Semestern har börjat bra. Fick ett sms från Zeina (en av mina närmsta vänner) imorse om jag ville gå till stranden. Fint väder som det är, ville jag självklart detta. Så vi stack till BO01, köpte is latte och annat gott på Espresso House och sen satte vi oss vid havet. Sjuuuukt skönt!! Avslappnad till max. Och färg fick vi också. Nu är jag ute på en långrunda med Nalla, har pausat en stund på en ny hundgård för att skriva lite. När jag kommer hem ska jag duscha och fixa mig, sen blir det god mat, vin och film ikväll.

Som jag tidigare berättade, hade jag och Juan planerat att grisa oss ikväll (första semester kvällen för oss båda). Vi kom halvvägs. Åt god hemlagad hamburgartallrik i balkongen. Brandlarmet gick när vi lagade mat - ja så går det när jag är i köket. Tjejen från Securitas ringde direkt (de är grymma btw). Jag förklarade för henne att jag lagade mat och hon bara skrattade. Nu stinker hela lägenheten rök :( Nu skulle vi i alla fall kolla på film men vi är båda helt däckade efter jobb. Känns som att jag aldrig har varit så trött som nu!! Okej, det va nog en överdrift. Hur som helst blev det ingen film, vi ligger istället helt däckade i soffan, båda med våra mobiler o lyssnar på musik, men jag tycker de är mysigt när man bara kan umgås utan att behöva göra något. Och nyss började det åska, mysigt :) Ska bara klargöra att det inte är mina snygga ben på bilden, utan Juans!

Detta är ingen text som syftar till något vetenskapligt. Detta är bara mina tankar. Idag tänker jag på alla människor som mår dåligt, på alla som kämpar, på alla som slutat kämpa, på alla som tappat hoppet, på alla som lider i tystnad, på alla som skriker ut efter hjälp, på alla som längtar, på alla som saknar, på alla som känner något.

Emellanåt känns det svår att greppa om hur mycket lidande som finns i vår värld, det blir en överväldigande känsla ibland. Så många som dagligen mår dåligt. Det gör det svårt att inte ifrågasätta meningen med livet. Leva-lida-dö, är detta så verkligheten ser ut för en så stor del av oss? Jag önskar att jag hade kunnat ta bort allt lidande i denna värld, att jag hade kunnat hjälpa alla. Men jag vet att det är en omöjlighet, så det enda jag vill, det enda jag egentligen ber om; snälla människor - öppna ögonen, lägg märket till de som inte har det bra, blunda inte. Snälla vuxna människor, nonchalera inte de ungdomar som mår dåligt, allting "går inte över", allt är inte "tonårsproblem" (och även de kan leda till allvarliga konsekvenser). Ungdomar som agerar utåt är inte problembarn, det är barn som har det svårt och mår dåligt, barn som har blivit svika av vuxna, barn som växer upp utan tillit för andra med troligtvis inget annat en fortsatta problem i vuxen ålder. Ta ditt ansvar. Du kan göra en skillnad.

Ja, denna text är helt oredigerad och den kanske är lite simpel men jag ville bara skriva av mig, bara skriva ner mina tankar just nu utan att överanalysera det.

"Like" if you like, knappen finns nedan.