I helgen hade vi ettårskalas för våran lilla tjej. Hon är så otroligt rolig nu och jag tycker verkligen att föräldraskapet blir roligare och roligare hela tiden. Det är så sjukt mycket mer kul att vara med henne nu än i början. Ändå tyckte jag att det var härligt även då!

Min första skolvecka har passerat och den drog verkligen igång med dunder och brak. Om 1.5 år ska jag självständigt förlösa bebisar och göra massor av viktiga bedömningar, som handlar om liv och död. Så ni kan tänka er hur mycket man ska lära sig på dessa tre terminer. Jag är lite skrämd inför vad som komma skall, för vi har en extremt tuff teoretisk termin framför oss med myyycket läsning. Men samtidigt, precis ALLT är intressant och jag skulle kunna läsa våra läroböcker på fritiden. Dock så är ju livet annorlunda nu när jag dessutom är mamma och har ett fullt-upp-liv även utan plugget. Vi ska dessutom flytta om en månad och stressen över det är påtaglig.

Jag som annars är ganska stresstålig och hanterar min stress genom att strukturera upp, planera och bli en do:er, har nu bara gått in i något slags konstant stress-mode. Jag har svårt att somna (har aldrig hänt mig tidigare), jag vaknar upp varje morgon med en känsla av smått panik över att det är saker jag måste göra och jag är ständigt irriterad, känns det som.

Jag har gått ett drygt år och bara varit mamma och oroat mig över att Signe ska äta och sova bra, till att helt plötsligt använda hjärnan igen och ha betydligt fler bollar i luften. Det blev en omställning, om man säger så. Så nu måste jag hitta balans.

Man kan säga att jag är hjärnan bakom allt i vår lilla familj, och det går liksom inte längre. Jag kan inte sköta all logistik med flytten, packa alla flyttlådor, boka alla grejer, ringa alla samtal, tvätta, städa, se till att vi träffar diverse släktingar med jämna mellanrum, ha koll över kyl och frys och vad vi ska äta idag, ha den övergripande kollen så att Signe är hel, ren, utsövd, mätt, har nya kläder när de gamla är för små, ställs i förskolekö, får stimulans från andra barn, osv osv osv. OCH dessutom plugga till barnmorska, hinna med egentid i form av träning, vårda relationen, vara en härlig flickvän, ringa mina föräldrar varje dag och vara en god dotter, umgås med mina kompisar, sova 8 timmar per natt och helst även duscha då och då och typ kamma håret.

Alltså livet. Ekorrhjulet. Det har gått en vecka och jag känner mig stressad ända in i själen. Har inte mått såhär instabilt på läääänge. Jag har en exemplarisk sambo och pappa till mitt barn. Men att ta ansvar och ha koll över alla miljoner saker som rör vår lilla familj och våra liv, det ansvaret har tyvärr jag tagit på mig helt och hållet. Och det får jag 1. Skylla mig själv för. 2. Försöka jobba bort och delegera undan.

Men hur gör man? Jag bara är ju sån här. Skulle liksom inte kunna släppa på all kontroll och ge över den till Martin. Då skulle jag behöva resa bort och bo på annan ort, typ. Vi kompletterar varann sådär, när det gäller sånt här. Martin drar sig tillbaka och skjuter upp ALLT. Jag får panik om vi inte packat alla flyttlådor en vecka innan vi ska flytta. Han kan gärna stå och packa natten innan. Och alla sätt är väl bra! Iväg kommer vi ju tillslut. Men vi väljer olika vägar dit. Och det gör mig fullständigt sönderstressad och gal-en.

Ja som sagt. Livet. Här sitter jag och stressar över petitesser, när världen håller på att rasa samman och sönder. Försöker påminna mig själv om att mina problem är minimala och att jag har ALLT jag behöver i mitt liv. Men det hjälper å andra sidan inte mig just nu. Jag blir bara ännu mera stressad över att jag är så stressad över sådant jag inte borde stressa över... Hehe.

Idag fyller hon ett år, vår underbara lilla Signe. Igår morse var jag på jobbet en sväng och hämtade en bok, och då slog det mig att vid exakt samma tidpunkt för ett år sedan så åkte vi in. Sen åkte vi därifrån några dagar senare med Signe.

Vilket fantastiskt år. Herregud vad vi älskar denna lilla människa. Det är så påtagligt när en liten människa växer och utvecklas så mycket på ett år och man får sitta på första parkett och betrakta. Man blir så medveten om tiden. Att den går fort men ändå långsamt. Jag har fått en annan tidsuppfattning sedan Signe kom. Tänk att det liksom kan hända så mycket i en liten bebis liv på ett år. Medan man som vuxen människa mest går omkring i samma hjulspår under samma tid.

Fast å andra sidan, så mycket som hänt med mig under detta år. Från kvinna till mamma. Från flickvän till mamma till hans barn.

