För några veckor sedan hände nåt väldigt oväntat, men någonting som markerade ett början på ett slut på en livslång falsk vänskap. En vänskap med min OCD. En sjukdom som jag lidit av så länge jag kan minnas, som blivit en del av mitt liv och min vardag för jag kommer inte ihåg något liv innan den. Den har lett mig genom ångest, fått mig att tro att om jag uträttar dessa oändligt tunga, dumma, ändlösa ritualer så kommer min ångest och rädsla att dämpas. Och det kommer att få mig att känna mig som om jag har kontroll över varje situation i mitt liv. Fast det egentligen har varit precis tvärtom! Den har bara gett mig ännu mera ångest och fått mig att känna mig ännu mera skit. Men ändå har denna sjukdom haft sina klor djupt i mig. Och fått mig att tro att om jag bara gör dessa ritualer, släcker lampan 5 gånger, låser dörren 3 gånger. Stänger bildörren 3 gånger, drar på mig tröjan 2 gånger eller nä kanske 3 gånger eller till och med 5 gånger för att det ska kännas helt rätt och för att inget dåligt ska hända. För om jag inte gör det? Ja, då kan ju någon till och med dö! Och då skulle jag ju få leva med det hela livet att det hände för att jag inte gjort mina ritualer. Låter det sjukt och korkat? Det ÄR det! Och vet ni det värsta är ju att vi som lider av OCD också VET om det!! Men vi kan ändå inte kontrollera vårt beteende.

Detta gör ju att vi också känner en sån otrolig skam för denna sjukdom. Den får en att känna sig som ett jäkla dumhuvud! Den äter av din självkänsla och den trycker ner dig. Du tror att DU har kontroll över allt när du uträttar dessa ritualer men egentligen är det sjukdomen "din trogna vän" som har kontrollen över dig.

Men allt är en enda stor fet lögn!! Den trogna vän som jag gått med hand i hand med under dessa 38 år av mitt liv fick ljuset av sanning lyst upp i dess fula, falska och manipulerande ansikte för några veckor sedan! Jag vaknade upp och såg sanningen om vad denna sjukdom egentligen är, en STOR, FET LÖGN! Mitt huvud som lurar mig gång på gång.

Det var en förmiddag för ett par veckor sedan när jag var i skogen med min hund. Såg ovanligt många hjärtan i snön den dagen när jag gick.. 

I slutet av skogsstigen som jag brukar gå längs så finns det en stor trädrot på marken. Denna trädrot brukar det inte räcka med att jag går över en gång, nej mitt OCD monster i huvudet tycker jag ska göra det minst 3 gånger! Ibland säger han åt mig att nej du måste nog göra det 5 gånger idag! Och jag lyder alltid, för man skulle ju aldrig våga säga nej åt sin trognaste väl eller hur? Man sviker ju inte den vän som ger en nåt som inte nån av ens andra vänner skulle någonsin kunna ge en, en känsla av lättnad. Av att ångest och rädsla försvinner..


Så efter jag gått över trädroten en gång och skulle börja vända mig om och göra det en gång till.. Men denna gång sa nåt inom mig att nej!! Nu räcker det! Och det var inte min trogna OCD vän som sa det. Jag visste i detta ögonblick att dethär var början på slutet för min OCD. Jag kände det på mig att nu hade nåt hänt inom mig! Jag fortsatte gå på stigen tills jag kom ut på den större grusvägen. Jag gick efter den vägen en bit och tittade upp mot himlen med tårar i ögonen och bad Gud om hjälp, att detta äntligen skulle vara slutet på min OCD.

Jag kommer inte ihåg att jag tidigare i mitt liv skulle ha bett om att få hjälp att slippa detta helvete, varför inte? Kanske för att största delen av mitt liv har jag inte ens vetat vad dett är. Att det ÄR verkligen en sjukdom som existerar. Och när du har något tillräckligt länge så blir det som en del av ditt liv. Du blir så jäkla van med det så till sist tror jag att man till och med börjar tro att man förtjänar detta helvete. Och att ens våga tro på att någon medicin eller terapi skulle hjälpa, ja det skulle kanske bara ge falska förhoppningar åt dig som sedan säkert skulle falla ihop och du skulle bara bli ännu mera besviken i slutändan. Men på samma gång så blir jag nu arg på mig själv för att jag tänkt så, och för att jag på något sätt accepterat detta som mitt öde, som en del av mig. 

Men för mig var denna kalla måndag för några veckor sedan vändpunkten för mig. Det här var början på min slutliga fight mot monstret OCD! För nu ska det bort!!! För jag ser vad det verkligen är nu, jag ser igenom lögnen. Jag menar jag visste ju tidigare att det är min hjärna som lurar mig. Men ändå visste jag inte, eller jag såg det inte på det sätt som jag nu gör. Det sägs att när man går igenom ett sånthär spiritual awakenening som jag gjort nu så kommer allt det som är oäkta, falskt att tas ifrån dig. Vare sig du så vill det eller inte! Jag förstår ju att sånt som mina alkoholvanor ändrats. Men att min OCD skulle bort, det skulle jag ju inte ens kunnat hoppas på, eller drömma om! Den tanken har inte ens slagit mig. 

Därför så blev jag så otroligt rörd och glad att jag verkligen får en chans att slippa detta en gång för alla! Jag vet att det kommer att krävas mycket jobb ännu och jag måste vara skitstark! Men jag är så otroligt motiverad nu!! Jag SKA klara detta! Och jag vet att jag kommer att göra det. Det har varit en sådan stor förändring redan. När jag kom fram till bilen efter den där skogspromenaden och öppnade bildörren å så skulle jag stänga den å öppna den igen några gånger som jag alltid brukar. Men då sa något i mitt huvud igen att, NEJ! Och på den vägen har det fortsatt efter det! :)

https://www.afocd.org/letting-go-control/


Jag vet att dethär kommer att bli ett av mitt livs största fights. Men jag är redo. Bring it on!  Har redan gjort jättestora framsteg. Och nu när jag har fått upp ögonen för vad dethär verkligen är, så har jag de rätta verktygen för att klara mig ur dethär. Och jag vet att jag har hjälp vid min sida. Här ovan är en link till en artikel som jag hittade, dethär var ett sånt där "wow" ögonblick när jag läste dethär för jag tror helt på vad det står här. Att OCD är inte bara en sjukdom utan ett kontroll missbruk. Man är beroende av kontroll känslan. Och det passar så bra in på mig! För speciellt när det gäller kärlek, där du egentligen har noll kontroll över allt eller den andra. Det har varit väldigt svårt för mig! Och det är därifrån som jag nu vet att min svartsjuka har kommit.



Men kontroll, rädsla, svartsjuka är alla ego baserade känslor. Det är inte äkta känslor! Den enda äkta känslan som finns är kärlek. Så är det. Och om vi kan lära oss tysta egot, "That's when the magic happens!".

