Det finns alltid två sidor av samma mynt

"Johanna, det är så himla coolt att du var med på tv och att jag såg dig i tidningen. Måste vara kul att som 17 år redan lyckats med hela denhär antimobbninggrejen!! Värsta kändisen, ditt liv är perfekt"

Jag väljer att börja detta inlägg med ett citat. Eller kanske inte ett citat, mer ett påstående.
Ett påstående jag får höra väldigt ofta, från många olika personer i olika åldrar. Det kan vara från en klasskompis, släkting eller en helt okänd människa som stannar mig på stan en måndagseftermiddag. Det är ett påstående som satt sig väldigt hårt på mitt minne, och ett påstående som både är rätt och fel.

Jag vill med detta inlägg göra klart och förklara för er hur verkligheten ser ut för mig, och att det finns två sidor med allt.

Till att börja med vill jag absolut inte definiera mig som en så kallad kändis. Där säger jag nej, aldrig i livet! För jag är en helt vanlig människa, precis som du. Det enda jag har gjort är att stå upp för mig själv och även stått upp för andra, stått upp för de personer som behöver det. MEN, det gör mig inte till en kändis. Jag fortsätter sedan med att säga JA, det är jävligt coolt att det blivit så uppmärksammat den senaste tiden kring mina föreläsningar, min uppväxt osv. Och åter igen JA, det är ganska sjukt att jag lyckats komma såhär lång som 17 åring.

MEN, jag vill även förklara för er den mindre bra sidan. Den sidan som inte alla ser.

Alla dagar är det inte lätt att vakna med vetskapen av att "idag ska jag föreläsa för en tredjeklass", en tredjeklass där det antagligen kommer sitta minst 5-7 barn som efter min föreläsning berättar att även de saknar vänner i skolan, blir slagna eller att de också är mobbade. En tredjeklass full med elever, som för stunden spärrar upp ögonen och fyller kroppen med ett hopp om att jag ska kunna rädda dem.

Att svara på sms, facebookmeddelanden och snapchats där okända människor berättar för mig om hur gärna de vill ta livet av sig, det är inte heller så lätt alla dagar. Det gör ont i hela mig att läsa de långa texterna jag får från människor runt om i landet, texter där helt okända människor blottar hela livet inför mig och berättar om de allra mörkaste tankarna. Tankarna där självskadebeteenden och självmord ligger långt upp på listan, och tankarna som ingen annan verkar ta sig tiden till att lyssna på. Det gör så jävla ont i mig att en människa ska behöva må såhär dåligt, och det gör ännu ondare då jag kan relatera. För jag har själv varit där.

Det är inte heller alltid lätt att lära känna nya människor, när de sitter där och berättar om hur de tillsammans med polarna har kollat på mitt reportage från SVT och sedan skrattat tillsammans åt hur jag blev slagen med en chipspåse. Ja visst, det är rätt så ironiskt och det låter rätt så kul. Även jag kan skämta om det nu i efterhand när människor pratar om det, just för att det är lättare att skratta med dom istället för att se på när de skrattar åt mig. För vet ni? Det var MIG det hände och i mina ögon känns det som att det är MIG ni skrattar åt, även fast jag själv vet att det inte riktigt kanske är så. För detta minne, är så djupt ärrat i mig att det alltid kommer finnas där. Och då blir det inte bättre om att ni driver om det, även fast tanken ej är illa menad.
Lägg istället en hand på min axel, försök se saken ur mitt perspektiv och berätta istället för mig att det är okej. Att jag är okej. För jag vill så gärna inte börja en vänskap med att höra att du och polarna skrattat åt det som för en tid sedan var min vardag.


Listan på saker här i livet som inte är helt perfekt är lång, men jag väljer att ej fortsätta den då ni antagligen nu förstått budskapet. Detta inlägg är ingen "snälla tyck synd om mig story", utan jag skriver detta i ett hopp om att ni runt omkring mig istället ska förstå varför jag inte är på topp alla dagar. Jag gör mitt bästa, men ibland räcker inte det bästa till. Och dessa dagar kan även jag behöva höra, att det är okej att andas ut och gråta en skvätt. För det är något näst intill alla glömmer bort att berätta för mig. Ge mig en axel att gråta mot, för jag är ingen hjälte, jag är inte bättre än någon annan. Även jag gråter, även jag mår dåligt och även jag bryter ihop ibland, för även jag är en människa!! Jag älskar att kunna hjälpa andra och jag är otroligt tacksam över att fått den chans jag fått. För det är verkligen det jag vill göra här i livet, kunna hjälpa och inspirera andra för en bättre framtid och ett tryggare samhälle. Men kom ihåg att allt inte är perfekt, även fast mycket är extremt bra. Kom ihåg att dessa sidorna är nackdelen med att ha "kommit så långt som 17 åring" och att denna "antimobbningsgrej" faktiskt är rätt så krävande vissa dagar. Kom ihåg att det finns så mycket under ytan, och att även jag är en människa.

Gillar

Kommentarer