Stressad

I helgen hade vi ettårskalas för våran lilla tjej. Hon är så otroligt rolig nu och jag tycker verkligen att föräldraskapet blir roligare och roligare hela tiden. Det är så sjukt mycket mer kul att vara med henne nu än i början. Ändå tyckte jag att det var härligt även då!

Min första skolvecka har passerat och den drog verkligen igång med dunder och brak. Om 1.5 år ska jag självständigt förlösa bebisar och göra massor av viktiga bedömningar, som handlar om liv och död. Så ni kan tänka er hur mycket man ska lära sig på dessa tre terminer. Jag är lite skrämd inför vad som komma skall, för vi har en extremt tuff teoretisk termin framför oss med myyycket läsning. Men samtidigt, precis ALLT är intressant och jag skulle kunna läsa våra läroböcker på fritiden. Dock så är ju livet annorlunda nu när jag dessutom är mamma och har ett fullt-upp-liv även utan plugget. Vi ska dessutom flytta om en månad och stressen över det är påtaglig.

Jag som annars är ganska stresstålig och hanterar min stress genom att strukturera upp, planera och bli en do:er, har nu bara gått in i något slags konstant stress-mode. Jag har svårt att somna (har aldrig hänt mig tidigare), jag vaknar upp varje morgon med en känsla av smått panik över att det är saker jag måste göra och jag är ständigt irriterad, känns det som.

Jag har gått ett drygt år och bara varit mamma och oroat mig över att Signe ska äta och sova bra, till att helt plötsligt använda hjärnan igen och ha betydligt fler bollar i luften. Det blev en omställning, om man säger så. Så nu måste jag hitta balans.

Man kan säga att jag är hjärnan bakom allt i vår lilla familj, och det går liksom inte längre. Jag kan inte sköta all logistik med flytten, packa alla flyttlådor, boka alla grejer, ringa alla samtal, tvätta, städa, se till att vi träffar diverse släktingar med jämna mellanrum, ha koll över kyl och frys och vad vi ska äta idag, ha den övergripande kollen så att Signe är hel, ren, utsövd, mätt, har nya kläder när de gamla är för små, ställs i förskolekö, får stimulans från andra barn, osv osv osv. OCH dessutom plugga till barnmorska, hinna med egentid i form av träning, vårda relationen, vara en härlig flickvän, ringa mina föräldrar varje dag och vara en god dotter, umgås med mina kompisar, sova 8 timmar per natt och helst även duscha då och då och typ kamma håret.

Alltså livet. Ekorrhjulet. Det har gått en vecka och jag känner mig stressad ända in i själen. Har inte mått såhär instabilt på läääänge. Jag har en exemplarisk sambo och pappa till mitt barn. Men att ta ansvar och ha koll över alla miljoner saker som rör vår lilla familj och våra liv, det ansvaret har tyvärr jag tagit på mig helt och hållet. Och det får jag 1. Skylla mig själv för. 2. Försöka jobba bort och delegera undan.

Men hur gör man? Jag bara är ju sån här. Skulle liksom inte kunna släppa på all kontroll och ge över den till Martin. Då skulle jag behöva resa bort och bo på annan ort, typ. Vi kompletterar varann sådär, när det gäller sånt här. Martin drar sig tillbaka och skjuter upp ALLT. Jag får panik om vi inte packat alla flyttlådor en vecka innan vi ska flytta. Han kan gärna stå och packa natten innan. Och alla sätt är väl bra! Iväg kommer vi ju tillslut. Men vi väljer olika vägar dit. Och det gör mig fullständigt sönderstressad och gal-en.

Ja som sagt. Livet. Här sitter jag och stressar över petitesser, när världen håller på att rasa samman och sönder. Försöker påminna mig själv om att mina problem är minimala och att jag har ALLT jag behöver i mitt liv. Men det hjälper å andra sidan inte mig just nu. Jag blir bara ännu mera stressad över att jag är så stressad över sådant jag inte borde stressa över... Hehe.

Gillar

Kommentarer