Här kommer fortsättning på min förlossningsberättelse. Jag skriver mina inlägg via mobilen men ska försöka inte vara för flummig, haha!


Jo...vi frågade alltså igen när läkaren skulle komma. Jag orkade inte mer med den enorma smärtan som jag stått ut från när vi var i bilen till när jag låg där med apparaterna. Som sagt har det alltså kanske gått 20 minuter tills läkaren äntligen kom. Hon undersökte mig och sa att jag hade öppnat mig helt, alltså hela 10 cm! Inte konstigt att jag höll på att dö av smärtan. Vi skickades vidare till förlossningavdelningen. Vid den här tiden var kl05.30. Äntligen fick jag lustgas/syrgas. Det kändes bättre eftersom smärtan inte var lika kraftig som tidigare men ont gjorde det ju fortfarande. Jag minns att varje gång jag kände värkarna komma tryckte jag så hårt i lustgasen så att jag efteråt fick blåmärken på hakan. Under den här tiden hade jag inte lust alls att dricka saft som läkarna gav mig. Men de tvingade i mig ändå så jag skulle få energi.

Kl06.45 så var det dags att krysta.

Jag var så trött och utmattad pga att jag inte sovit något men också pga av smärtorna. Så där låg jag krystade allt jag kunde. Det var som att krysta ut en bowlingklot och fy sjutton vad det gjorde så ont! Killen höll mig i handen och var en enorm stöd. Jag minns att jag tänkte: - varför händer det inget, varför kommer hon inte ut, varför tar det sån tid?

Nu nämnde läkaren att jag kunde själv känna på barnets huvud. Och det gjorde jag och vips så fick jag en sån energi som kom från ingenstans. Jag krystade allt jag orkade. Kl08.14 var hon äntligen ute!! Det var så häftigt när läkaren lyfte upp henne och hon skrek världens gulligaste skrik. Hon var så liten och som jag minns det gråaktig...vet inte varför jag tyckte hon såg gråaktig ut, haha. Bm la henne på mitt bröst och då hörde jag killen gråta och på nåt sätt så väcktes det inom mig att det här var verkligheten. Från att ha varit helt inne i mig själv, glömt bort att killen alltid stod vid min sida och höll mig i handen och gav mig stöd han kunde så slog det upp för mig att nu...nu är jag här, att det här är på riktigt, att våran efterlängtade dotter äntligen är här. Det var då jag storgrät av enorm lycka! All smärta var så mycket värt eftersom vi fick den finaste gåvan man kan få i livet.

Bm frågade oss om vad det blev. Flicka eller pojke. Vi fick ju veta att det var en flicka enligt från ultraljudet men vi vågade inte lita på det till hundra procent. Vi hade alltså inte sett om det var en flicka eller pojke när bm lyfte upp barnet och la barnet på mitt bröst. Så vi fick kolla en gång till och visst var det en flicka!


Jag fick såklart bristningar därnere och blev sydd.

Min förlossning startades alltså spontant. Inte visste vi att just den söndag morgon att vi skulle få vår efterlängtade dotter, en vecka för tidig. Trots att det var så seg från att jag kom i till kontrollrummet till förlossningavdelnigen tills jag fick bedövning så tyckte jag ändå att min förlossning gått jättebra! Inga komplikationer och att det gick snabb vilket jag är oerhört tacksam för!

Jag är stolt över mig själv att jag fick uppleva en förlossning med nästan ingen bedövning alls! Jag menar, tänk förr i tiden när kvinnorna födde barn utan bedövning! Jag blev chockad! Jag trodde inte att det skulle göra så fruktansvärt ont att föda barn. Men där fick jag smaka på det, haha!


04-23/2017 föddes vår älskade dotter.

Gabrielle Christie Maria ❤👶




I nästa inlägg kommer jag skriva om efterförlossningen, första natten med bebisen samt amningen!​

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

8 månader har gått sedan min första förlossning!

Vilken upplevelse det har varit! Gosh, vad det gör ont att föda barn, haha!. Men allt är så värt det när man få upp sitt barn som man burit inne i magen, vilken lycka! En obeskrivlig känsla! Jag hade turen att det gick snabbt och att det har gått bra.

Här kommer min förlossninhsberättelse.


