Livet, Lättnad, Kär lek

Det svåra med att inte vara rädd. Att våga lita på. Att kunna ge tillbaka. Jag springer för livet. Med hjärtat i halsgropen. Försöker hinna ikapp mitt liv och det mentala tillstånd mitt brustna hjärta borde vara vid just nu. Men varje gång jag rest mig upp så stark och varje gång jag äntligen vågat mig tillbaka har jag ramlat. Igen.

Vissa människor önskar man verkligen att man hade träffat vid ett helt annat skede i livet. Kanske något tidigare. Kanske lite senare. Sen finns det dem man önskar att man aldrig hade träffat. De som endast skapade allt vad smärta innebär. De som gjorde hål i muren bara för att kunna riva den och låta allt rasa över en.

Idag har jag fått så mycket perspektiv. Jag har kunnat kliva ur mig själv för att utifrån se på en kvinna som respekterar sig själv. Som endast släpper in de som förstår den respekt hon förtjänar.
Jag kan se hur fjolårets väg ut ur mörkret har gett resultat. Vilken betydelsefull gåva den visade sig vara. Vilken otrolig styrka den gav. Jag känner hur mycket jag har växt, inte minst i mina egna ögon.
Jag har fått perspektiv på kärlek. Den man känner till sig själv och den man har för andra. Hur simpelt och hur komplicerat det kan vara ibland. Hur vissa människor kommer in i ens liv, inte för att stanna, men för att lära hur man ska älska sig själv. Hur jag ska värdesätta mig själv och förvänta mig att bli behandlad.

Jag började känna mig så säker, jag började komma till ro och trodde att jag äntligen hittat rätt. Det visade sig att jag äntligen hittat mig själv.



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Livet, Lättnad
Nu åker jag och min mamma iväg på en liten Nyårskryssning🚢🎆. För ett år sedan irrade jag alltså runt i Göteborg för att fixa ihop en perfekt nyårsmiddag med de (för just det tillfället) närmsta människorna i mitt liv. Denna gången tänkte jag att helgen ska få innefatta spabehandling, shopping, lite skumpa och en massa vila (förhoppningsvis utan åksjuka). Detta året har verkligen gett mig så mycket av allt och även om mycket har svidit är det lätt att glömma bort de fina minnena som året har gett. Alla underbara människor som kommit in i mitt liv och fått mig att inse hur bra man kan ha det om man bara tillåter sig själv. Jag har lärt mig att livet redan är tillräckligt komplicerat för att man ska hänga upp sig på småsaker och älta sådant som tillhör det förflutna. Jag har även lärt mig att det kan ta tid att läka. Det måste få ta tid att läka och den tiden är så otroligt lärorik och betydelsefull. Det kan kännas förjävligt men det är vackert och nödvändigt. Jag ångrar en hel del men det får man inte göra så jag får istället lära mig av det och sedan helt enkelt bara komma över det.


Gott nytt år


Jag har träffat en del men ingen som honom. För han är unik och fin på sina vis men han visade sig inte vara någonting för mig. Jag träffade ingen som var för mig. Tills jag kanske gjorde det.

Likes

Comments

Livet, Lättnad

Äntligen över. Äntligen klar med allt firande, alla julklappar och allt hets. Äntligen är detta året redan förbi, äntligen närmar sig ett nytt. Och jag tänker inte gå in i det fylld med massa förhoppningar och planerade mål. Detta året har verkligen gått upp och ner, mycket uppåt senaste tiden men förövrigt har det ju varit hemskt. Jag har åkt in och ut ur sjukhus pga magsår och cellförändringar. Jag har stått med hjärtat i handen och gett sista chanser bara för att återigen bli stjälpt och tillslut hittade jag äntligen lugnet. Jag fann mig själv och lärde mig älska det jag såg i spegeln. Att trots all ilska kunna se igenom alla tårar och intala mig att det är inte ditt fel. Män kan vara såna riktiga svin och vissa förändras inte hur mycket man än offrar och försöker. Det handlar om att förtjäna varandra. Respektera.

