Det bästa det här året:
Utöver alla fina minne med barnen (inget slår det), är det bästa att jag hittade tillbaka till mig själv. Eller ja, inte direkt tillbaka, utan jag hittade fram till den Jojo jag är nu och det är så befriande. Jag har aldrig känt mig bättre. Jag tappade bort mig själv helt efter barnen. Så mycket hade hänt. Jobbet, Nathaniel, graviditeterna, min hemska förlossning, oron och sen det underbara, men samtidigt otroligt tuffa barnlivet. Jag försvann helt i en egen bubbla. Men jag behövde det. En paus från verkligheten. En paus från andras krav och förväntningar. Få chans att sörja ifred. Få chans att för första gången få vara ifred och andas från allt och alla. Och jag njöt av mammalivet och barnen. Jag hade den bästa mammaledigheten trots allt. Jag älskade det och fick in helt i det. Tänkte inte på något annat än det som jag befann mig i då. Samtidigt var det på bekostnad av mig själv. Jojo försvann och mammarollen tog över. But I’m back :)
Jag under mammaledigheten. Starkare och lyckligare än någonsin som mamma, but totally lost med mig själv.
