Att bli accepterad

När jag träffade min man för en himla massa år sen var det ett ganska nytt fenomen att gifta sig utan för den syrianska kulturen. Det är fortfarande inte helt självklart.

Jag var den första Svenska flickvännen i familjen. I alla fall officiellt. Nu är vi 3 svenska fruar i släkten. Tror det kommer bli mer och mer fram över.

Men det är inte helt lätt att komma in i en ny kultur. Jag älskade det mesta med den syrianska levnads stilen. Gemenskapen som var så tydlig. De stora familjerna och stämningen när alla samlades. Jag minns en nyårs afton. Jag och micke skulle fira med en kompis till honom, en typisk svensk par middag. Innan vi åkte dit tittade vi in till mickes Faster där stor del av släkten på mickes pappas sida var och firade tillsammans.

Vilken stämning det var. Diskussionerna gick i höga toner, alla kusiner satt i köket och åt all den goda maten som är något jag kommit att älska med den syrianska kulturen.

Men det var inte helt självklart att bli en i familjen. Dom gamla, Mickes mormor och morfar samt farmor var öppna och välkomnande. De styrde familjen. De ansåg det var viktigt med integrering. Men det var svårare med de andra. Man kände sig ganska osäker kan jag säga. Visste inte riktigt hur man skulle föra sig och vad man kunde säga.

Det var först efter vi bestämt oss för att det var vi som jag blev presenterad för familjen. Det var först när vi var förlovade som jag fick följa med på familj tillställningar och presenterades för stora släkten eller ja förlovningen var i alla fall bestämd. Det är annorlunda nu. Lite enklare men ändå inte. Det är fortfarande lite gammel dags. Man presenteras för familjen sen ska familjerna träffas. Så gjorde ju nu inte jag och M för vi gick vår egen väg. Vi hade även en typisk svensk förlovning med bara vi två i motsats till många syrianska där det är stor fest eller i alla fall familjerna till paret.

Jag kommer även ihåg hur jag kämpade med att dölja min tatuering som jag har på min ankel. Man tatuerade sig helt enkelt inte. Jag såg alltid till att ha byxor eller långa kjolar när jag var med mickes familj. Jag ville visa att jag respektera dom på det sättet. Kanske också på ett sätt ville visa att jag dög.


Flera år senare fick jag veta av mickes sysslings fru att min svärmor grät när hon berättade för dom att hennes son skulle gifta sig med en svensk tjej. Jag vet inte riktig vad jag kände när hon berättade det men jag tror det är tur att jag fick reda på det då och inte innan vi gifte oss. Nu kan jag förstå hennes reaktion. De hade det inte lätt. De fick ta en del skit från familj om att deras son gick ütanför traditionen.

​#syrian #tattoo #tatuering #familj #family #syrian #livsstil #flickvän #förlovad

Gillar

Kommentarer

Jonas
,
Ni följer inte världen.. Ni leder den!
Anna Kindstrand,
Jag kan känna igen mig i det du skriver fast från den grekiska kulturen. Jag har inte upplevt en sådan stark gemenskap i den svenska kulturen som i den grekiska. Familj och släkt håller ihop på ett helt annat sätt, och när man firar så gör man det rejält. Nu vet jag ju förstås inte hur det fungerar i alla svenska släkter, men jag gillar inte när folk är avundsjuka på varandra och talar bakom ryggen. Jag uppskattar sammanhållning och att man värnar om varandra. Man får dessutom ha respekt för att det kan ta tid för alla oavsett nationalitet att "vänja sig" vid det som är nytt. Men det viktiga är att acceptansen kommer tillsist.
chezannalena.blogspot.com
julux
julux,
Spännande, att ha gemenskap trots att man har olika kultur är något fint. Som man sa tidigare man vänjer sig allt som är nytt men jag tycker att du är ganska modig att du kunde bryta den svenska gränsen haha alltså enligt min erfarenhet jag sett inte såmånga svenskar som är gifta med andra person som har helt olika kultur. men Mångafalden är fint. Du har fin blogg.
nouw.com/julux
johannaaltun
johannaaltun,