Som jag har njutit av vintern den här helgen. Det var såå fint och som pricken över i:et så sken solen idag. Det är såhär jag minns vintrarna från när jag var liten. Fulla av snö, kyliga kinder och vägar snötäckta och ogrusade så att det gick att åka spark överallt (alla vintrar var inte så, men jag minns det bästa såklart ;)). Det fick jag i alla fall uppleva i helgen och jag vet också att det kommer vara kallt hemma ett tag till, så vintern är inte slut än. Nöjd och glad, kexchoklad!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

I onsdags innan jag skulle packa för att åka mot Östersund var jag så frustrerad och otålig (som jag skrev om). Helst av allt hade jag då lagt mig ner på golvet och legat kvar där. Jag hade så mycket känslor, och det kändes som att de kom från ingenstans. Stress, frustration, oro, ångest och orkeslöshet blandat med att jag ville göra så mycket på en gång. Det var som att en våg sköljde över mig och när vi packat klart och satt oss i bilen så kom tårarna. Då kom jag på mig själv med att jag satt och höll emot, skämdes över att jag inte var på topp, försökte motarbeta mina känslor och argumentera emot dem. Precis så som jag jobbat med att inte göra.

Så efter ett tag, när jag insåg att det var lönlöst att spänna varenda muskel i ansiktet och skämmas som en hund över att jag inte mådde bra så försökte jag slappna av. Och då bara vällde allt ut, tårarna tog aldrig slut. Men jag tillät mig själv att känna, tillät mig själv att få ut alla känslor. Lyfta på locket och låta kastrullen koka över för en stund. Efter många om och men, x-antal varv runt fyrkanten och många kramar av Filip så kunde jag ändå acceptera läget.

För något år sedan var inte en sån här dipp något konstigt, det hände ofta och jag jobbade stenhårt med att acceptera och låta mig själv må som jag gjorde. För mig fungerade det att låta känslorna komma, att acceptera mitt mående och använda mig av mina verktyg, istället för att argumentera mot mig själv och skapa en konflikt med mitt mående. Det gjorde att jag, tids nog, kunde rycka på axlarna och göra det bästa av situationen. Och då också leva min vardag efter mina förutsättningar och ändra mitt tankesätt till det bättre. Då var sånna här dippar en del av vardagen men nu när det inte är det på samma sätt längre så tror jag att jag blev lite chockad och inte riktigt såg signalerna på att jag behövde tagga ner och inse att jag behövde få må.

Jag har skrivit tidigare att alla har rätt att må. Ingen har rätt att förringa någon annans känslor eller mående, för det du känner är verkligheten hos dig och det måste få vara jobbigt om det är det. Det som är viktigt är att du inte får må för dåligt utan att be om hjälp om du känner att du inte klarar av att hantera det själv! Att be om hjälp kan vara svårt, men det kan handla om att säga några ord och låta någon annan fånga dig i fallet. Säga att ”jag mår skit” till någon i din närhet eller ringa vårdcentralen.

Summa sunmarum så ville jag säga att jag hade glömt att JAG också har rätt att må. Och att alla andra också har det. Vi får känna, och visa våra känslor!

Likes

Comments

Jag har skrivit förut att jag alltid haft bråttom. Redan som liten försökte jag gå innan jag varken kunde krypa eller stå, och vänta har jag alltid varit kass på. Ibland tror jag att jag föddes utan tålamod.

För mig har det alltid varit svårt att vara här i nuet, och det vet jag att jag också skrivit förut. Men nu är det extremt. Jag är otålig och frustrerad och rädd för att inte hinna uppleva allt som jag vill vara med om. Jag vill springa framåt i alla världens fart eller lägga mig ner och hoppas att tiden snabbspolar sig själv. Som ett litet barn som inte orkar vänta mer på att få öppna sina julklappar känner jag mig hela tiden. Och det är en jobbig känsla när det blir för mycket. Kroppen vill aldrig slappna av ordentligt.

Det allra svåraste är att jag inte vet vad jag väntar på. Jag bara längtar framåt och har svårt att njuta av vardagen. Jag är livrädd för att jag inte ska hinna med livet. Helst igår skulle jag vilja uppleva fler resor med Filip, plugga klart, jobba, gifta mig, köpa hus, renovera, få barn, plugga till specialpedagog och hälsa på/vara med alla jag älskar, många gånger om.

