Nu är det en sån där dag när jag måste skriva av mig igen.. Har verkligen varit ett känslomässigt vrak sen USA. Känslorna går upp och ner hela tiden, trots att det kanske inte syns på utsidan. Har alltid varit en person som för det mesta alltid är glad. Fick en gång frågan "hur kan du vara så glad hela tiden?" och mitt svar på den frågan var någon måste ju vara det. Vill inte att mina personliga problem, bråk eller att någonting inte gått som man planerat ska tas ut på personerna som inte är inblandade. Därför håller jag oftast de arga och ledsna känslorna inom mig och sätter på ett leende och försöker vara positiv. Vilket är det jag gör nu också. Nog för att det har blivit så otroligt mycket bättre på denna, snart månaden, jag varit hemma i Sverige. Behövdes faktiskt ett tag för att släppa att jag lämnat USA, som enligt mina planer skulle vara mitt hem för det kommande året, att allting börjar om på ruta ett och att jag kände mig så hatad när jag lämnade landet. Jag lämnade däremot på mina villkor, vilket jag är så glad över. Annars hade jag nog varit helt förstörd. Men å andra sidan är det inte så kul att veta att det finns ett visst antal personer som verkligen ogillar mig för att jag lämnade. Att vara osams med folk är nog något av det värsta jag vet. Föredrar att bara släppa något istället för att skapa en konflikt. Denna konflikt var däremot oundviklig och hur mycket jag än försökte tona ner den och göra det bästa av situationen brakade helvetet lös. Jag tittade nyss på bilder från min månad i USA och bara utav de kan jag känna den där klumpen i magen jag hade där borta. Bara att bilderna gick från att vara såhär:

till såhär:

visar ju på att någonting var annorlunda. Givetvis är det ett val jag gör på bilderna att le på den ena och ha stängd mun på den andra. Men fast jag ler på bilderna jag tog i slutet av vistelsen är det inte samma leende jag hade när jag klev på flyget på Arlanda, leendet jag hade i New York eller leendet första dagarna i Kalifornien. Dessutom är många av bilderna från första veckan tagna på stränder, vid gallerian eller liknande. Om man sedan jämför med flödet från andra veckan är majoriteten av bilderna tagna på mig och familj eller vänner som sitter vid varsin datorskärm över FaceTime. Från att vilja se och upptäcka San Diego och mitt område till att hellre spendera mina lediga timmar i sängen och prata med familjen. Någonstans på vägen ändrades jag och det är det jag skrev om väldigt mycket när jag väl var på plats, att någonting inte kändes rätt. Jag vet att jag aldrig skrivit här vad som orsakade alla problem och var skon klämde, men vill helt enkelt inte lämna ut några namn, personer eller specifika händelser. Jag vet ju själv nu vad anledningarna till att jag åkte hem är, men vill inte på internet använda orden det var denna persons fel, eller det var denna händelse som gjorde att jag ville boka nästa flygbiljett hem till Sverige. Jag förstår att mina nära vänner undrat varför jag är hemma igen, speciellt då jag var så taggad på att åka. Varje person jag träffar för första gången sen innan USA har konversationerna i princip varit desamma, vilket suger lite då jag faktiskt bara vill lämna det här bakom mig och inte behöva påminna mig själv gång på gång att jag lämnade USA elva månader för tidigt och att det då känns som ett stort misslyckande. Träffade en gammal vän en snabbis igår på busshållplatsen och lättnaden var så stor när han inte yttrade ett ord om USA eller min hemkomst. Tur nu då att jag faktiskt träffat de flesta av mina närmsta kompisar och nog inte behöver dra storyn så många gånger igen.

Tänkte dra ett längre inlägg nu om hur det känns att vara hemma. Igår när jag kom hem var det exakt en månad sen jag lämnade Sverige. Så en månad blev det.. Tycker verkligen det är jättetråkigt att det blev som det blev. Vill däremot inte gå in på det mer då min före detta värdfamilj läst min blogg lite då och då och jag vill inte lämna ut dem och deras handlingar. Ändå är det dock otroligt skönt att vara hemma. Det var ju faktiskt det jag ville nu. Men det som är tråkigt är att jag kände så. Au pair var inte riktigt som jag trodde och sen p.g.a. allt kaos gjorde det att jag inte ville stanna. Älskar verkligen USA och Kalifornien, så det är ju det som är det tråkigaste. Hade egentligen inga problem med att bo hemifrån och i ett annat land. Var ju så taggad på att flytta. Men nu är jag hemma och vill bara starta om. Hade inte ens varit hemma ett dygn och drog iväg tidigt imorse för att jobba. Var otroligt segt när väckarklockan ringde, bästa jetlag. Men det gick faktiskt gått väldigt bra på jobbet och tyckte det var kul ! Imorgon ska jag jobba igen, men denna gång helt själv. Lite nervöst att få ansvaret så fort, men känns ändå skönt att de litar på mig. Och känner mig säker då vi gick igenom allt idag. Så gör egentligen inte så mycket att jag är hemma från USA. Har ändå lärt mig mycket under denna resa och faktiskt växt lite som person - lärt mig att stå upp för mig själv och lyssna på vad jag verkligen tycker och känner, samtidigt som jag behövde sätta mig i bakgrunden och lägga fokuset på andra (barnen). Klart det känns lite som ett misslyckande, fast det egentligen inte var det, men att jag fått jobb direkt kompenserar otroligt mycket. Visar att jag faktiskt styrt upp alla förstörda planer och tagit tag i "mitt nya liv". Håller däremot fortfarande på och söker jobb. Företaget jag jobbar för nu heter People Partner och är ett bemanningsföretag. Jag är alltså eventpersonal. Detta är inte ett heltidsjobb, utan man väljer pass att jobba. Perfekt om man pluggar ! Men eftersom jag nu tagit studenten behöver jag ett heltidsjobb. Nu har jag däremot tagit väldigt många pass den kommande veckan så kommer faktiskt jobba mer än heltid denna vecka. Så det blir vad man gör det till och nöjer mig verkligen med det just nu ! Får helt enkelt ta många pass och jobba upp till heltidstimmarna.

Då var man hemma igen.. Även andra flygningen gick bra. Hur tur hade jag inte att jag IGEN fick tre säten för mig själv ? Var så skönt då eftersom det var en åttatimmarsflygning och jag ville sova en hel del. Så hade tre kuddar också dessutom som jag gjorde en liten myshörna av under fönstret och sen låg jag ner över alla säten. På riktigt typ skönare än sätena i första klass. Var bara tre personer som fick en sådan tom rad, så hade extremt tur som lyckades välja en sån i förväg. Som sagt, flygningen gick därför smidigt. Låg och sov och lyssnade på musik halva tiden, kollade The Day After Tomorrow och åt resten.

Flög över Manhattan den här gången