Ohh gosh.... tittade nyss på nytt avsnitt, på ny säsong av The Big C.... har bölat floder. Shit vilket depressing avsnitt, även om det va riktigt bra. Och har min mens vecka nu så är extra känslig, så till slut satt jag bara och storbölade för ingenting haha vi tjejer är roliga.... typ. Kolla på serien, riktigt bra. Men man lär få en aning dödsångest efter haha I övrigt har jag och Juan haft en riktigt skön kväll. Först tog jag en promenad med Nalla. Kollade på när de gjorde ordning inför brasan, och satt och tog det lugnt lite i gräset. Sen köpt vi käk, Tom and Jerry glass, och har grisat oss. Juan är lite sjuk så det är perfekt med en myskväll.

Jag tror jag har hört tjejer säga hur många gånger som helst ”jag skulle göra allt för mina vänner, de är allt för mig”, ”man sviker inte sina vänner”, ”jag ställer upp för mina vänner när det verkligen behövs, oavsett vad”.... ja, kanske inte exakt de meningarna men påståenden åt det hållet. Ni fattar vad jag menar i alla fall; en stark lojalitet mot sina vänner, en princip och moral som många vill gå efter och anser vara viktig.

Men var är lojaliteten mot en själv? Var är den starka moralen för att stå upp för sig själv oavsett vad? Att finnas för sig själv i alla väder? Nej - den biten tycks vi ha glömt bort. Och realiteten är den, att oavsett hur mycket man vill ställa upp för andra så gör man inte alltid det. Det är bara inte möjligt. Man har egna liv, annat kommer i vägen, saker och ting förändras i livet, man blir äldre... etc. Och man kanske själv missar att kommunicera ut till sina vänner när man behöver hjälp. I en relation, oavsett vilken, är det aldrig 100 % perfekt hur mycket man vill och försöker. Det handlar inte om att andra sviker en, det handlar bara att av flera naturliga skäl går det inte alltid att ställa upp för varandra när som helst. Så är det bara.

Och vad händer då när man behöver hjälp? Vad händer när man tvivlar på sig själv och vännen inte finns där för att säga snälla, upplyftande saker? Jo, man står där ensam och utan sig själv. Man kanske har en vän som finns där för en så mycket det går, men sen när man går hem är man ensam igen. Men, om man tänker på det, så är man faktiskt inte ensam. Man har ju sig själv. Det finns en snäll, omhändertagande person inom en. Någon som kan trösta en, få en att känna sig starkare och hjälpa en upp igen. Och den personen har vi alla inom oss. Istället för att bråka med oss själv, kan vi lära oss att vara våra egna bästa vänner. Man kan stå upp för sig själv när ingen annan gör. Man kan tycka om sig själv oavsett om man hittar brister hos sig eller inte, det hade i alla fall en sann vän gjort.