Jag har blivit världsmästare på att hantera den här stressen, lägga mig ner, andas i min fyrkant och acceptera tidens gång. Att jag inte kan göra något åt det och finna mig i att jag faktiskt har den vardag som jag vill ha, och att jag är där jag vill vara. Just nu fungerar dock inte ens det ordentligt.

Under gymnasiet längtade jag efter den här vardagen och suktade efter att komma hit, där jag är idag. Och hit har jag kommit nu. Varför kan jag inte nöja mig med det? Njuta av nu och acceptera att framtiden kommer att komma?

Nej säger något inom mig. Jag orkar inte vänta mer!! Den 4-åriga, otåliga, jag som vilt sprattlar med benen för att förväntan och längtan tar över. Det första minnet som jag har av att tiden gick på tok för sakta, tiden innan min 5-års dag. Som redan då försökte springa snabbare än klockan. Jag lyckades inte då, och jag kommer inte lyckas nu. Jag kan fortfarande inte bestämma över klockan.

Istället ska jag ligga ner på soffan och andas fram acceptans. Försöka lugna mig. Framförallt prova att njuta lite av hur bra jag har det. Och ge Filip en lång kram när han kommer hem, njuta av att jag har honom i mitt liv och att vi har vår vardag tillsammans. Det är jag otroligt tacksam för.

Likes

Comments

Idag är dagen med stort D - 10 februari! Invigde dagen 00:00 på bästa sätt, med Becca och Beckis på kåren. Just då stod vi i kön påväg in och där bjöds jag på finsång! Innan det firade vi med bland annat pommes, drinkslush och foto framför min 21-vägg. Många glada skratt och fina bilder.

I morse knackade mamma och Debs på dörren 10:00 och dagen har rullat på med fika, mormor och morfarbesök, långpromenad, familjemiddag, paket och mys. Mysigt må jag säga!

Likes

Comments

Direkt från mig, Psykisk ohälsa

På lördag är det 8 år sedan jag blev tonåring. Tretton bast var stort för mig (Nästan lika stort som när jag fyllde 5). Jag minns att jag såg min trettonårdsdag som en milstolpe i livet, och att jag där och då blev stor, trodde att jag visste och kunde allt. Jag var ju nästan vuxen, typ.

Ibland tänker jag att mitt liv hade varit så mycket lättare då, om jag hade vetat allt som jag vet nu. Om jag då, hade fått ta del av de erfarenheterna jag har idag. Men så tänker jag att jag har blivit jag på vägen. Att utan de här erfarenheterna, händelserna, möten med olika människor och upplevelserna så hade jag inte formats till mig. Jag trivs så där jag är idag. Hit hade jag inte kommit om det tidigare i livet inte hade hänt.

När jag började sjuan, hösten efter att jag fyllt 13, kom jag i kontakt med psykisk ohälsa för första gången. Jag gick länge utan att säga något till någon, jag var ju stor och skulle klara livet själv. Jag gick så länge att orsaken till att jag tillslut berättade för mamma och pappa var att jag hade tappat livslusten, och den känslan gjorde mig skräckslagen. Jag hade gått med negativa tankar och ångest under hela höstterminen (återigen också över rädslan för att kräkas) att jag kände det som att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Jag tror inte att speciellt många i min omgivning under den här tiden visste någonting. Där och då sa jag inte mer om det än vad som behövdes. Jag var rädd, och jag skämdes.

Hade jag kunnat hjälpa mitt trettonåriga jag så finns det en hel del saker som jag hade sagt. Jag är ingen kurator eller psykolog så jag vet inte vad som är rätt eller fel att säga. Men jag tror att jag hade behövt höra detta:

- ”Alla andra” är inte snyggare, finare, coolare, snabbare eller smartare. Alla är vi bra precis som vi är. Du har SKITGODA godisar i din godisskål, njut av dem istället för att undra varför du råkade plocka några mindre goda.