Det var en vanlig lördagskväll, men jag kände inombords att det var ändå någonting märklig känsla som jag kände den kvällen. Dels för att bebisen rörde sig ovanligt mycket så jag nästan blev orolig att någonting var fel på barnet. Men jag kände även att jag måste ta kort på magen. Jag vet inte varför men det bara kändes som om det skulle vara sista magbilden på denna graviditet.

Det var en lördagskväll den 22:a april 2017 som jag fick en känsla av att någonting var på gång. Jag var i vecka 39+0. Natten till söndag alltså vid 01 tiden vaknade jag att det knäppte till längre ner i magen och att det kändes som jag behövde kissa. Efter en stund började jag känna av lite mensvärk. Jag försökte somna om igen, men det började bli ondare. Så jag gick till toaletten och såg att jag fick rosa flytning på trosorna. Jag blev såklart orolig och ringde förlossningen där barnmorskan rekommenderade att ta en alvedon, värmekudde samt dusch, det skulle nämligen dröja ett tag till eller till och med dagar med förvärkarna. Jaha, tänkte jag. Jag tog inget av dessa rekommendationer. Vem orkar duscha mitt i natten liksom? Värmekudde hade jag inte. Alvedon hade jag någonstans men jag orkade inte leta fram dem. Så jag gick runt, runt och tänkte om jag skulle väcka killen. Det började bli ondare och nästa toabesök var när det kom lite fostervatten. Vilket jag fick det förklarat när jag ringde upp igen. Samma sak där så skulle det dröja i flera timmar till med värkarbetet. Jag väckte killen och berättade men att det säkert inte var något på g. Men han kunde inte somna utan fick se på när jag gick runt och hade ont. Vi klocka värkarna som blev mer regelbudna. Vid den här tiden hade jag så himla ont att jag grät och satt hukande på soffa med knäna på golvet. Nu var det killen som ringde upp förlossningen. Samma svar där så skulle vi vänta med att åka in så länge jag inte hade så pass ont. I det här läget visste vi inte hur ont jag hade, i vilken nivå. Hur pass ont skulle man ha för att åka in? Vid 03tiden hade jag så himla ont att jag trodde jag skulle dö. När jag insåg att jag började blöda fick jag panik. Jag var så orolig för barnet. Killen ringde igen och då fick vi ett okej. Men att vi skulle vara förberedda att vi kanske behövde vända tillbaka igen. Han ringde mina föräldrar och vi tog med bb-väskan och babyskyddet ifall att.


Mina föräldrar hämtade upp oss. Men att gå nerför trapporna och ner till bilen var så smärtsamt då jag fick stanna upp pga värkarna. På tal om bilfärden till karolinska, var den mest segaste så att jag trodde att jag när som helst skulle föda i bilen! Inte blev det bättre när killen försökte massera min rygg. Jag grät av smärta hela vägen! Hade kanske varit bättre att skrika ut för att minska smärtan men nej jag grät tyst, haha!

Vid 04-tiden kom vi äntligen fram. När man trott att det skulle bli lite bättre så blev det bara ännu värre. Jag kom in med mamma och killen. Alla var så stressade och jag ville bara få bedövning så fort som attans. Men nej, där kom en ung kille frågade vad som försiggår.,.la-la-laa, allt frid och fröjd-atmosfär runt honom. Jag orkade inte ens höra på honom eller vad de nu höll på att diskutera om. Det var något med att bara en person som skulle följa med osv. Jag vet inte hur lång tid det tog men då kändes det som evigheter. Mina händer hittade till armstödet på soffan och höll hårt om det då värkarna kom. Hade jag däremot skrikit som en gris hade jag nog fått rum direkt. Men tillslut efter "ta-det-lugnt" killen släppte in oss trodde jag att jag nu äntligen skulle få någon bedövning. Men nej! Han kopplade CTG på magen för att kolla mitt puls och bebisens och sa förvånansvärt - du har tätta kontraktioner. Läkaren kommer komma snart. Men det kanske tog 20 minuter till tills läkaren kom. Under dom 20 minuterna var det värsta smärtan jag någonsin upplevt! Det var ren tortyr! Jag försökte tänka mig bort....palmer, vit strand, klarblått hav. Bara för att komma bort från verkligheten. Stackars killen som trodde jag höll på att dö då han såg hur jag rullade upp mina ögon. Inte nog med det så såg han på ctg skärmen att pulsen gick ner. Men det var bara ctg apparaten som lossnat lite. Vilket fick personalen att komna tillbaka och fixa apparaten till rätta. Jag minns att jag frågade mellan värkarna om jag kunde få smärtlindring. Vid det här laget var jag helt slut. Vi fick till svar att snart skulle jag få. Och när vi frågade när läkaren kommer fick vi samma svar...

