Slow dancing in a burning room

Alltså. Dom senaste dagarna har jag varit väldigt glad. Inte känt något speciellt förutom att livet flyter på helt okej.
Idag nådde jag på något sätt toppen för att falla pladask några timmar sedan.
Jag känner mig ful, äcklig och tjock.
Jag ser liksom framtiden som ett grått blurr typ.

Jag vet inte hur tydlig jag har varit med min depression tidigare. Men det är något jag brottats med i över 10 år nu. Värst är somrarna - sommardepression som jag ska berätta mer om som jag tidigare lovat er. Fy fan för dom, jag är mer zombie än människa då. Och ja, för mig blir det bättre på vintern. Fråga mig inte varför. Men just den där känslan av tomhet. Att egentligen inte känna något inombords, känslokall. Den sitter alltid kvar. Att inte kunna se en framtid. Osv. Sommar som vinter, höst som vår.
Jag har mina knep för att hålla tankarna borta men vid minsta besvikelse så rusar dom tillbaka.

Ikväll var en sådan kväll.
Då vill jag bara vara helt själv i mitt rum. Stänga av telefonen och andas mig igenom det värsta. Inte ens min pojkvän eller mamma hjälper.

Jag vet att såååå många där ute lider av depression och jag vill bara säga att det är inget att skämmas över. Min föddes ur svåra ätstörningar och av att ha blivit så mobbad att jag fick byta skola när jag gick i trean.
Det är inte mitt fel. Det är samhällets. Det är däremot mitt ansvar att bli hel igen.
Fri från matregler, svarta tomma hål och så vidare. Osvsett vem eller vad som drev mig in i det.
MEN. Det är OK att må dåligt. Jag tänker aldrig gömma undan vem jag är och vad jag gått igenom. Och det ska ingen annan heller göra!

Love you!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229