Jag älskar att amma, men det finns saker med amningen som jag definitivt inte älskar. Hormonerna. Jag mår inte bra av de. Dels påverkar de min kropp rent fysiskt rätt mycket och dels påverkar de mitt humör. Antingen är jag som en berg och dalbana i humöret eller så har jag ångest. Just nu är jag inne i en jobbig period av ångest. Det är alltså inte ångest som är relaterad till amningen i sig (som går bra för övrigt), utan bara ångest överlag. Den där jäkla hemska känslan mitt i bröstet som man bara inte kan förstå vad den beror på. Jag är inte nedstämd (det är en vanlig att man tar fel på depression och ångest). Nej, det är inget sådant, jag är glad just nu. Men ångesten är där. Och jag får spel på den. Känns bara som att något är väldigt fel, fast allt är helt normalt. Hatar när det är
"ångesten" som tänker och inte jag. Är jag den enda som får ångest av alla dessa hormoner?!
Juan kom hem idag och var så snäll (berättade för honom hur jag mådde). Trots att jag såg att han var trött efter jobbet tvingade han mig ut på en promenad. Kändes jobbigt först, men det hjälpte sen. Frisk luft, lagom tempo och sen stannade vi till på McDonalds och åt äppelpaj. Vi hade kul, Gabbe var superglad och jag kände mig avslappnad. Nu sover Gabbe. Isolde sitter i soffan i babysittern. Jag dricker kamomillte (har fått för mig att det ska hjälpa mot ångest) och tar det lugnt bara. Snart ska vi lägga oss, ska försöka liggamma lillan till sömns.
