Snart är det ETT ÅR sedan Signe föddes. Helt galet. På måndag börjar jag plugga och ska upp till Falun för upprop. Jag lämnar över föräldraledigheten till Martin och det är med sånt vemod, men ändå med mycket glädje över att få möjligheten att utbilda mig till mitt drömyrke. Flyttkartongerna börjar fylla vår lägenhet och snart har vi avslutat kapitlet på Kungsgatan. Det är så mycket som händer just nu och många avslut och mycket vemod. Allt känns förväntansfullt men sorgligt också på något sätt.
Hur som helst. Vilket år 2016 var. Upp och ner och hit och dit men såklart det största året i vårt liv. Jag fick möjligheten att efter en fantastisk graviditet (i alla fall andra halvan) föda barn tryggt och säkert. Det ska man verkligen inte ta för givet. Och att sen få ett friskt barn och föda utan komplikationer - det hyser jag enorm tacksamhet för. Sen har allt flutit på otroligt bra och mammarollen är verkligen "min" roll. Det känns som att jag är född till mamma. Det är mitt kall i livet att få många barn.
Året hemma med Signe har varit fantastiskt. Inte alltid förstås men mestadels. Hon har sovit väldigt bra från start och aldrig haft några större bekymmer med magen eller sådär. Vi har varit skonade från sjukdomar och alla i min närhet har mått bra. Det ska man förstås inte heller ta för givet. Framför allt så har även jag mått väldigt bra och några större känslostormar har det inte varit att ha fått barn, mer än till det bättre hållet såklart. Min kropp har hållit sig frisk och stark och jag tycker om det mer än någonsin, nu när den gett mig ett barn. Jag har kunnat träna och har hittat tillbaka till löpningen och det har varit en jätteskön träningsform som jag kunnat utöva trots tidsbrist. Är stolt över att jag investerat såpass i mig själv, och därmed också i min mammaroll och i hur jag är som sambo att leva med, genom att hålla igång träningen. Det är verkligen en komponent som måste finnas i mitt liv för att jag ska må bra.
Jag tycker att jag och Martin tagit oss igenom detta år bra. Vi har haft det kämpigt ibland men verkligen kommit ut starkare från det. Sen så är det alltid ett jobb att få en relation att vara sund och härlig, men jag tycker att vi är duktiga på att ta tag i saker som inte känns bra och framför allt jag är en do:er av rang. Jag kan inte existera om inte allt känns 100% bra och tar tag i problem direkt. Det gör att vi kan bråka hejvilt men det är bara "dåligt" mellan oss under den lilla tid vi bråkar. Vi har aldrig perioder där det långvarigt inte är bra. Ingen är långsint och det är viktigt.
Första året som småbarnsföräldrar är ingen lek, men vi väljer alltid varandra framför allt. Signe har såklart även gjort att kärleken växt. Att se henne utvecklas och att tillsammans älska henne över allt annat, det har givetvis gjort att vår kärlek blivit större. Vilken grej det är att få barn tillsammans alltså. Vi kan bara ligga och glo på henne när hon sover och beundra hur vacker hon är och förundras över alla känslor vi hyser för henne.
Nu börjar nästa kapitel. Signe blir ett år och livet med en ettåring är verkligen fantastiskt - men också stundtals lite kämpigt. Hon är överallt hela tiden och drar i saker hon inte får röra. Haha. Och att vara bestämd är bara en av alla hennes personlighetsdrag. Hon blir fullkomligt vansinnig när hon inte får som hon vill. Kastar sig på golvet, biter, skriker och sprattlar. Charmigt till viss del, hehe.
Jag är jätteredo för att börja plugga nu och göra något annat om dagarna. Men alltså är man ändå någonsin redo för att lämna föräldraledigheten? Det är ju FANTASTISKT att vi har förmånen att få vara föräldralediga med våra barn. Och gud vad det har varit underbart att styra dagarna själv, umgås med Signe hela tiden och lära känna henne under hennes första år. Få sitta på första parkett och se henne utvecklas. Det är med lite sorg i hjärtat jag lämnar över den platsen till Martin. Jag kommer vara hemma mycket eftersom jag kommer studera på distans, men det kommer inte vara jag som huvudsakligen har ansvaret över Signe på dagarna. Och det är Martin som kommer knata iväg till öppna förskolan med henne och se henne leka med kompisar, gå till parken, osv. Jag känner mig jätteavundsjuk på honom nu. Hehe.
Jaja. Detta blir bra. Det här är bara ångesten innan allt drar igång. Hehe. Jag är alltid lite såhär vemodig när något är på väg att förändras.
