Vi gick ner på gården med barnen idag. Varken jag eller Juan känner oss helt friska, men barnen har massa energi så vi tänkte de kunde leka av sig i sandlådan. Jag satt på en gunga och fick syn på en lite pärla i sanden med en bokstav. När jag plockar upp den ser jag att det är ett N. Jag får en konstig känsla i hela kroppen, den känslan när jag känner honom nära mig. Som när jag är på minneslunden till exempel. Tidigare under dagen hade jag gått ut en stund själv och tänkte på allt med Nathaniel och kände mig mer ledsen än vanligt. Och sen hittar jag detta N.

Jag kanske är knäpp. Jag kanske bara vill desperat tro att det betyder något och jag kanske fabricerar upp någon koppling i min hjärna mellan detta N och min saknad efter honom och därför känner känslan av närhet. Jag vet inte. Förut trodde jag aldrig på sånt. Men sen vi förlorade Nathaniel känner jag att jag bara måste tro på sådant. Min hjärna kan inte ta in något annat. Den kan inte acceptera att det bara är slut. Vad var poängen annars med att få ha dig, älska dig, se dig, hålla din lilla hand, ta farväl av dig, vilja dö för dig, sörja dig varje dag för resten av mitt liv. För ingenting? Denna värld, detta vi kallar liv kan inte vara så grymt, jag kan inte tillåta mig att tro det. Jag måste och väljer att tro på att min son finns någonstans. Att vi en dag kommer träffas igen och att tecken jag ser är han som är nära. Utan det tankesättet hade jag varit helt förkrossad. Och känslan jag fick, den känslan av närhet som när jag hade honom. Bara en mamma förstår den känslan av ett barn som ligger precis under ens hjärta. Ett eget liv, men ändå som en bit av en. En bit av ens hjärta, av ens själ. Som ingen annan ser, men som man känner en så stark närvaro av.

Jag tog ett bad när jag kom hem och då brast det bara och jag började böla. Är jag knäpp? Det låter kanske sjukt, men jag kan inte förklara vad detta N betyder för mig. Jag gjorde ett armband av det sen. Jag får lite panik nu att jag ska tappa bort det. Jag känner honom när jag har det på mig. Jag måste låta galen. Kärleken för ens barn kan göra en galen.

Efter att ha varit sminkfri i typ ett halvår (använder aldrig smink över våren/sommaren, mer än läppstift så klart då), har jag köpt en ny foundation. Jag gillar egentligen inte en massa tjafs i ansiktet. Jag tycker det är så fint och FRÄSCHT att se en tjejs naturliga ansikte typ. Det är SÅ fint att se huden som den är, även om det är lite små fräknar eller annat.

Över vintern däremot - då gillar jag ha en foundation. Dels skyddar en bra foundation mot kylan (torrheten) och dels så slipper man se döende ut. Huden blir så annorlunda över hösten/vintern, tycker man ser grå ut nästan. Då tycker jag tvärtom att det känns fräscht med foundation. Men jag använder en väldigt lätt en. Antingen denna eller den med serum. De är sååååå bra! Jämnar ut hyn, men utan att det ser ut som man målat på ett ansikte. Man kan fortfarande se huden. Det blir verkligen ett naturligt resultat! Och Dior har väldens bästa smink, håller HELA dagen. Det är värt pengarna. Väldigt dryga produkter dessutom.

Godmorgon. Idag skulle jag egentligen träffa Lidde, men alla är typ sjuka så vi skjuter på det lite. Har sett fram emot det, men så blir det tyvärr ibland. Det är hela tiden förkylningar med små barn. Det som däremot är skönt är att Isolde har haft tur och inte blivit i närheten så sjuk som Gabriel var när han gick första året på förskolan. Det var sinnesjukt, det gick typ knappt en vecka mellan att han blev sjuk.

Idag låter jag Juan sova ut. Jag och barnen har haft en lång morgon i barnens rum. Nerbäddad i myshörnan och barnen har lekt och byggt pussel. Nu åt vi precis frukost (barnen får välling direkt när de vaknar) och nu har vi flyttat oss in till vardagstrummet och kollar på katter från YouTube. Vill försöka ta det så lugnt som möjligt idag så att jag blir frisk till imorgon. Orkar inte vara sjuk mer.