Jag må känna av att jag blir äldre och mammakroppen kommer man inte undan, but you know what - jag har aldrig i helhet känt mig bättre än vad jag gör nu. Jag har aldrig trivts med mig själv så som jag gör nu. Jag börjar inse, sakta men säkert, att alla ålderstecken, alla ”mammatecken” är just det som gör mig till en kvinna och inte en liten tjej. Och jag älskar att vara kvinna. Jag älskar att känna mig så här.
När jag var yngre nojade jag över så mycket. Mest för vikten. Jag vågade knappt ha på mig visa klädplagg för i mitt huvud ekade det ”för smal, för smal, för smal”. Men sen precis som en switch, från en dag till en annan fick jag nog. För jag är som jag är. Min kropp är min. Och min kropp är fucking amazing med vad den har åstadkommit. Jag jag ska honor it and respect it, and nothing less.
To the point: Man kan kämpa med att förändra sig och anpassa sig - eller så kan man bara acceptera sig själv och älska vem man är. Se det vackra i just denna egna version man är. Det sistnämnda är faktiskt enklare, om man bara inser det. Inget fel att göra sig fin eller förbättra sig själv (missförstå mig inte), men det är fel när man gör det för någon annan än sig själv. Om någon inte gillar hur man ser ut “well, that’s too bad for you” - tryck in den meningen i huvudet och gå med huvudet högt. Var stolt över dig själv och din kropp. Because it’s yours.