Fortsättningen följer i nästa inlägg.


Psss...sista bilden på magen.



Likes

Comments

Bion igår gick bra! Filmen var inte så hemskt läskig som jag trodde att den skulle vara. Haha, folk trodde nog jag var galen som kollade ensam...och en skräck på det också!😂 Men gud, vad det behövdes! Fick massa energi med vår lilla Gabbie idag! Trots att jag gick upp kl05! Hann med köpa pyjamas, tandborste och tandkräm till henne igår. Inget till mig numera 😂. Jag brukar oftast bli trött men idag så var jag konstig nog pigg, hehe ;). Haha killen blev förvånad hur mycket tid går åt att ta hand om Gabbie. - Det går ju inte att göra någonting annat, man är bunden, he said.

Haha😂 Now he knows!






Pss... jag kanske hinner skriva lite om min förlossningsberättelse ikväll.

Likes

Comments

Jag har haft cravings på bio-popcorn ett tag nu!! Blev även sugen att kolla på film, ensam och ostört! Jag tror nog att min kropp behöver ladda om batterierna genom att i bara några timmar få vara helt själv. Tänk att ett litet barn kan ta slut på ens energi, haha! Inte blir det enklare när lilla Gabbie blivit ännu mer mamigare. Ny utvecklingsfas, säger de. Well det är nytt hela tiden. Vet inte varför..eller jo...men känns som att jag har slut på energi jämnt. Jag är så trött hela tiden. Det nog därför jag suktar efter att gå på bio helt själv och äta popcorn ifred. Egentligen gillar jag inte att kolla på skräck film själv. Men konstig nog blev det så ändå. Så imorgon ska jag glo på "Insidious. The last key". Det blir nog en rejäl energi laddning det. :) Tackar min fianće som bjöd på detta❤

Mina älsklingar <3


Likes

Comments

Jaha...här är man igen då!

Tiden har gått raket fort! Tänk att vår lilla Gabrielle är 8 månader nu!

Mammalivet är inte så lätt som jag hade tänkt mig. Jag tänkte, att eftersom jag är van att ta hand om småbarn så kan det inte vara så svårt eller?. Men "to my suprise" så fick vi en krävande bebis! Hey boss!

En liten envis flicka med en sådan stark personlighet! :D Wihhoo...vart kom den ifrån?!

Men... vad hon har förändrat våra liv till det bästa! Så mycket kärlek hon ger tillbaka ;) Älskade hjärtat!

Visst blir man galen och trött men det glömmer man bort när man får ett leende tillbaka.

Det är så roligt att se sitt barn utvecklas varje dag!

Jag funderar på att skriva lite om min förlossning, första veckorna med bebisen och amningen. Men det får bli i ett annat inlägg.

Nu kort sammanfattning på 2017:

* 25 årskalas + babyshower

* Gabrielle kom till världen

* Gabrielles tvillingkusiner kom till världen (10 dagar yngre)

* nya rutiner, sömnlösa nätter, no time for my self, tidsoptimist

* första semester (Frankrike) med Gabbie 3 månader gammal

* Gabbies dop

* flyttat till en större lägenhet

* första jul som familj!


Japp! det var första inlägget på länge. Men vi ses nästa år!

Gott Nytt år! <3 

Likes

Comments

And again...

Som vanligt tänkte jag skriva av mig här igen. Jag får se hur länge det håller, haha!

Mitt liv har förändrats totalt. Det här med mammalivet är underbart men ack det är verkligen ingen dans på rosor. Det är alltid inte så lätt men det är så mycket kärlek! Så mycket kärlek att det nästan gör ont. Den känslan när man älskar någon så mycket att man nästan vill böla! Well...bortsett från de stunder man nästan vill slita av håret så...;).

Tänk att den här lilla fisen har förändrat mitt liv! Jag ser alltid framemot morgonen. För att varje morgon skiner min lilla solstråle upp! Min glädje spridare!





Likes

Comments