Här nere är en låt som jag brukar lyssna på ibland när jag springer eller tränar och vill ha en riktig adrenalin boost! Denhär har jag lyssnat på sedan tonåren. Den ger en en såndär känsla av att man klarar av vadsomhelst!  Och nu lyssnar jag på den när jag ska "kicka OCD in the ass!" ;) För nu räcker det. Jag förtjänar ett liv utan detta helvete. Utan rädslan, ångesten, kontrollbehovet och alla de andra negativa hemska känslorna som kommer med denna sjukdom. 

Så farväl min falska vän! Jag kommer inte att sakna dig. Du tog 38 år av mitt liv. Men du lärde mig också någonting bra, och det är att jag KAN kontrollera mitt huvud. Och tysta mitt ego och låta det ända som är äkta och mitt verkliga jag prata, min själ.

"You can do anything you set your mind on."

Kom ihåg det allihopa!! 💪🏻 :)



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Idag har jag varit hemma med lilltjejen som fick magsjuka igår kväll. Så jobbigt att se sitt barn sjuk, man känner sig så hjälplös! Hon har sovit nästan hela dagen så jag har ju hunnit göra lite saker härhemma då som jag länge menat, som till exempel att frosta ur frysen. Sen nu på kvällen tog jag fram laptopen och skulle börja skriva lite på min bok. Jag började titta på lite gamla bilder när Jasmine var riktigt liten, och oj vad man snabbt glömmer bort hur små de varit! Och hur söta!❤️ Vart har alla åren gått? Kändes också lite lessamt att titta på alla dedär bilderna, så längesen jag tittat på dom.. Många minnen som kom tillbakas. Föll nog några tårar när jag tittade på dom.

Det har varit två riktigt jobbiga veckor nu sen jag skrev här sist. Känns som så mycket gammalt skit, karma bubblat upp. Jobbiga minnen och känslor som man trott att man bearbetat redan men som jag tydligen inte helt bearbetat.. Känns som vågor av sorg som kommit över mig och somliga dagar har jag bara längtat att efter att få komma hem så man får gråta ut. Oftast har jag släppt ut allt på mina promenader med min hund. Och det har inte varit några vanliga gråt stunder, utan det har varit mer som en flod av tårar som ibland känts som om de aldrig tar slut..

Det var också under dom där jobbigaste dagarna dehär veckorna som jag inte sett några hjärtan och som jag känt att mina ängla vänner inte varit med mig lika mycket. Fast jag vet nu att det inte är så! De har nog varit där brevid mig hela tiden. Men ibland behöver jag en paus från alla tecken och allt, för det blir rätt så intensivt ibland. Och ibland måste jag ta itu med endel jobbiga saker själv, och få gråta ut i all min ensamhet så man kan bli stark igen! Och hela dom där såren som man bär på. Och Inte försöka sätta nåt plåster på dom som ändå förr eller senare kommer att falla av för tro mig, en dag faller de bort och då gör det ont! Väldigt ont. Men det ska det få göra. Jag tänker inte döva min smärta och mina sår längre med något som jag försökt göra tidigare i mitt liv. Det är dags att riva upp alla gamla sår, känna den råa smärtan, gråta ut ordentligt och bli hel igen. Känt att jag bara velat vara ensam när det varit som jobbigast.



Som tur har denhär veckan varit mycket bättre! Jag har sovit bättre, och så känner mig starkare och gladare igen. Och hjärtanen har dykt upp igen på de mest kärleksfulla sätt!❤️Min hund har haft riktigt dålig mage nu under några dagar dehär veckorna som jag inte mått så bra. Jag förstod inte först vad det berodde på för han har ju inte ätit något annat än sin vanliga mat. Då slog det mig en dag att han säkert blir påverkad av min energi, att när jag mår dåligt så mår han dåligt. En dag när jag berättade för en kompis om dethär så fick jag sånadär starka rysningar, "angel chills" eller spiritual chills som jag nu efteråt vet att det är.

http://www.guardian-angel-reading.com/blog-of-the-angels/spiritual-chills/


Började få rysningar väldigt ofta några veckor efter att jag började se hjärtan överallt. Så jag googlade det och vad det kan betyda. När jag får dessa rysningar så är det som en bekräftelse på att det som jag tänker, säger stämmer. Och att det är viktigt! En kväll läste jag något som jag annars inte skulle få rysningar av men jag fick jättestarka rysningar! Så starka att jag till sist fick säga högt att okej, okej jag förstår! Dethär är viktigt! :) Det är en jättefin känsla när det händer. Och ibland är de så starka så jag till och med börjar gråta.


Förra veckan på lördagsmorgonen när jag höll på och ställa mig i jobb så började hunden gnälla lite.. Tänkte att han får vänta tills jag varit i duschen innan jag går ut med honom. När jag kom ur duschen så hade han skitit på golvet i köket! Och precis på dammsugar sladden. Jag blev jättesur på honom! Fast förstod ju nog att han hade svårt att hålla sig när han hade så lös mage.. Så det var ju egentligen mitt fel. Såna där gånger så kan jag bli riktigt sur fast jag inte har någon rätt att bli det! Sen när jag hade torkat upp det, och vi skulle fara ut på vår promenad så såg jag en liten svart spindel där vid dammsugaren nära var min hund hade bajsat. Jag visste meddetsamma att det var ett tecken, läste efteråt dethär: 


"If the spider shows up in your life, this spirit animal may remind you of negative aspects of your personality or your life that need to come to the light more fully."

Dethär är en av mina dåliga sidor, jag har väldigt dåligt tålamod i vissa situationer och ett hett temperament ibland! Oftast är jag en lugn person men när jag väl blir arg så blir jag riktigt arg!  Jag tog iallafall det där som ett tecken på att det är något som jag borde jobba på.



Jag blev också sur för den orsaken att jag visste att jag skulle bli tvungen att åka hem på min lunchpaus för att släppa ut Rocky när han hade så lös mage. Brukar inte tycka om att göra det, för det blir så stressigt att hinna det på en halvtimme! Plus att försöka slänga i sig någon mat på samma gång. När vi var ute på promenad innan jag skulle i jobb så märkte jag när Rocky bajsade i snön att det blev format som ett hjärta! Fick iallafall ett leende på läpparna då! :) De har verkligen humor måste jag säga de som skickar dessa hjärtan åt mig!😊

Det där hjärtat dök upp en kväll när jag var ut och äta med Jasmine. Satt i det ögonblick som jag torkade munnen och såg hjärtat och tänkte på han med stort H och hur jobbigt allt känns ibland.. Kändes som nån sa, sluta grubbla! Det kommer att bli bra, när tiden är rätt! Det kändes bra. Speciellt då hjärtat var rosa, min favoritfärg!💕 Och sånt här händer ofta! :)

Och det där hjärtat hittade jag igår när jag höll på dammsuga och blev arg över att dammsugarpåsen var full och jag inte hade några nya hemma! :)

Och det där föll ur ett vitt fårskinn när jag skulle skölja av det i duschen igår då Jasmine spydde på det. Hon brukar ha det i sin säng. Och nej, det är inte Jasmine som gjort dessa hjärtan! Så mycket vet jag iallafall.

