"Jag brukar tänka att jag har tre sidor"

Så mycket anteckningar jag har sparat i telefonen. Så mycket tankar samlat i skrift, som aldrig kommit längre än till utkast. Så mycket känslor som man egentligen bara vill delge, men som blir liggandes och bortglömda. Att skicka iväg alla färdigskrivna sms som ligger väntandes i anteckningar vore dels en lättnad, men också en skräck. En skräck för responsen som komma skall.

Jag brukar tänka att jag har tre sidor. Dramaqueen-sidan, den sidan av mig som endast slänger ur sig det första som kommer i tanken. Oftast saker som jag inte ens menar. Den korrekta sidan, den sidan av mig som hinner tänka efter kring vad jag bör och inte bör säga, den sidan av mig som säger det en person vill höra, istället för att säga det jag faktiskt vill ha sagt. Och sist men absolut inte minst har vi den tysta sidan. Den sidan av mig som har så mycket tankar, funderingar och känslor. Den sidan som egentligen är störst, mest jag. Men som jag oftast tränger åt sidan, "för allas bästa". Men hur fint vore det inte, att få uttrycka hur man känner för en person?? Sen kommer den korrekta sidan till makt, och beslutet tas om att inte skicka iväg smset där man skrivit "jag älskar dig" alldeles för många gånger, uttryckt det djupaste man känner, smset som egentligen kan vara bland det finaste man skrivit.



Människor i min omgivning verkar tro att denna sidan av mig inte existerar, att jag är öppen och pratar om allt. Men wow, så lite de vet. Tänk om dessa människor sett mina utkast.

Förut bestod majoriteten av mina anteckningar på telefonen mest av inköpslistor eller små "kom ihåg" texter kring jobbärenden eller liknande. Dessa notes är nu utbytt av färdigskrivna loveletters, sms som aldrig kommit längre än till utkast. Sms som verkligen kan vara bland det finaste jag skrivit. Jag önskar att den tysta sidan av mig kunde få ta mer plats, att den tysta sidan inte längre är så tyst. Jag önskar verkligen att jag var en sådan person, som faktiskt kan uttrycka alla känslor, skicka iväg alla utkast-sms, istället för att stänga in dom.

Tänk hur mycket vi människor egentligen bär på, hur mycket vi stänger inne.. Så mycket ilska, glädje, sorg, avundsjuka, svartsjuka, hopp, kärlek och iver. Jag är tacksam över alla mina känslor, men ibland önskar jag att jag kunde stänga av dom. Eller åt minstonde skruva ner dom en aning, ungefär som en volymkontroll. Skruva ner känslorna då jag är så arg att jag vill gråta, så svartsjuk att jag skriker eller så ledsen att jag bara är helt tom.

Ibland känns det som att man står och stampar på samma ställe, oavsett vad man gör, och oavsett hur mycket man än försöker gå vidare eller komma där ifrån. Belive me, jag har stått och stampat på samma ställe i sju år. Står jag kvar mycket längre, så går det snart hål i marken.

Så kanske är det någon slags volymkontroll vi behöver i livet, för att lyckas tackla dessa starka känslor som kryper sig på varje dag. Eller är det kanske autoskick på alla utkast-sms som är lösningen för att den tysta sidan ska få chansen att ta plats, förändra och hjälpa oss vidare från detta eviga stampande. Hit me up med livets lösning, om det nu finns en sådan.

  • Tankar

Gillar

Kommentarer