Blunda

må dåligt, alice bloggar, alice, psykiatri

Idag har varit en dålig dag. Fått mycket gjort då jag försökt distrahera mig genom att städa och fixa med växterna osv. Jag var på psykiatrimottagningen idag och pratade med en sköterska. Hon är den 16onde personen sen i måndags förra veckan som jag berättar varför jag inte varit okej för den senaste tiden. 16 människor på 11 dagar. Det hela känns till sist stelt och monotont. Som att berätta vad man gjort i helgen när man kommer till jobbet.
Det tar på mig. Det tar på min omgivning. Imorgon ska jag ägna åt att ta hand om mig själv. Tänkte göra min egna bodyscrub så om ni är intresserade så kolla bloggen imorgon så ligger där recept.

Ta hand om varandra, kram Alice 🌻🌻🌻

Gillar

Kommentarer

bipolärgrupp - ångest till hög nivå

inm på kalendegatan

Tisdag, försöker hålla dig kär.

Idag var jag på ett läkarbesök, eller man kan väl kalla det en grupp. Det var första gången för mig att sitta i en grupp och uttala sig, speciellt att man ska uttala sig att man är bipolär.
Redan på morgonen började min ångest, jag kände att denna dagen är inte bra. Alice åkte, och jag hatar avsked. Hatar se någon gå ifrån mig. Vet inte om det hör till barndomen, eller att det sitter någonting i huvudet.
Jag satt hela morgonen och försökte att tänka på annat, att inte vara här på psyket. Försökte titta på Alices ansikte som ler glatt mot mig. Hon ska ut, jag ska vara kvar i denna jävla miljö. Rent ut sagt.

Jag var tvungen att komma in i min värld, lyssna på musik för att inte gråta framför alla. Alice sa hejdå, och mitt hjärta brast en bit. En mycket bra vän. Hon gjorde alltid mig glad när jag såg ner på livet.

Jag åkte till Kalendegatan med mamma, var tyst under bilfärden. Fick inte ens gå ner själv utan min mamma var tvungen att komma upp och hämta mig (eftersom jag har permission med anhörig). Jag blev irriterad, men lät det inte komma mig.

När jag kom in i rummet och ansikten tittade på mig med sorghet så kunde jag inte längre. Jag satte mig för jag hade nästan panik attack. Det första psykologen sade ''det är här, vi får vara oss själva''.

Jag försökte att uttrycka ett ord utan att gråta, men brast. Brast av att sitta och säga att allting är okej när det inte är. När jag tittar tillbaka på hela sommaren då jag har varit i psykos, hallucinerat, gjort saker utan att tänkt på konsekvenserna. Då är det inte så himla bra. Jag skrek, jag grät, jag ville inte leva för stunden. Människorna omkring mig grät också, jag berättade jag var på psyket pga... Som jag inte ens kommer skriva här.

Det kändes skönt efter tårarna, de bara föll. Efter fick jag ytterligare en panik attack, jag försökte fokusera men det gick inte. Det bara brast.

Kom till psyket, kunde inte andas och trodde mina vänner var här. Det första en skötare sade till mig ''du får inte gå ifrån dina grejer, inte acceptabelt här''. ''ta av dig skorna, du har snöre på dem''. ''jag får titta på din väska, vad du har i''.

Jag ville bara slåss, jag ville bara skrika. ''JAG ÄR INTE GALEN OKEJ''. Sen också ville jag lära henne en läxa att man kan inte uttrycka sig surt mot en människa som redan ligger ner.

Mina vänner var borta, de var iväg på grejer för de har bättre permission än vad jag har. Jag andades inte, jag försökte röka och tänka på andningen men det gick inte. Jag kunde inte. Jag försökte tänka på alla de saker folk säger till mig. Men jag lyssnade bara på min egen röst. ANDAS.

The sims fyra räddade mig för stunden. Chipsen från prästen, leendet från bosniska gubben. Men inget leende från personalen, de frågade inte ens om jag hade haft det bra eller hur jag mådde.

Jenny kom, Jesper kom senare. De räddade min kväll, vi tog vårt te och diskuterade evolution, meningen med livet, tillställningar som vi ska vara tillsammans på, halloween som kommer och vad unga vi kommer bli igen.

När leendet kommer tillbaka så började igen. Ingen rökning, ingen sladd, ingen olja, öppna skåp till en, låg ljudnivå, ingen fika mer, inget kaffe, ingen glädje. Lägg dags.

Jenny och jag borstade tänderna ihopa, som rutin. Jag skrattade för hon är så go. Sen stängde jag inne mig på rummet. Ångesten kommer igen. Jag vet inte vad det är som händer. Jag har inte varit deppig på över fyra månader? Är det medicinerna, är det litium eller är det för jag är på ett psyke? Fan asså. Låt mig bara få sova, för det funkar inte.

ta hand om varandra, johanna

Gillar

Kommentarer