- Stå på dig, sträck på dig. Du har lika stor rättighet att finnas. Du har samma rätt att uttrycka din åsikt som alla andra och du är lika viktig som alla andra. I din omgivning finns SÅ många som tycker om dig, se dig omkring och fokusera på dem.

- Det är okej att känna. Det är okej att känna negativa känslor. Du behöver inte alltid vara glad och positiv. Du får också vara ledsen, sur, arg eller deppig.

- Tillåt dig att vara liten. Du behöver inte klara allt själv. Oavsett hur gammal du blir så är mammas famn okej att falla in i. Lyssna på de vuxna du har i närheten, för de vill dig bara väl. Låt dem bära dig utan att streta emot. Ibland behöver man lägga över ansvaret på någon annan för att orka.

- Sist, men kanske bland det viktigaste: ta den ”professionella” hjälpen på allvar! Låt det ta den tid det tar. Det kommer att kännas bättre av att du pratar om det. Du behöver inte skutta ifrån kuratorn och låtsas att livet blev 100 gånger bättre på 40 minuter. Bli framförallt inte besviken när allt inte blir bra på en dag, du behöver tid att använda dina tips du har fått. Och du kommer att bli grym på det, tids nog. Tro mig, JAG VET!


Likes

Comments

Direkt från mig, Psykisk ohälsa

Något som jag har jobbat mycket med är att fokusera på mina förutsättningar istället för att jämföra mig med andra. Dock har jag svårt att faktiskt inse hur orealistisk jag kan vara när jag tror (framförallt vill) att jag kan hänga på de snabbaste på intervallerna eller kunna en drös av fakta. Jag vill vara så snabb, och så smart, men jag glömmer ofta bort mina förutsättningar.

Det fungerar liksom inte att springa snabbast på träningarna om jag har tränat 100 timmar mindre/år och inte haft samma kvalitet på mina pass eller samma mål med träningen. Det kan också handla om skador, psykisk ohälsa eller andra anledningar som gjort att man inte kunnat eller haft möjlighet/motivation till att träna. Trots det blir jag tävlingsmänniska deluxe i stundens hetta och vill tävla mot allt och alla. Det går inte, och går jag in med den inställningen blir jag allt som oftast besviken på mig själv och min förmåga. Men jag kan göra bra pass ändå, och överträffa mig själv och min förmåga. Då spelar det ingen roll vilken placering i ledet jag har, så länge jag är medveten om att min insats är precis lika mycket värd som alla andras. Det eftersom vi alla kommer dit med olika förutsättningar.

I princip alltid efter ett pass där jag tränat med andra så frågar jag mig själv om jag har gjort mitt bästa utifrån mina förutsättningar. Har jag det, så har jag bestämt att jag ska vara nöjd. Och det tycker jag att vi alla ska vara. Även om det är svårt, jag vet.

Det finns fler fall, där det för mig hjälper att tänka på förutsättningar som en grund för ens egen ”prestation”. När jag mådde som sämst så var jag så oerhört otålig och det enda jag ville var att må bra. På en gång och helst igår. Som en stressad hare kände jag mig när jag försökte hitta rätt väg att ta mig fram på. Jag hade dock inte förutsättningarna för att hitta rätt väg, och må bra. Jag behövde hjälp att hantera min ångest, mina tankar och känslor. Jag behövde också hjälp att lugna ner mig själv, och inse att det inte skulle gå på en dag. När jag fått de förutsättningar som jag behövde kunde jag börja min klättring.

Det kan handla om att få verktyg för att hantera tankar, eller andra tankesätt för att ändra ett mönster, eller komma ut och göra roliga saker eller våga ta det lugnt och vila. Det kan handla om att man behöver medicin för att må bättre eller annan experthjälp. Kanske en lång varm kram ibland. Oavsett vad som behövs, så gäller det att få rätt förutsättningar för att komma på rätt väg, och de är olika för oss alla.

Därför spelar det ingen roll vem som är snabbast, smartast eller mår bäst, gör du vad du kan utifrån dina förutsättningar så är det bra nog. Det är hur bra som helst helt enkelt. Och det ska du vara nöjd med.

