Ångest för att inte räcka till!

När jag gick igenom min värsta period i utmattningen runt 2018 - 2019 ungefär. Hade jag stora problem med ångest och panikångestattacker. Och också såklart med utmattningen hade jag ingen energi als, varje dag kändes som en bakfylla. Och jag hade ångest och panik bara för att få en panikångest attack. För attackerna var så kraftiga att jag bokstavligen trodde jag skulle dö varje gång jag fick en. Så det var ju nästan att få lite dödsångest i dom också.

Men det sociala var också något som blev väldigt svårt i denna period. Vilket var så jobbigt jag kunde liksom aldrig lova någon någonting. För jag kunde aldrig veta hur en dag skulle vara. Jag älskar ju att vara med mina vänner och familj men även hur mycket jag vilja så under denna period var så många dagar som ångesten var för hög, eller energin för låg för att jag ens skulle ha orken till det.

Och det var så många gånger jag var tvungen att ställa in och säga nej tyvärr jag orkar inte. Och varje gång jag gjorde det mådde jag också sen dåligt för att jag var tvungen att ställa in. Jag var liksom rädd att vissa inte skulle förstå och kanske bli besvikna på mig och tycka jag var en dålig vän m.m. Så då blev ju det ångest av det med. Man var helt enkelt rädd för att folk skulle tröttna på en och att man i slut ändan skulle förlora alla sina vänner och bli helt ensam. För att ingen liksom förstod att man älskar dom, man vill umgås med dom , men man orkar inte alltid.

Men i detta började en viktig tanke gro i mig. En av anledningarna jag blev utbränd, var ju för att jag aldrig tänker på mig själv i första rum. Så även hur rädd jag än var för att folk skulle döma ut mig som självisk eller tråkig. Så började jag tänka istället "då får dom som inte accepterar och respekterar mig faktiskt försvinna då.". För riktiga vänner förstår när man har det tufft, och lyssnar på ens behov. Och dom lämnar en inte för att man mår dåligt, och inte orkar , dom accepterar ens behov och finns där när man väl orkar istället.

Nu är jag ju fortfarande utbränd, men jag lider inte av samma ångest och panikattacker längre. Och energi är bättre , men långt ifrån vad den brukade vara. Så jag orkar mer, men något som jag aldrig ska glömma är att jag fortfarande behöver säga nej ibland eller säga ursäkta men idag orkar jag inte, kan vi ta det i morgon istället?

Anledningen jag tar upp detta i bloggen, var mycket för en vän till mig går igenom samma ångest just nu. Och hon var tvungen att ställa in våra planer en dag, och ta det dan efter istället. Och hon fick ångest för det och var rädd jag skulle tycka hon var en dålig vän. Nej vännen det skulle aldrig hända aldrig ! Jag skulle vara en dålig vän till henne om jag inte accepterar och förstår hennes behov.

Att ha en dålig dag psykisk är lika uttröttande som att ha en dålig dag fysiskt. Ingen klagar väl på en person som har feber och inte orkar, så varför klaga på någon för att den har ångest en dag och inte orkar?

Men har man en längre tid av ångest? Ja tyvärr finns det dom som inte förstår, och dömer och slutar vara den personens vän efter en tid. Men hur förbannat fel är inte det. Har vi liksom inte kommit längre psykisk ohälsa ska väl tas på samma allvar som med fysisk eller hur?

Gillar

Kommentarer

Ingajohansson
Ingajohansson,