Känns så otroligt kärleksfullt när jag får dessa hjärtan. Jag är så otroligt tacksam varje gång jag ser dom!❤️

I mitt förra inlägg här så skämtade jag ju om att jag inte kommer att börja gå till kyrkan varje söndag nu fast jag går igenom dethär uppvaknandet och efter allt det som jag börjat uppleva. Men likväl så satt jag där nästan längst bak på kyrkbänken på söndags förmiddagen! :) Jag gjorde det inte för att jag känner att jag måste, utan för att jag vill! Kändes som om något drog mig dit. Och det kändes bra! Och det var en riktig fin gudstjänst. Det var samma präst som jordfäste min faster som predikade. Och jag kommer nog att gå dit igen nån annan söndag. Inte varje söndag, men ibland! ;)


Trevlig helg allihopa!✨



Likes

Comments

Har funderat mycket på sistone på hur man klarar av att fortsätta leva ett "normalt" liv efter en stor livsförändring. Efter allt vad som hänt mig nu i mitt liv det senaste året så är det nästan omöjligt att gå tillbakas till att leva ett så kallat "normalt liv". Man känner sig lite ensam, lite som en utomjording. När man vaknat upp och ser livet och allt på ett helt nytt sätt och på samma gång inte riktigt kan prata med människor om det man gått igenom eftersom det är få som kan förstå eller som kanske ens tror på det. Och så är det är ju mycket som man inte ens själv förstår ännu. Tycker de flesta som jag försökt förklara åt vad jag gått igenom har svårt att tro på det och försökt hitta en saklig förklaring för allt det som jag upplevt. De flesta vet ju inte ens vad ett spirituellt uppvaknade är för något. Eller fenomenet "tvillingsjälar" för det är ju det som satte igång allt dethär.

 http://www.stureplansguiden.se/2015/04/ett-andligt-uppvakande-betyder-personligt-ansvar/

Det sårar nog lite måste jag erkänna när människor gör så, fast jag förstår ju dom nog också. Men lite sorgligt tycker jag det är, för vi människor vill ju så starkt tro på att det finns så mycket annat än vad blotta ögat kan se, och vi vill tro på att mirakel kan hända och att det finns något så mycket större än oss. Men ändå när någon verkligen upplever och får det bevisat så vill vi inte ens tro på det. Utan måste hitta en enkel förklaring till allt. Kanske är det på grund av rädsla för det okända som människor gör så.

I fredags på kvällen var jag ut och gå med hunden på ett ställe som kallas "hemmet vid havet", det är en kristlig lägergård på ett vackert ställe nära havet. Finns ett stort kors där nere vid stranden. Försökte ta några foton i mörkret när det snöade men det var inte så lätt att få några bra bilder i mörkret.. Dethär var en av bilderna och som ni kan se på vänstra sidan av bilden så ser snöflingorna ut som ett kors! :)

Har fortsatt att se hjärtan också. Det mest otroliga var nog förra söndagen när jag kom ur duschen och märkte att på min mage, runt naveln var det en rodnad runt min mage som såg ut som ett hjärta! Och när rodnaden försvann så syntes ännu konturerna av hjärtat. Det syntes på måndag igen när jag kom ur duschen och då såg även min dotter det. När nåt sånt här händer så blir man ju bara så överväldigad med känslor. Vad finns det för någon normal förklaring när någon sånt där händer? Jag menar ett hjärta i snön kan man ju ha en naturlig förklaring till men dethär.. Så overkligt men en sån underbar känsla! Har hänt mycket annat också och sånt så man verkligen vet att jag har någon med mig som vägleder mig :) Det är en sån obeskrivlig fin känsla.

Många kanske tänker nu att ja, nu har hon blivit religös hon där Södergård! Eller att det är nåt sån där "New age grej". Men jag har inte ändrat mig nåt när det gäller min tro, jag har alltid trott på Gud. Skillnaden nu är bara att jag har verkligen fått det bevisat att han finns. Jag kommer inte att börja gå i kyrkan varje söndag eller sluta svära eller sånt. Fast har ju märkt att när det gäller till exempel alkohol så kan jag inte längre dricka samma mängder, och på nåt sätt så känns det inte bra efteråt om jag gör det.


 Kroppen och själen börjar säga till vad som inte är bra för den. Man måste lyssna på det, och göra vad som känns rätt för en själv. I mitt hjärta så vet jag vad som är rätt eller fel här i livet och det följer jag. Jag har gjort många misstag i mitt liv precis som alla andra men man måste förlåta sig själv och lära sig av sina misstag och i slutändan blir du en bättre människa av det.

Igår fyllde min fasters son (hon som gick bort i höstas). Så på kvällen var vi och drack födelsedags kaffe och åt en god tårta som hans pappa hade bakat. De hade ännu fram julpynt och alla tomtar och julbelysning precis som min faster brukar ha det på julen. Det var så starkt och fint gjort av dom att de hade orkat göra så fint! Även om det säkert varit så jobbigt för dom..

Innan vi åkte hem så var jag tvungen att gå på wc.  Alla mina fasters salvor, sminkborstar och även hennes tandborste och mugg var ännu där på sin plats..  Kroken där hennes handduk brukar hänga var ännu där med hennes namn: Maria. Men till skillnad från krokarna med hennes mans och sons namn där det hängde handdukar så var hennes tom.. 

Det var sorgligt att se dom här sakerna. Gjorde ont i hjärtat och jag känner så mycket sorg för vad hennes man och son måste gå igenom. Det måste ju kännas så otroligt tomt och göra så otroligt ont! Hur ska man någonsin bara kunna städa bort alla saker efter den man älskat gått bort? Alla kläder och alla småsaker.. Kläderna har ju säkert ännu doften av henne kvar..  Kan tänka mig själv att jag skulle ha så svårt att slänga bort något. Man vill ju behålla varje liten del som är möjligt kvar av den personen..

När vi skulle åka hem så lekte min brors barn och Jasmine ute i snön. Var en sån ovanligt klar och vacker himmel! Min kära faster tittade nog ner på oss, och jag tror hon var så stolt över sin son som hade tvättat alla hennes porslinskannor (hon samlade på sådana) innan jul och städat och lagat så fint.
Vi saknar dig så mycket kära faster!❤️



Nu ska jag njuta av denna lediga dag med mitt lilla hjärta Jasmine. Hon som alltid får mig att le :)
Häromdagen när vi skulle börja sova (hon sover ännu med mig i min säng, hon har sagt att hon gör det tills jag hittar en karl åt mig! ;) så sa hon åt mig att "snart får du väl hjärtefötter som luktar korv!" Då jag ser hjärtan överallt och tycker så mycket om korv!😂 Nå hade ju ett blått hjärta inuti en strumpa en dag så inte är det väl omöjligt! ;)


​             Ha en fin söndag allihopa!💫



Likes

Comments

Tvillingsjälar

Okej, så jag vet inte riktigt om jag håller på få fnatt eller vad det är.. Men sedan ca. 2 veckor sedan så har jag börjat se hjärtan överallt! De dyker upp i snön, i mat ja, till och med i en mjölkfläck och ett blåmärke! Och på julafton när jag var i skogen med hunden så såg jag detta moln..