Hur som helst. Vi är tacksamma varje dag för att det blev just Signe som kom till oss. Hon är den underbaraste människan vi vet. Älskad av så många, redan. Och så liten men ändå så himla stor. Går omkring och utforskar, lär sig och tar in. Det är fantastiskt att få se henne växa upp och idag har vi nått första milstolpen - hennes ettårsdag.

Älskade Rut Signe Jung Ah! Kärleken till dig är oändlig. Nu är vi nyfikna på vad ditt andra år i livet ska ge oss!

Snart är det ETT ÅR sedan Signe föddes. Helt galet. På måndag börjar jag plugga och ska upp till Falun för upprop. Jag lämnar över föräldraledigheten till Martin och det är med sånt vemod, men ändå med mycket glädje över att få möjligheten att utbilda mig till mitt drömyrke. Flyttkartongerna börjar fylla vår lägenhet och snart har vi avslutat kapitlet på Kungsgatan. Det är så mycket som händer just nu och många avslut och mycket vemod. Allt känns förväntansfullt men sorgligt också på något sätt.

Hur som helst. Vilket år 2016 var. Upp och ner och hit och dit men såklart det största året i vårt liv. Jag fick möjligheten att efter en fantastisk graviditet (i alla fall andra halvan) föda barn tryggt och säkert. Det ska man verkligen inte ta för givet. Och att sen få ett friskt barn och föda utan komplikationer - det hyser jag enorm tacksamhet för. Sen har allt flutit på otroligt bra och mammarollen är verkligen "min" roll. Det känns som att jag är född till mamma. Det är mitt kall i livet att få många barn.

Året hemma med Signe har varit fantastiskt. Inte alltid förstås men mestadels. Hon har sovit väldigt bra från start och aldrig haft några större bekymmer med magen eller sådär. Vi har varit skonade från sjukdomar och alla i min närhet har mått bra. Det ska man förstås inte heller ta för givet. Framför allt så har även jag mått väldigt bra och några större känslostormar har det inte varit att ha fått barn, mer än till det bättre hållet såklart. Min kropp har hållit sig frisk och stark och jag tycker om det mer än någonsin, nu när den gett mig ett barn. Jag har kunnat träna och har hittat tillbaka till löpningen och det har varit en jätteskön träningsform som jag kunnat utöva trots tidsbrist. Är stolt över att jag investerat såpass i mig själv, och därmed också i min mammaroll och i hur jag är som sambo att leva med, genom att hålla igång träningen. Det är verkligen en komponent som måste finnas i mitt liv för att jag ska må bra.

Jag tycker att jag och Martin tagit oss igenom detta år bra. Vi har haft det kämpigt ibland men verkligen kommit ut starkare från det. Sen så är det alltid ett jobb att få en relation att vara sund och härlig, men jag tycker att vi är duktiga på att ta tag i saker som inte känns bra och framför allt jag är en do:er av rang. Jag kan inte existera om inte allt känns 100% bra och tar tag i problem direkt. Det gör att vi kan bråka hejvilt men det är bara "dåligt" mellan oss under den lilla tid vi bråkar. Vi har aldrig perioder där det långvarigt inte är bra. Ingen är långsint och det är viktigt.

Första året som småbarnsföräldrar är ingen lek, men vi väljer alltid varandra framför allt. Signe har såklart även gjort att kärleken växt. Att se henne utvecklas och att tillsammans älska henne över allt annat, det har givetvis gjort att vår kärlek blivit större. Vilken grej det är att få barn tillsammans alltså. Vi kan bara ligga och glo på henne när hon sover och beundra hur vacker hon är och förundras över alla känslor vi hyser för henne.

Nu börjar nästa kapitel. Signe blir ett år och livet med en ettåring är verkligen fantastiskt - men också stundtals lite kämpigt. Hon är överallt hela tiden och drar i saker hon inte får röra. Haha. Och att vara bestämd är bara en av alla hennes personlighetsdrag. Hon blir fullkomligt vansinnig när hon inte får som hon vill. Kastar sig på golvet, biter, skriker och sprattlar. Charmigt till viss del, hehe.

Jag är jätteredo för att börja plugga nu och göra något annat om dagarna. Men alltså är man ändå någonsin redo för att lämna föräldraledigheten? Det är ju FANTASTISKT att vi har förmånen att få vara föräldralediga med våra barn. Och gud vad det har varit underbart att styra dagarna själv, umgås med Signe hela tiden och lära känna henne under hennes första år. Få sitta på första parkett och se henne utvecklas. Det är med lite sorg i hjärtat jag lämnar över den platsen till Martin. Jag kommer vara hemma mycket eftersom jag kommer studera på distans, men det kommer inte vara jag som huvudsakligen har ansvaret över Signe på dagarna. Och det är Martin som kommer knata iväg till öppna förskolan med henne och se henne leka med kompisar, gå till parken, osv. Jag känner mig jätteavundsjuk på honom nu. Hehe.

Jaja. Detta blir bra. Det här är bara ångesten innan allt drar igång. Hehe. Jag är alltid lite såhär vemodig när något är på väg att förändras.