Som en vråk i en ishall

Desperat pluggande till högskoleprov kombinerat med rastlöshetens mörker. Det är nog som dom säger, att en konstnärs bästa verk skapas i dess mörkaste stunder.

Jag presenterar här med, en melankolisk verklighetsskildring av Andersson, Berggren och Junegard.

Campingen har avfordrat oss på pengar, trots att dess faciliteter tydligen inte skulle stå vid vårt förfogande. Personalen besudlade Elsa i offentligenheten när hon diskade, så till den mildra grad att hon fick lust att kasta en chiffonjé i huvet på dem. Den lilla dignitet hon fortfarande hade ville hon dock bespara sig själv, så hon övervägde istället att ansöka om eutanasi. Hon ångrade sig dock i sista sekund, och stegade som en furie till resten av husbilens gastar. Dessa låg och frös i den nollgradiga kylan, och drömde om att istället få vara på en solig hacienda.


Elsa hade vid lunchtid fortfarande mycket svårt att släppa den imbecilla campingföreståndaren medan hon kokade ihop den jolmiga konservsoppan. Frida åt, och drog sedan sitt täcke av kalikå över huvudet och berättade om sin potentiellt lukrativa affärsidé för de andra. ”Nä du e för mjäkig”, sa Elsa, ”och inte alls tillräckligt nyter”, sa Amanda som gjorde en snabb okulär bedömning av Fridas hållning. ”Men nirå era fjolliga patrask” kontrade Frida.


Samtalat gled sedan över till att diskutera andra quislingar vi mött på vår resa. Allt från den rudimentära mannen som nekade oss en dusch till den sardoniska kvinnan som ville få oss uttorkade trots vårat trugande om att hennes syn på det hela var ytterst unilateral diskuterades. Vi pratade även om händelsen för några dagar sedan, när vi lika oförutsägbart som en vråk i en ishall blev varse den ymniga cyklonen som snart skulle anta landet. En liten ådring i den grå stormen blev dock den varma chokladen som tillsammans med tanken på att sova i en ässja var det närmsta vi kom värme under tre dygn. Den tropiska stormen var trots allt en slug jävla överlöpare.”

  • Nära , Nya Zeeland

Gillar

Kommentarer