Liknar nog mycket ett hjärta tycker jag! Och det hade ju till och med lite rosa färg i sig!💕 Jag tyckte det var fint iallafall!😊 Och jag fick en riktig fin känsla när jag såg det. Sen på juldagen så stekte jag ägg och lade upp äggen på ett fat och vände mig om och tog nåt ur skåpet. Sen när jag skulle ta mitt fat med de stekta äggen och föra det till matbordet för att börja äta dom så såg jag dethär..

Jag såg eller märkte ju inte alls detdär när jag hade stekt äggen och satt upp dom på fatet! Sen så har jag sett en massa andra hjärtan också. Men det är inte bara det att jag ser dom, men känslan som jag får när jag gör det.. Ni kanske tänker, men ja, klart man börjar se det som man tänker på och tror sig se det hela tiden då! Och hjärtan finns ju överallt i vår vardag. Men jag tänker inte på det, eller "letar" efter dom. Dom dyker bara upp sådär mittiallt och ofta på konstiga ställen!

Det som nog var det mest märkvärdiga var i förrgår på morgonen, när jag skulle sätta på mig en ny rosa fin tröja som jag hade köpt på rea för någon vecka sedan. Jag skulle klippa bort prislappen och banden. Ni vet dom som ofta finns inne i tröjan på axeln så tröjan ska hållas på klädhängaren. Jag tyckte mig vara väldigt försiktig när jag skulle klippa bort banden men när jag klippte bort det andra så vips for saxen igenom tröjan och så kom det ett hål i tröjan! När jag lyfte upp tröjan för att titta på det så var hålet format som ett hjärta! Tur iallafall att tröjan hade varit på rea och bara kostat 5 euro!😉

Sen en kväll när Jasmine och jag stod och bostade tänderna så kom det mycket vatten i handfatet, det är lite stockat ibland. Jag brukar tvätta ur hund och katt vattenkoppen där och ibland hamnar det kattorrfoder i vattenskålen. Mittiallt flöt det upp en såndär kattorrfoder peppla som var hjärteformad! Och de är inte annars hjärteformade!

Jag och Jasmine skrattade och sa ett hjärta igen! :)
Jag har många gånger frågat henne nu att vad det liknar när jag hittat ett hjärta. För att intyga mig att jag inte inbillar mig eller ser i synen! :) När vi sen hade borstat tänderna och vi pratade lite om dethär med hjärtan och vad det kan bero på att jag ser hjärtan överallt. Hon hade berättat det för min mamma en dag och de hade kommit fram till att det är säkert för att jag kommer att träffa min framtida pojkvän! :) Så mittiallt sa Jasmine åt mig när vi stod där i badrummet och hade borstat tänderna, att mamma "du ger lycka åt andra"! Jag vet inte riktigt vad hon menade och detta är inget som jag påstår att jag gör. Men jag tyckte det var fint sagt av henne!❤️ Så jag kramade om henne. Kanske hon också tänkte att det är nåt speciellt med alla dessa hjärtan och att kanske det är en gåva.


Jag känner iallafall att alla dessa hjärtan som jag sett är tecken! Det är mest på grund av känslan som jag får när jag ser dom. Och som jag tidigare skrivit här i min blogg om olika tecken som jag fått så bryr jag mig inte alls vad folk tror! Om de tror att jag inbillar mig eller inte för jag vet att dethär är på riktigt och att det betyder något! Och att alla de tecken jag fått och allt det som hänt mig den senaste tiden inte bara är slump eller inbillning! Jag har tidigare här skrivit nångång om en person som är väldigt speciell för mig.. Har ibland skrivit lite mer om honom och vad jag känt men har då raderat det senare.. Varför? För att egot och rädslan har styrt.  För att jag har varit lika rädd och förvirrad som han har varit över allt. Fast jag klandrat honom för att han är den som inte kan öppna upp, och han är den som förstör och "springer iväg" från det som finns mellan oss.

Fast jag vet nu att jag varit lika rädd och förvirrad som han. Alla dehär förändringarna hos mig började en tid  efter vi matchat och fått kontakt med varann på Mauritius i Februari när jag var där på semester med mina föräldrar och min dotter. Det var början på denhär resan.

Nu har jag knappt sett något hjärta på två dagar.. Och jag blev rädd.. rädd och lessen att kanske var det bara inbillning trots allt?! Att ska mitt liv återvända till det "normala" nu. Men jag vet nu att det inte var inbillning!Nu för en stund sedan när jag dammade nå kläder så på nåt sätt "flög" ett litet is hjärta in på tambursmattan..

Då visste jag. Att jag måste skriva dethär inlägget. Jag kände nog dethär innan också, de två senaste dagarna när jag inte sett några hjärtan att det här var som ett "test" för mig. Ett test om jag kan tro även om jag inte ser dessa tecken hela tiden. Att är min tro tillräckligt stor? Vågar jag lita på dethär? Jag och denhär personen har inte haft mycket kontakt nu de senaste månaderna, för vi har båda saker som vi måste ta itu med och jobba på med oss själva innan vi ska kunna vara tillsammans. Jag kände också att dethär var ett test för att se om jag tror på honom och vad vi har. Trots att vi inte har kontakt nu just, och trots att han inte nu just kan öppna upp och berätta för mig vad han riktigt känner för mig. Ni har säkert alla hört talas om "tvillingsjälar", för många så är det kanske bara ett ord eller nån romantisk fantasi som själsfrände. Men det helt otroliga är att det verkligen existerar! Och att det är mycket mer omfattande och komplicerat än vad man tror. Och att det är inte bara är någon romantisk fantasi! Det skulle vara lätt om det vore så.. Här är en link om det:

http://www.minervas.se/text1_83.html

Finns mycket mer information på engelska "twin flames" om dethär. Nu är det säkert många som skrattar och tänker att ja, ja nu har det nog slagit slint en gång för alla för hon där Södergård!😂 Och ärligt talat så om någon tycker och tänker så, så är det helt okej! Alla har vi rätt till vår egen åsikt. Jag vet att allt dethär är väldigt overkligt och svårt att förstå! Det är det för mig också även om jag går igenom det och är väldigt i kontakt med mina känslor. Och inte varit någon skeptiker till det övernaturliga. Det är konstigt och overkligt. Otroligt frustrerande, jobbigt och smärtsamt! Men på samma gång helt underbart och magiskt!


Twin soul och soulmate är två olika saker. Twin soul har man bara en av men soulmate, eller själsfrände kan man ha flera av och de kan också vara till exempel vänner. Jag har alltid drömt om den stora kärleken sen jag var liten flicka, och alltid haft på känn att jag en dag kommer att få uppleva den.


"Be careful what you wish for, it might come true"

För dethär
var nog mer, och större än vad jag någonsin kunnat tro och drömma om! Till sist vill jag skriva några ord till denhär personen, som jag hoppas och tror kommer att läsa dethär..