Likes

Comments

Direkt från mig, Psykisk ohälsa

Jag har funderat länge på om jag vill publicera det här inlägget, om det är för privat och nära mig. Men jag bestämde mig för att göra det. Framförallt för att någon som läser detta kanske kan känna igen sig och få ett svar på sina undringar. När jag hörde om Generaliserad Ångestsyndrom, som är ett syndrom inom ångestsyndromen, kändes det så självklart. Och jag blev lättad, jag var inte ensam om att vara orolig eller ångestfylld dagarna i ända.

Generaliserad ångest är inte en diagnos som exempelvis ADHD eller asperger som innebär en diagnos för livet. Istället är GAD ett syndrom som exempelvis fobier eller social ångest, som med rätt behandling, verktyg och hjälp kan få en person med syndromet att må bättre.

Det finns olika ångestsyndrom som är kopplade till specifika fobier eller olika situationer, skillnaden med generaliserad ångestsyndrom är att det är ett syndrom som inte är specifikt och som innebär att personen har så mycket oro och ångest över olika saker att det påverkar vardagen negativt. Detta syndrom diagnostiseras inte heller på samma sätt som diagnoser, men det kan göra det av läkare. Det av anledningen att man i de flesta fall inte behöver få det på papper föränn exempelvis en sjukskrivning behövs. Det går att få den hjälp/behandling som behövs ändå.

Jag har alltid varit orolig över flera saker. Framförallt har jag varit rädd för att kräkas, redan som skolbarn. Jag har haft ångest över det så att både vardag, skola och fritid påverkats. Jag är fortfarande rädd för det, men i en helt annan och mer lätthanterlig utsträckning än innan. Under grundskoletiden var jag extra rädd och orolig för inbrott och bränder och för att det skulle hända mina närmaste något. Hade mamma glömt telefonen när hon åkte till jobbet tog det, bokstavligt, hus i helvete för mig.

Det som fick mina ångestkänslor att eskalera var när de blev så många att jag inte orkade hantera dem längre. Under hösten i tvåan på olgy oroade jag mig över att kräkas, så pass att jag inte kunde gå på stan eller somna på kvällen utan ångest. Jag var rädd för att inte duga, inte klara av skolan och rädd för att bli ensam. Jag var rädd för att säga fel saker eller göra något som skulle uppfattas konstigt eller fel så att de runt omkring skulle sluta tycka om mig. Det gjorde att jag analyserade varje ord jag sa eller sak jag gjorde när jag var i sociala situationer. Samtidigt oroade jag mig för hur min familj hade det när jag inte bodde hemma och så var jag orolig att något skulle hända dem.

Kort sagt, jag oroade mig och hade ångest över mångt och mycket hela tiden. Och när jag bröt ihop, åkte ner djupt och blev rädd att inte klara av livet längre, så hjälpte Filip, mina päron och Marlena mig att få hjälp. Och den hjälpen jag fick har gjort att jag idag kan ha en vardag utan konstant oro och ångest. Visst behöver jag ta till mina verktyg som jag fått att använda mig av, och jag får sakta ner vardagen när det blir för mycket som snurrar i huvudet. Men jag har lärt mig att hantera de tankar och känslor som får mig att må dåligt och därav dippar jag inte lika djupt och ofta längre. Hit hade jag aldrig kommit utan den hjälp jag har fått, och det är jag otroligt tacksam för!

Likes

Comments

Det här med att vila och våga ta det lugnt. Det består min eftermiddag av. Vi har haft hand om lördagsträningen med klubben under förmiddagen, Filip har lagt banor och jag har kokat (värmt) soppa och tagit hand om lunchen. Och så tränade vi lite också.

Nu skulle jag behöva packa upp väskan, ta tag i skolan inför nästa vecka och skriva in planerna i kalendern. Fast det är faktiskt inga måsten just nu idag. Det kan vänta till i morgon eller till senare idag. Det är helg och jag tänker tillåta mig själv att samla nya krafter inför veckan. Så därför tänker jag stanna på soffan framför vinterstudion. Och kramas med Filip som precis somnat bredvid mig. Mysigt må jag säga.

Likes

Comments

Direkt från mig, Psykisk ohälsa, Bekännelser

Det pratas mycket om att man ska lära sig älska sin kropp. Att du har fått en kropp som är fin precis som den är, och att alla kroppar är unika. Det håller jag med om. Till 100%.

