Jag har haft lite jobbia dagar. I guess it's the hormones 🤷‍♀️ Om jag bara står helt still, blundar, inte gör något, inte säger något.. kanske det bara passerar.. om jag bara är helt helt stilla och låtsas som jag inte finns. Dessa vågor av känslor som kommer över en..

Nåväl, skit i det nu. Jag ska berätta något kul. Vi börja komma någonstans med val av namn nu. Jag hade inte tänkt säga något alls förrän hon är här, men som vanligt kan jag inte hålla mig haha This is way to exciting för att hålla för sig själv! Så fort jag blev gravid, fick jag en känsla för ett flicknamn. Jag har alltid trott att det är främst pojkar jag får (förmodligen för att mina två första var pojkar) och tänkte även det denna gång. Men när jag fick ett plus på stickan och insåg att jag blir beräknad till juni, fick jag direkt en känsla och tänkte "JUNI, om det är en flicka, så är det Juni som ligger i magen". Det kändes solklart och helt rätt direkt. Med huvudet tänkte jag hela tiden att det blir en liten pojke, men samtidigt var känslan så stark för just namnet Juni att jag faktiskt knappt tänkte pojknamn. Med mina pojkar var det nästan bara pojknamn jag tänkte på. Lustigt och häftigt, tror ni på att man kan få en känsla så som stämmer?

Fredagsmys igår blev McDonalds hembeställning (så gott!) och så kollade vi på Toy Story 2.. som jag bölade haha den var ju sorglig!

I alla fall, Juan tyckte också det var fint, men vill ändå vara open minded, så kommer något annat som känns bättre kan det ändras, men annars är vi överens. Och visst klingar det fint, Nathaniel, Gabriel, Isolde och Juni? Juan och barnen har gett Haley som förslag också.. det är också väldigt fint, men passar inte helt in med de andra namnen (?), å andra sidan gillar jag när saker blir lite udda. Sen tycker jag att Veronica, Ellie, Julia och Victoria är så fina namn också. Kanske som andra namn.. Gabriel har som andra namn (inte på papper dock) Emanuel och Isolde har Isabel. Ska ändra det på Skatteverket snart. Med Nathaniel kom vi aldrig så lång att vi tänkte andra namn.

Nåväl, vad tycker ni Juni eller Haley? Ju mer jag tänker på det gillar jag faktisk Haley också. Men, ja, känslan för namnet Juni är så stark!

God kväll. Sitter och försöker ansöka om skola till Gabriel, men vet knappt vad jag ska välja. Vi väljer två skolor här i närheten, men man ska välja hela SJU skolor.. får googla vidare på det.

Jag får en klump i magen för att han ska börja skolan snart. Jag vet inte varför.. kanske för att Gabriel är väldigt känslig, precis som jag, och jag vet vilket ångestmoment skolan var för mig. Jag har alltid haft lätt för att få vänner och var ganska omtyckt i skolan (mina närmsta vänner är mina barndomsvänner från skolan), men ändå var det sociala en stor ångest. Allt gick rakt in i mig och jag kunde inte stänga av/stänga ute något. Det skapade väldigt mycket jobbiga känslor inombords. Och jag kände mig annorlunda. Av lärare kände jag mig aldrig omtyckt däremot (förutom av en underbar lärare Anna i 6:an). Jag var alltid flickan som ”inte lyssnar och tittar ut i det blå”, som de sa, eller så sa de jag pratade för mycket. Och honestly, jag hörde knappt ett skit av vad de sa, jag var alltid i min dimma, i min egen värld av en miljon tankar. Jag missuppfattade precis allt. Jag glömde saker, böcker, läxor, lappar.. det var ett helvete att hålla reda på allt och det var jobbigt att alltid känna sig dålig över det. Jag fick alltid skäll, precis som att jag kunde rå för det. Idioter. Krav och stress - det förknippar jag skolan med. Det var jobbig att känna att man knappt kunde hänga med. Men jag var smart och jag kompenserade hårt på olika vis för att klara mig genom skolgången med hyfsade betyg, trots stora koncentrationssvårigheter och noll hjälp. Den creed ger jag mig själv.

Anyways. Jag försöker sätta mina egna känslor åt sidan och peppa Gabriel. Han är ju en helt egen individ, även om vi båda är känsliga i karaktären, kan han uppleva det helt annorlunda än vad jag gjorde. Dessutom har han ett stöd hemifrån som inte jag hade och skolorna är betydlig mer pedagogiska nu. Det kommer bli bra.

Hej på er! Idag var jag tvungen att åka in på kontoret en sväng. Även om det inte är mitt val direkt (i och med att jag är gravid och det pågår en pandemi), känns det ändå skönt att komma ut bland människor (trots att det är väldigt få inne på kontoret). Bara det lilla att få fixa till sig, komma ut och snacka lite, lyfter hela humöret. Det känns av nu att man jobbat hemifrån snart ett år och kört social distansering. Även om jag trivs väldigt bra med att jobba hemifrån (det var en personlig räddning för min del), börjar jag sakna mycket det sociala. En kombination hade varit det optimala, det är så jag vill arbeta i framtiden. Mål.

Min mage, aka basket bollen 😂 Juan stannade till och tittade på mig imorse på ett väldigt fundersamt sätt och sa ”du ser väldigt gravid ut nu”. Antar att verkligheten börjar komma ikapp honom nu lite haha

Så många gånger jag suttit här, tittat ut genom fönstret och drömt mig bort. Snart blir det sista gången. Även om jag vill inget annat än att påbörja en ny del i mitt liv, känns det lite nu när det närmar sig. Jag har mer eller mindre vuxit upp på det här företaget. Jag var 22 (om jag inte minns fel) när jag började.. 13 år sen. Hunnit utbilda mig och ta examen, bilda familj, varit gravid inte mindre än fyra gånger och blivit den vuxna jag är idag. Det har varit lite som ett andra hem. Och jag har lärt känna människor här som jag är väldigt tacksam för. Några har blivit vänner för livet och står mig nära. Andra har lämnat ett avtryck på ett eller annat sätt, det är jag tacksam för. Människor lär, utvecklar och inspirerar en. Men det är dags nu att gå vidare. Snart inväntar en lång semester och sen en mammaledighet. Sen, mina vänner, sen börjar livet.