Jag kommer inte nämna ditt namn eller nåt för respekterar dig och vet att du kanske kan ha svårt att tro på och acceptera allt dethär. Jag har också kämpat emot och haft svårt att förstå och tro på det. För det verkar ju allt vara så overkligt och som en saga eller dröm. För sånt här existerar ju inte på riktigt! Bara i fantasin och i filmer och böcker. Men allt som jag har läst om detta under dehär senaste månaderna som vi har haft det jobbigt.. Allt stämmer så bra in på oss! Det är svårt att tro på det, jag vet.. Men jag tror att du, precis som jag tänker att wow, dethär är ju vi❤️ När du läser om tvillingsjälar. 

Jag vet att du känner för mig som jag känner för dig. Även om du har svårt att prata om känslor nu just. Och jag har sprungit iväg från dethär precis som du har gjort fast på ett annat sätt. Du har hjälpt mig att bli en bättre människa och inse vad jag måste jobba på. Du har varit min spegelbild och många gånger så har det varit så jobbigt att se den bilden och acceptera, och älska den och alla de fel att jag vänt ryggen och sprungit iväg. Jag har inte "vågat" skriva om dig tidigare här för jag har varit rädd, för tänk om du ändå inte känner likadant för mig.. Och tänk om jag skrämmer bort dig helt.. Men jag vet nu att jag kan inte springa mer, jag måste acceptera dethär helt nu för att det ska finnas någon chans att det ska kunna bli vi en dag. Och för att vi ska kunna vara tillsammans i det fysiska. Men i mitt hjärta och i min själ är det redan vi!💕


Och jag tänker inte springa iväg eller radera dig från något nåmera, fast hur arg, lessen eller frustrerad jag blir ibland. Allra minst från mitt hjärta!❤️
Jag hoppas du också hittar styrkan och modet att ta itu med allt det som du behöver ta itu med för att det ska kunna bli vi. Det går inte att fly från dethär, jag har försökt men dethär var och är förutbestämt av något mycket större än oss. Varje gång jag försökt vända ryggen mot dethär så har jag blivit bombaderad med tecken som har lett mig rakt tillbaks till dig. Kommer du ihåg vad jag skrev till dig en gång i början när jag blev arg på dig och försökte glömma dig, men som förstås var omöjligt.. "Att du är som en magnet som jag dras till".

Nu efteråt när jag läste om dethär med tvillingsjälar så är det precis så som det är. :) Du är den finaste mest kärleksfulla människa som jag någonsin träffat på. Och du ser mig för den jag är. Här nere är en låt med Ed Sheeran som alltid "poppar" upp som tecken.. Och filmen (Me before you) som det är snuttar från i videon visade de på flyget när jag åkte till Mauritius. En helt underbar film som blivit min favorit!


Tänker på dig,

Alltid❤️


Likes

Comments

Då börjar det snart bli  dan före dopparedan. Personligen tycker jag att jag skulle kunna hoppa över jul detta år, kommer inte ihåg att jag skulle ha känt så tidigare för jag har alltid tyckt jättemycket om julen! Men i år känns det på nåt sätt jobbigt.. Och jag tycker det är okej att man får känna så ibland! För julen är inte alltid en sån glädjefylld högtid för alla. Mina tankar går iallafall denna jul mycket till alla de människor som inte får fira julen med de som de älskar. Och alla människor som är ensamma. Då kan julen väcka en massa jobbiga känslor och minnen.

Jag vet själv hur det var första julen efter min skilsmässa. Julen var då något som man "klarade sig igenom". Alla de traditioner man hade fanns inte längre, eller endel men så mycket förändras ju. Och julen är ju familjens högtid, och kärlekens. Mina tankar går nu mycket till min fasters man och deras son som måste fira julen utan min kära faster. Hon älskade julen och hon gjorde allt så fint inför jul! Förr var hon alltid jultomte och hon var alltid så rolig! :) Julen kommer verkligen att bli tom utan henne..❤️

För någon vecka sedan så träffade jag på en nästan 90 årig kvinna som varit en av mina stamkunder när jag hade mitt café. Vi har nog inte tidigare någonsin pratat om något personligt men nu när jag såg henne så öppnade hon upp och berättade om sin son som hade dött i cancer tidigare i år. Jag märkte att hon verkligen ville prata om det, och jag såg smärtan och saknaden i hennes ögon.. Så sorgligt.. Hon sa att det är det värsta som man kan gå igenom, och hon berättade att hon haft en till son som gått bort i cancer för många år sedan. Och hennes man var också död. Hon började gråta.. och man känner sig så hjälplös i sånahär situationer.

Smärtan hon måste ha gått igenom att mista sin första son, och nu en till son som också dog alldeles för ung. Innan hon gick iväg så lade jag armen om henne och sa att hon är stark! Då sa hon på finska, "olen vahva ja heikko" Jag är stark och svag. Det där kan jag känna igen, och så ska det vara. Det finns ingen som kan vara stark hela tiden, det är inte mänskligt. Ibland måste man falla samman för att kunna vara stark igen. 

Idag träffade jag på en till stark kvinna som också mist någon som hon älskar. En av min mammas vänner, hon miste sin man för flera år sedan. Han var alldeles för ung han också. Denhär kvinnan är alltid så glad och full av energi! :) Alltid ett stort leende på sina läppar! Men när hon började prata om sin man idag så blir det allvar i blicken och jag kunde se saknaden och kärleken som hon har för honom i hennes ögon. Hon pratade så fint om honom och hur han brukade ha så mycket tålamod och vänta på henne om hon var i affären och handlade, hon fick alltid gå i lugn och ro och titta. Han skulle aldrig ha klagat, om det började ta för länge så gick han in på nåt café och tog en kaffe och väntade. Så fint.. Det är kärlek!❤️

Jag sa åt henne att det är ju just alla såna där små saker som är de viktiga sakerna här i livet och i kärlek. Hon sa att ja, alla de där hundra småsakerna som han gjorde var ju det som gjorde honom så underbar! Och hon sa att hon önskar att hon skulle ha fått hundra år ännu med honom. Jag kom att tänka på den där filmen "Sleepless in Seattle" när hon berättade det där.. Den filmen brukar ofta komma på tv under julhelgen. Här är en scen ur filmen när han beskriver vad som gjorde hans fru så speciell.


Jag och denhär mammas vän brukar ofta prata om hur det är att vara singel nu, fast vi två har en stor åldersskillnad men ändå! Vi har många gånger pratat om det hur mycket människor tycks ha bestyr i om man träffat nån ny man ännu! Det verkar ibland som om människor inte ser en som "hel" utan en man, eller vad det är för "fel" på en när man inte hittat nån ännu. Dethär tycker jag är så fel! För nu först är jag hel! Efter att verkligen ha jobbat med mig själv och lärt mig älska mig själv. Och Kärlek är inget som man kan söka efter, eller du kan försöka men oftast så hittar du nog inte den då. Inte äkta kärlek iallafall. Och äkta kärlek händer nog bara en gång i livet tror jag. Och när det väl händer är det inte alltid så enkelt..