Det som jag blivit stressad över och vill prata om är det här med ordet älska. Är jag tvungen att älska min kropp? Jag har försökt, så många gånger att se på mig själv i spegeln och säga till mig själv att jag älskar min kropp. Är det inte så att om jag upprepar det tillräckligt ofta så blir det sannning? Och då kommer jag att tro på det?

För mig så har det vart svårt. Jag har aldrig hittat den där känslan som behövs för att jag ska tro på något. Och ofta så skapar jag ping-pongtankar av att jag försöker känna något som jag inte känner. Är det då fel på mig när jag inte lyckas med något som andra verkar göra? För jag avundas de som på sociala medier vågar lägga ut bilder på sina kroppar och som ärligt skriver att de älskar sin kropp. Jag vill också känna så.

Jag är såklart otroligt tacksam och glad över att jag har en fungerande och frisk kropp som bär mig genom livet. Att jag har fått fina egenskaper från mina föräldrar som jag är glad över. Exempelvis så är jag glad över mina bruna ögon, mina händer, tänder, läppar och min hårfärg. Jag skulle aldrig byta ut min kropp för den är ju jag. Och mig själv vill jag fortsätta vara. På det sättet så kan jag säga att jag älskar min kropp!

Dock finns det andra saker som jag helt enkelt har fått lära mig att leva med, och som jag får acceptera. Jag älskar till exempel inte att jag är kort, har små fötter och tydliga lår. Jag har en lite ”bredare” kroppsbyggnad och har ofta önskat att jag vore slankare. Men so what, jag älskar inte de delarna av mig själv och kan det då inte få vara så?

Jag har lärt mig att leva med det, kan ibland tycka att det är lite roligt när jag letar skor på barnavdelningen eller får stå längst fram för att se eftersom jag är kort. Jag älskar det inte, men har försonats med det och accepterar det. Det är mina förutsättningar och jag lever efter dessa och är glad ändå. Det är inget jag mår dåligt över. Alla är vi fina som vi är, och ska vi prata i perfektion så är ingen perfekt, eller så kan man välja att tänka att alla är perfekta. På sitt sätt. Min kropp är perfekt precis som den är. Oavsett vilka delar jag älskar eller inte.

Likes

Comments

Jag är så otålig, tiden går såå sakta. Mitt tålamod suger just nu. Jag vill vara klar med min utbildning NU. Så fort som möjligt vill jag börja jobba, ha min egen klass och tjäna mina egna pengar, köpa hus och renovera och bilda familj och göra alla ”vuxengrejer” som man brukar göra när studietiden är klar och jobb blir vardag.
Samtidigt går tiden så fort. Jag vill då och då stanna tiden för att hinna njuta av det jag har. Och när jag inser att en månad har gått utan att jag hunnit blinka så blir jag nästan rädd. Vart tar tiden vägen?

Ja, jag är velarnas velare och just nu är min frustrationsnivå lite högre än vanligt eftersom jag känner mig stressad över att vilja vara ”där framme” och samtidigt förundrad över att tiden kan gå så snabbt. Jag menar, vi började just vår tredje termin och den är redan slut? Jag har en vardag som jag trivs med och har människor runt omkring mig som jag tycker väldigt mycket om och som jag vill ha i min vardag och mitt liv. Ändå är jag otålig och vill framåt.

Det här med att leva i nuet har jag jobbat jättemycket med, men fortfarande inte riktigt lyckats med. Jag vet inte om det är en kombination av att jag längtar så mycket efter att komma framåt i livet, samtidigt som jag är rädd för att förlora det som jag har nu. Jag försöker att vara närvarande och tänka att livet är här och nu. Inte förra månaden eller nästa år.

När jag blir så här frustrerad så är det som funkar bäst att lägga mig ner och andas. Andas i min fyrkant eller bara försöka andas djupt. Jag brukar också försöka se mig omkring och se saker som jag inte lagt märke till tidigare. Då känner jag mig mer närvarande i nuet, just då i alla fall.


Har du något tips om hur man kan vara mer närvarande i nuet?

Likes

Comments