Jag hoppas hon var med oss

Söndag den 7 oktober, fem dagar kvar. Fem dagar tills hon ska begravas. Superkvinnan, hjälten, förebilden och bästa vännen. Älskade, älskade mormor. Ångesten kom i fredags, då jag insåg att det var en vecka kvar. En vecka tills jag ska säga hejdå, för sista gången, för alltid. Hur gör man ens det? Jag får en klump i magen om jag så ska säga hejdå för en vecka, så detta känns mer som ett berg i magen. Usch. Vill inte acceptera faktum att hon är borta från jorden.

Jag kom på mig själv idag när jag tänkte skicka henne ett sms. Berätta om dagen på jobbet, hur kul vi haft, vad vi gjort. Hon hade blivit så glad, och antagligen tjatat om detta i flera veckor i efterhand. Tänk så mycket hon tyckte om killen som jag jobbar med, så hon strålade när jag och han dök upp på besök. Så engagerad hon var i hans intressen, i hans liv. Hon såg nog honom som ett extra barnbarn, och det är jag tacksam över. Tänk den dagen vi hade varit på besök, och hon fick en hejdå-puss när vi skulle gå. WOW, så glad hon blev. Detta fick vi alla höra om tusen gånger om veckorna efter.
Jag hoppas hon såg oss idag när vi åkte bil, dansade, sjöng, skrattade, åt glass och hade en av livets finaste dagar.
Jag hoppas hon var med oss.

5 dagar kvar till dagen man aldrig vill vara med om, inte såhär tidigt i livet iallafall. Klumpen i magen växer desto närmare fredagen kommer. Så mycket frågor, så mycket funderingar. Men av någon anledning är top 1 dilemmat vad jag ska ha för byxor. Jag förstår inte hur något så litet och oviktigt kan ligga top 1 på denna lista, men så är läget. Jag har i princip letat igenom hela staden utan framgång efter de perfekta byxorna, för jag vill verkligen att allt ska vara perfekt. Tillochmed mina byxor. Men med fem dagar kvar är hoppet ännu inte ute.

Top 1 på listan över saker jag gruvar mig inför är natten efter begravningen. HUR ska jag kunna åka hem till en tom lägenhet, helt ensam och sova? Ensam, efter livets värsta dag? Det känns så himla brutalt. Jag känner mig redan nu som ett barn. Jag vill nästan kunna komma hem till ett fullt hus, lägga mig ensam i min egna säng men snabbt ångra mig för att sedan springa upp till mamma och pappa med kudden, och lägga mig i mitten. Som när man var liten och haft en mardröm. För det är exakt vad detta är. Jag kanske får anställa någon helt enkelt. Någon att grina på, snora på. Någon som kan agera småbarnsförälder åt mig.

Fem dagar kvar, fyra dagar kvar, tre dagar kvar, två dagar kvar, en dag kvar.. Sen är vi där. Hoppas jag hittat byxor tills dess iallafall.


  • Tankar

Gillar

Kommentarer