Men i ditt hjärta så känner du när det är rätt!❤️ Och man ska inte nöja sig med något mindre än äkta kärlek, eller något alldeles speciellt. Annars är det bättre att vara ensam. För när man väl upplevt den en gång livet som min mammas vän, ja då nöjer man sig inte med något mindre.  Här är en av mina favorit jullåtar, kunde inte lyssna på denhär låten den första julen efter min skilsmässa. Det var för lessamt.. Men imorgon kväll när jag kommer hem från jobbet så ska jag tända brasan och ljus, värma ett glas glögg och sitta i soffan lyssna till denna fina låt!❤️


En riktig God Jul till er alla!💫


Likes

Comments

Jag har skrivit endel om tecken här tidigare i bloggen. Och samma dag som jag sist skrev här på bloggen, när jag öppnade upp och skrev om min OCD (som för övrigt inte var lätt att göra..). Så på kvällen när jag kom hem från jobbet så hände nåt verkligen fantastiskt och fint! Jag började städa när jag kom hem den torsdags kvällen, för jag hade helgen ledig och jag tycker det är skönt att ha städat då när man kommer hem från jobbet på fredag :) Nåja, iallafall så höll jag på tvätta golvet. Jag sköljde som vanligt av golvtrasan och satte det i hinken med golvtvättmedlet och vred ur ordentligt. Extra viktigt när man har laminatgolv!😉

Sen när jag öppnade upp golvtrasan efter jag vridit ur den och skulle sätta den fast på moppen så såg jag en liten nyckelpiga inne i trasan.. Jag blev så förundrad hur denna nyckelpiga kunde ha hamnat där! Mitt i vintern inomhus och sen i min golvtrasa! Jag hade ju just sköljt trasan under kranen och sen ännu sköljt den i hinken med tvättmedlet och vatten. Och ännu efteråt vridit ur trasan ordentligt, inte skulle ju en liten nyckelpiga överleva det!

På nåt sätt så kände jag direkt att dethär är ett tecken. Så jag började läsa om nyckelpigor och vad det betyder att hitta en inomhus. Visst har jag förut nångång hittat nyckelpigor inomhus, men inte på dethär sättet.. Och timingen efter jag hade skrivat det där senaste inlägget i min blogg och sen när jag läste det här:

"Någon tänker på dig med kärlek. Min gåva till dig är att känna dig älskad. På kärlekens vingar kommer jag till dig för att överlämna ett bud om kärlek. Du är innerligt älskad för den du är."

Jag tyckte dethär var så fint, för det var ju mycket dethär jag skrev om i mitt senaste inlägg. Att känna sig älskad för den man är. Att man räcker till som man är! Och att jag inte gjort det, att jag skämts så för min sjukdom under så många år. Det stod också att nyckelpigan symboliserar lycka och kärlek, välsignelser och drömmar.
Endel kanske skrattar när de läser dethär och säger att det är bara "inbillningar" men jag vet att det inte är det. Jag vet att dethär är på riktigt! Alla de tecken jag får, senast igår morse hände nåt som verkligen fick mig att tänka att wow! Hur var det där möjligt?! Det spelar ingen roll vad andra tänker och tycker (och det är för övrigt en otrolig befrielse!). Jag vet att allt det som händer mig är äkta och mitt liv har verkligen förändrats och jag vet att jag är på rätt väg i livet nu!

 "Spiritual awakening" Det är nåt jag ska skriva om här senare också för jag vet nu att dethär är vad som har hänt mig det senaste året. Efter allt jag gått igenom och upplevt de senaste två åren, och speciellt detta år så är jag helt övertygad om att det är dethär som jag gått igenom. Det är inga konstigheter fast det är väldigt stort, och också en väldigt tung och jobbig väg. Och kanske lite svårt för nån som inte gått igenom det att förstå. Det är lite overkligt och stunder har jag funderat om jag håller på bli galen! Men det är helt fantastiskt och en sann gåva!

Igår kväll köpte jag dehär julblommorna💕 Den lilla söta åt Jasmine och den andra åt mig. Det tyckte jag att vi förtjänar! :) Och ängeln köpte jag på samma gång, tyckte texten var så fin! "Dammtussarna under sängen är änglarnas små tofflor" Det är något för oss alla att tänka på i dessa stressiga jultider när så många människor bara känner en massa "måsten" och allt de "måste" hinna göra och fixa och städa innan jul. Försök ta det lungt och inte stressa! Det är inte det julen handlar om. Och ni behöver inte ha allt "tipp topp" därhemma! Var snäll mot er själva! Låt dom där små ängla tofflorna ligga under sängen den här julen, så de inte blir kall om fötterna! ;)

Trevlig helg!


Likes

Comments

Det har hänt så mycket nu sedan jag senast skrev här att jag har tusen saker och tankar som rör sig i mitt huvud, och så mycket jag skulle vilja få nerskrivet inte bara här men i min bok. Vet inte bara riktigt var jag ska börja.. En vän till mig sa igår när jag sa att jag måste verkligen börja skriva nu för jag har tusen saker och idéer att skriva om men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Börja från början sa min vän! Det var ju ett bra svar tyckte jag! :)


Det som förändrade allt denhär månaden var nåt som en väldigt speciell person fick mig att inse. Det största som hände var en söndag för några veckor sedan när jag skulle fara och träna till gymmet och förde Jasmine till min mamma och pappas så länge. När vi kom dit så stod vi i köket och Jasmine kramade om mig innan jag skulle åka iväg. Då sa hon åt mig från ingenstans "mamma berätta om din sjukdom" jag försökte låtsas som om jag inte visste vad hon pratade om.. Då frågade min mamma vilken sjukdom?? Jag försökte byta samtalsämne och säga att nu måste mamma åka iväg till gymmet. Då berättade hon för min mamma.. "Den där sjukdomen som gör så du måste göra saker flera gånger".

Hon pratade om min OCD (obsession compulsive disorder). För JA, jag har det. För er som inte vet vad det betyder så är det en tvångssyndrom som gör att man måste upprepa endel saker ett visst antal gånger för om man inte gör det så tror man att någonting dåligt kommer att hända (fast man vet att det egentligen inte är sant men man måste ändå göra det). Så man dämpar sin ångest på så sätt med att göra saken en viss antal gånger. Till exempel att släcka av nattduksbords lampan, jag måste göra det 5 gånger för att det ska kännas "rätt".

Jag har haft dethär hela mitt liv vad jag kommer ihåg, men aldrig vetat vad det är. Alltid bara trott när jag var liten att jag var konstig. Jag har skämts över det! Och försökt gömma det till varje pris. Och jag har lyckats väl... Inte ens min exman som jag levde 11 år tillsammans med visste om det. Min dotter var den första som har märkt det. En dag frågade hon när jag höll på sätta på mig nåt, tror det var strumporna. Jag gjorde det flera gånger som jag ofta brukar innan det "känns rätt". Hon frågade, "Mamma varför gör du sådär?" Jag var ju tvungen då att vara ärlig med henne och förklara varför jag gör sådär. Det var först för ca. 15 år sedan som jag själv fick reda på vad det är som jag lider av. Det var när jag en gång började googla om det och vilka symtomer jag har. Det var en otrolig lättnad när jag äntligen fick reda på det och visste vad det var och att andra, många, många andra runtom i världen lider av det!


