"Jag känner hur hon försvinner i min famn"

Alla känner vi nog någon. Någon som kämpar, har vunnit eller förlorat sin kamp mot cancer.

Måndag den 17 september.
Jag sitter på en trästol placerad vid ett fönster i mormors rum på hennes korttidsboende, Barkvägen i Torvalla. Enligt mig världens bästa boende med världens finaste personal. Det är en relativt ljus dag, och på andra sidan fönstret pågår livet i vanlig ordning. Människor skrattar, pratar, hundar skäller och det är mopeder som kör. Men på mormors rum är det ovanligt lugnt. Hon har en dålig dag, och smärtan tränger sig stundvis på. Om man känner min mormor sedan tidigare, så vet man att det är sällan hon är tyst. Jag sitter mitt emot min mamma, mellan oss finns ett litet köksbord, där vi laddat upp med fika och andra nödvändigheter som kan komma att behövas för att kunna sitta på samma stol en hel dag. Jag sitter mest och bläddrar på telefonen, men jag kollar konstant upp för att se hur mormor mår. Min fina, älskade mormor. Hon sover mest, vaknar med jämna mellanrum men säger inte så mycket. Med lika jämna mellanrum som när mormor vaknar, så kommer boendets sjuksköterska in för att ge mer smärtlindring. Mer, mer och mer.

Lite senare på förmiddagen kommer mormors svärdotter dit för att göra oss sällskap, alltså mina kusiners mamma. Känslan på rummet är fortfarande väldigt lugn och harmonisk, men sorgen börjar tränga sig på. Vi ser att läget för mormor bara blir sämre och sämre. Min mamma ringer dit pappa, som kommer på bara några minuter. Tillsammans sitter vi där och pratar om livet och om döden, vi skrattar och gråter. Mormor sover fortfarande mest bara, men vaknar till för en snus som enligt henne själv var livsviktig. Vi skrattar åt det hela, men innan mormor ens fått upp locket på snusdosan så har hon somnat om igen. Efter ett tag vaknar hon till igen, denna gång lite mer än innan. Samtidigt kommer sjuksköterskan in för att ge 14-medicinen. Mamma, pappa och mina kusiners mamma går ut från rummet en sväng. för att dricka lite kaffe i boendets kök medans jag tillsammans med sjuksköterskan stannar kvar och hjälper mormor. Detta på mormors begäran. Jag hjälper henne upp till ett sittande läge, medans sköterskan plockar fram de mediciner som skall tas. Jag sitter på sängkanten och i min vänstra hand håller jag mormors hand och min högra arm håller hennes rygg som stöd. Vi skrattar, myser och pratar, men efter någon ynka minut inser jag, att det nu bara är min röst som hörs. Jag känner hur hon försvinner i min famn. Hennes kropp blir som förlamad, och andningen förändras. Hon är inte längre där. Jag lägger henne ned och de andra kommer snabbt tillbaka, tillsammans sitter vi där med henne, in i det sista.

En månad tidigare, hade mormor fått beskedet att den bröstcancer som hon till och från levt med i sedan år 2000, skulle ta hennes liv inom de sex närmsta månaderna. 3 gånger har min mormor kämpat mot cancern, denna gång blev hennes sista.

Måndag den 17 september år 2018, avled min mormor, hjälte, bästa vän och allra största förebild. Endast 68 år gammal.

90 dagar har nu passerat sedan jag höll hennes hand för allra sista gången, och för första gången ska jag nu fira jul utan henne, utan hennes julmat och utan hennes glädje över alla okreativa julklappar jag köpt.

De pengar jag egentligen hade lagt på julklappar till mormor, skänker jag i år istället till forskning. För alla de människor som kämpar, har kämpat eller kommer att kämpa mot denna sjukdom.

Gör det du också, tänk på min mormor i Jul och alla de andra kämparna där ute, och skänk en slant till cancerfonden.

https://www.cancerfonden.se/jul/ge-en-julgava

God Jul Mormor, du fattas oss 💘

Gillar

Kommentarer