Då kände jag mig inte så dum och konstig nåmera. Men under största delen av mitt liv har jag gått omkring och skämts och känt att det är nåt fel på mig på grund av dethär. Och jag har ju insett nu att mitt självförtroende har varit mycket dåligt mycket på grund av det. . Jag önskar jag skulle vågat berätta det åt någon när jag var liten, för det värsta är inte att jag lider av dethär utan att jag inte visst vad det är och gjort upp en bild i mitt huvud sen jag var liten att jag är väl bara dum i huvudet! Jag önskar jag kunde gå tillbaka i tiden och krama om den där lilla jag och säga att det är inget fel på dig!! Du är fin precis som du är!

Vilken fantastisk dotter jag har som har fått mig att berätta dethär för människor. Att inse att jag inte längre behöver skämmas över dethär. Att det är en del av mig. I våras gjorde hon samma sak när vi var i en park och lekte med en av mina vänner och hennes barn, Jasmine satt uppe på en klätterställning och så ropade hon åt mig att "Mamma berätta om detdär som du har!". Så jag berättade för min kompis, den första jag berättat dethär för. Men det största var nog att min mamma fick reda på det för på något sätt är det för henne som det alltid känts svårast att berätta det. Men hon skrattade inte och hon försökte inte "belittle" det som det heter på engelska. Eller vifta bort det, hon förstod för hon sa att hon ibland kan ha såna där små saker som hon måste upprepa några gånger. Inte i den mån som jag har men hon kunde ändå förstå. Och alla människor har ju lite OCD i sig ibland men det är viktigt att veta att dethär är inget man skämtar om som många gör när de använder ordet OCD som att de menar att de är petnoga med nåt. Det är som att göra narr av oss som verkligen lider av det.


Det har varit som om en sten lyfts från mitt hjärta sen den dagen Jasmine berättade dethär för min mamma, en sån stor lättnad. "The truth will set ju free" sägs det ju, och det är så sant!! Och jag kan säga att efter detdär har mitt nya liv verkligen börjat. Jag hade en helt otrolig dröm nån dag efter det där som jag ska skriva om nån annan gång men det kändes som om dethär var början på mitt nya, bättre liv! Hittade denhär videon här nere en dag på Youtube när jag var ut å gå med hunden. Jag fick rysningar!! Dethär var stort. Dethär som om han skulle ha pratat åt mig. Tittade upp mot himlen när snön föll den dagen och kan säga att jag kände mig LYCKLIG. Och stark! och att nu äntligen börjar jag ta itu med mig själv och finna mitt rätta jag och bli hel.  För ända sättet att göra det är att öppna dendär garderoben med alla skeletten och börja gräva. Det kommer att vara en lång väg och det kommer att göra jävligt ont men det kommer att vara sååå värt det i slutändan.

"New mind, new me, new life"


Och för alla er som lider av OCD vill jag säga att ni ska inte för en sekund skämmas eller känna att ni är sämre för att ni lider av denna sjukdom. Ni är starka, ni är fina precis som ni är!! Som en vän till mig sa åt mig, det är som låten med Bruno Mars-


 "You are amazing just the way you are". 💖


Likes

Comments

Nu känns det som om det är jättelängesen som jag skrivit här! Mycket kanske därför att jag ibland får denna känsla av att jag känner mig blottad när jag skriver här. Eftersom jag är en såpass känslosam person så blir det ju automatiskt ganska personligt och känsloladdat det som jag skriver. Och ibland så känns det som om det bara blir "för mycket" för mig, jag vill stänga av. Och vill inte skriva mera förrän jag fått lite timeout. Såna stunder så känner jag att varför ska jag skriva ner mina innersta känslor här var vem som helst kan läsa dom? Och varför ska jag öppna upp mig för omvärlden när så mycket människor inte ens öppnar helt för sina närmaste? Och jag förstår dom. Själv har jag väl inte heller kunna öppna upp och prata om alla mina känslor med min familj. Det är ju få människor som man träffar i livet som man verkligen känner att man kan öppna upp för, så dom människorna ska man hålla fast vid! :) Men det är en befrielse att kunna öppna upp och skriva ner sina känslor, iallafall för mig som älskar att skriva.

Jag känner ju att bästa sättet för mig att få ner mina känslor är ju genom att skriva och kanske hjälper det någon annan också att inse att det är okej att vara sårbar, att uttrycka sina innersta känslor. Att man behöver inte vara rädd för att göra det eller fundera över vad andra ska tänka å tycka, skit i det vad andra tänker och tycker! De flesta önskar att de vågade göra likadant. Vi borde alla göra det mera! Tror den här världen skulle vara en mycket bättre plats då.. Själv så vet att jag inte skulle få klätt mina tankar i ord genom att säga dom på samma sätt som jag kan skriva ner dom. Så för mig är skrivandet som terapi för mig. Läst mycket om sårbarhet den senaste tiden och på något sätt så har vi ju fått inpränttat i oss, att vara sårbar betyder att vara svag, speciellt för män. Fast det egentligen är helt tvärtom! Att visa sårbarhet är en otrolig styrka. När man är sårbar så är man stark nog att visa sitt sanna jag, att öppna upp och blotta alla sina innersta känslor. Alla dåliga men även alla bra!

Kan rekommendera att läsa om, eller se nån video på youtube med Brene Brown om sårbarhet. Fick många såna där  "aha stunder" när jag tittade på hennes videor. Jätteintressant!

Igår kom ju den första snön, tycker alltid det är blandade känslor när den kommer. Men jag har faktiskt börjat tycka om vintern. Det blir ju ljusare när snön kommer och så är det mysigt när man eldar i spisen och tänder ljus! :) Och så drar ju hunden inte in en massa skräp när det är snö ute, det är ju bland de bästa sakerna med vintern! ;) Nu blir det frukost och sen till gymmet och skogspromenad med hunden förrän man ska i jobb. Ha ett fint veckoslut allihopa och njut årstiden även om vi har en lång vinter framför oss men den är nog något väldigt fint och magiskt med den ändå!❄️

Här är en jättefin låt med Sam Smith som handlar om just sårbarhet och att våga släppa in någon i livet igen. Känner ju igen mig lite i denna låt, men tänker mest på en väldigt speciell person när jag hör denna låt. ❤️


Likes

Comments

Imorgon är det exakt 2 år sedan jag och min exman separerade. Två år sedan jag tog det stora och svåra steget att flytta ut. Tänk vad tiden går snabbt! Och tänk om jag då hade vetat vilken lång och jobbig väg jag hade framför mig! Det är bra att man inte vet sånt på förhand. Fast visst visste jag att det skulle bli en tung väg, men det har nog varit mycket tyngre än jag kunnat tro! Men det har gjort mig så mycket starkare och lärt mig så mycket. Och kanske längs vägen har jag blivit en bättre människa. Och insett vilka fel jag gjort så jag sen i framtiden inte gör om dom igen. Den där bilden här ovan tog jag morgonen som jag flyttade ut från vårt hus, det var en helt fantastisk himmel då. Mörk och dyster men ändå så otroligt vacker! Rosa med lite lila streck i. Jag tog det som ett tecken, ett sista farväl. Kändes som om den rosa färgen representerade kärleken vi hade haft för varann och det lila var smärtan som också kommer med kärleken.

Alla dessa olika stadier av känslor som jag gått igenom de senaste två åren kan bäst beskrivas som en bergochdahlbana. Det har jag ju skrivit här tidigare också. Och just den där känslan av att man ibland har trott att nu börjar det reda upp sig, nu börjar allt bli lättare! Och så svänger det igen och du är tillbaks i skiten och alla de jobbiga känslorna svämmar över dig igen.

Många väljer ju att ta den "lättare" vägen tillbaka, att snabbt hitta en ny partner efter att de separerat. För det är ju det bästa sättet att "döva" känslorna på. Att sätta ett plåster på såren bara och gå vidare. Men förr eller senare nöts detta plåster bort och allt kommer ifatt en igen! Då är det mycket jobbigare att ta itu med de jobbiga känslor när du är i ett parförhållande. Tror alla borde vara ensam en längre tid efter en skilsmässa, om man verkligen vill bearbeta allt och bli hel som person igen.

Jag valde iallafall den svåra vägen. Vägen där jag valt att uppleva och känna av alla jobbiga känslor och att ta itu med dom. Och jag har ju insett att man får bearbeta inte bara alla jobbiga känslor efter skilsmässan utan även allt före det som hänt, känslor och saker som gått igenom redan i ungdomen. Det är mycket jobbigt som jag inte hade bearbetat helt färdigt, som jag bara satt ett lock på för det var för jobbigt att ta itu med.  Som till exempel jag och min exmans långa kamp att få barn. Vi har gått igenom många provrörs försök. Och det är ju något som verkligen tär på ett förhållande! Det sägs att antingen gör det ett par starkare eller så drivs man ifrån varann. För oss var det det senare.. När man är mitt uppe i alla dessa behandlingar och går igenom den smärta man gör under den tiden som barnlös så är det så lätt att tappa bort varann på vägen. Så åt alla er som går igenom dethär, ta hand om varandra, VÅRDA förhållandet! Så ni inte tappar bort varann på den där långa smärtsamma vägen.

Min styrka efter skilsmässan har ju varit min dotter!❤️ Hon är ju den som fått mig att le när jag velat gråta, som tröstat mig när jag har varit lessen. Hon har varit tvungen att växa upp mycket snabbare än hon skulle annars skulle ha gjort under dessa 2 år. Men hon är en sån fin liten människa! Så känslosam och så full med empati! Hon ser när jag är lessen, fast hur jag än försöker dölja det ibland. Hon tittar på mig och säger, "mamma du ser lessen ut" sen tar hon min hand och pajar den! :) För henne gör jag allt, hon kommer först alltid!

Brukar nog inte vanligtvis lyssna på dansbands musik men denhär låten här nedan har en sån fin text!❤️ Passar bra in på nån som gått igenom en skilsmässa eller annars mist kärleken.

"Mot alla odds försökte vi, men så en dag var allt förbi.
Nu står jag ensam kvar."


Kommer ihåg vi lyssnade på den där låten vid min brors sommarstuga den sista kvällen som vi fick med vår faster. Min bror och hans fru hade varit och lyssnat på Lasse Stefanz när de hade spelat på nåt ställe tidigare i sommar. Så denna låt påminner mig också om min faster och om den där sista kvällen i Augusti.

"Vi gjorde allt för kärleks skull, men jag såg att dina tårar föll. När du långsamt tog farväl. Men som ett minne från igår kan tiden läka alla sår, för du har en känslig själ."

"Tro på kärleken du kommer finna den ooh låt ditt hjärta slå för dom du litar på, men tänk på mig ibland."


Och visst tror jag ännu på kärleken!❤️ Trots allt.

Likes

Comments

Det börjar närma sig fredag, dagen då vi ska ta ett sista farväl av min kära faster❤️ Känns som man har en klump i halsen nu hela tiden innan begravningen.. Blir gråtfärdig varje gång jag tänker på det, det kommer bli tungt. Riktigt tungt. Jag har inte varit på nån begravning sen min farmor dog och det är ju över 10 år sedan.

Började leta genom garderoben efter mina begravningskläder. Har ännu inte provat dom men de borde nog passa. Måste imorgon fara till stan med Jasmine och titta på nå kläder åt henne till begravningen. Det är första gången Jasmine ska på en begravning, men jag känner att det är viktigt för henne att få se vad en begravning innebär.Tror nog inte hon riktigt förstår vad det betyder när nån dör, hon är nog för liten för att förstå det ännu. Hon hade nog massa frågor när hennes pappa berättade för henne att min faster hade gått bort. Önskar bara att jag hade fått berätta det för henne men hon var hos sin pappa när det hände.


Jag har ännu starka minnen från den första begravningen jag var med på, det var min mormors. Kommer ihåg att jag hade en väldigt färgglad dräkt på mig! :) Jag tycker det var bra att min mamma inte hade klätt mig i några mörka, dystra kläder. Jag var ju ändå såpass liten då.Igår var jag med mamma till blomsteraffären och beställde blomkransen till kistan. Det blev röda rosor i min krans och lite andra blommor. Har alltid förknippat röda rosor med min faster och min farmor. De brukar oftast köpa röda rosor åt mig på min födelsedag eller rosa. Älskar rosa rosor!💕

Det svåra har varit att välja en dikt till blomkransen, hade velat skriva en egen men är lite besviken på mig själv när jag inte riktigt får nerdiktat nåt.. Min mamma hade hittat en sån fin dikt till henne och pappas krans! Dikten är på bilden här ovan. Mamma hittade den i en dödsannons i tidningen för några veckor sedan. Tyckte den var så fin och passar så bra!Hade ju bestämt mig för att jag skall gå upp sen och säga några ord om min faster, känns som om det är det sista jag kan göra för henne. 

Vet ännu inte allt vad jag ska säga, hade ju tänkt skriva ner allt men nu just känns det som om jag kört fast.. Jag tror jag måste vara ganska spontan och prata från hjärtat, utan att planera och skriva ner så mycket. Hoppas bara att jag klarar av att göra det. Eller så läser jag upp mitt blogg inlägg som jag skrev här efter hon hade gått bort. Jag vet inte.. vi får se sen på fredag.


Ska försöka skriva om lite roligare saker också här framöver, känns ju som om det blivit mest sorgliga saker. Men å andra sidan så är det här ju mitt ställe där jag skriver av mig och får utlopp för mycket jobbiga känslor så jag kommer nog att forstsätta skriva om det som jag känner också i fortsättningen, vare sig nån läser det då eller inte! :)



Likes

Comments