Jag har haft så otroligt lätt att förlåta. Har ältat och rivit upp och sedan försökt täcka över det med en vacker fantasibild där allt är missförstånd. Men äntligen lärde jag mig att respektera mig själv och förstå vad jag faktiskt förtjänar. För jag var en bra flickvän och jag gjorde allting rätt. Jag hade inte mer än det att ge och jag krävde heller inte mycket tillbaka. Nästa gång ska jag vara mer försiktig och verkligen känna efter. Nästa gång ska jag vara säker på att det är värt all smärta som kan komma i efterhand. Det har jag sagt varenda gång. Så nästa gång ska jag inte känna efter så mycket. Jag ska inte övertänka och inte planera allt i förväg. Nästa gång ska jag vara redo och självsäker och jag ska ta det för varje dag som kommer. För jag har blivit så otroligt stark av att falla om och om igen.

Detta året har gått ut på att fortsätta trots att jag inte ser vägen framför mig. Det låter så himla dramatiskt, men ungefär som när man reser sig för snabbt och allt svartnar och så fortsätter man ändå att gå utan att veta om man kommer svimma eller snubbla över något. Lite så. Det är som när jag tränar ibland och känner att "nee nu orkar jag faktiskt inte mer", men så vill jag ändå se vad som händer ifall jag inte ger upp. Och jag ville så gärna ge upp tro mig, jag ville lägga mig under täcket och skolka från mitt eget liv men det gick inte. Någonstans fortsatte driva mig vidare. Världen stannar verkligen inte upp för någon.

Likes

Comments

Livet, Ångest

Just nu är en sån tid då jag tänker på dig extra mycket. Om 5 dagar skulle det blivit din 63:e födelsedag men dit kom aldrig du. Du kom inte längre än 52. 52 ynka år, det är ingenting. Men jag antar att änglarna behövde dig mer och det gör ont att tänka så när det finns så mycket jag inte tror på. Vart är du egentligen? Vem behövde dig egentligen mer än mig? Och vem behöver en tonårsflicka mer under sina jobbigaste år i livet, om inte sin pappa? Den enda mannen hon alltid kan lita på. Den enda som inte lämnar. Som inte ska lämna. En av många som lämnade. Den första att lämna. Jag skulle göra allt för att få dig tillbaka. Jag skulle göra allt för att låta dig veta, hur saknad och älskad du varit under alla dessa år. Hur inget av det har förändrats. Hur många gånger jag gråtit och längtat efter din trygga famn. Hur många gånger jag drömt att du kommit tillbaka och att allt har blivit som förut. Mamma, pappa, barn.

Jag saknar våra pratstunder i tv-soffan, sent på natten, när de andra gått och lagt sig. När bara vi fanns. Vår egna jargong. Jag kunde lyssna på dina berättelser om och om igen. Jag saknar din röst och alla dina ansiktsuttryck. Sånt som inte går att se på bilder. Sånt som aldrig går att få tillbaka. Sånt jag aldrig någonsin kommer få se igen. Jag är så tacksam över mina 13 år jag fick med dig men jag blir så ledsen när jag tänker på hur mycket tid vi förlorade. Jag blir ledsen när jag tänker på att du missade våra studenter. Examer. Att du aldrig kommer få träffa dina barnbarn. Mest ledsen blir jag när mamma gråter över att hon förlorade sin bästa vän. När hon ältar att ni aldrig fick göra alla planer ni hade tillsammans. Att hon aldrig fick följa med dig och resa när vi tillslut flyttat hemifrån. Att hon blev ensam kvar. Hur slutar man vara rädd för det? Hur vågar man släppa in någon som man sen kan förlora?

Vad skönt att livet aldrig stannar upp för oss. Att allt runtomkring oss fortsätter. Att allt är som förut fastän vårt liv vändes uppochner. För då tvingas man gå vidare och vara stark. Man är tvungen att fortsätta livet som att ingenting har hänt, som att allt är bra igen. Man måste vara tacksam för det lilla man fick.

Kära lilla pappa, vad jag saknar dig.



Likes

Comments

Jag kämpar verkligen emot lusten av att springa iväg. Jag gör allt för att inte hålla fast vid tryggheten i att ännu en gång börja fly av rädslan för att falla fritt. Jag är så rädd för att känna. Rädd för att bli sårbar och lämnad med hjärtat i handen. Rädd för något helt i onödan. Jag har så många klyschiga fraser till saker som är så onödiga att vara rädd för. Men jag har lika många anledningar till att vara det. Varför väcker allt fortfarande så mycket känslor. Varför har jag så lätt för att känna. Falla. Vad händer nästa gång. Nästa gång jag faller och landar riktigt jävla hårt.


Tänk om jag någonsin måste hamna där igen. Utsätta mig för allt i hopp om att tillslut finna lyckan. Dela med mig av allt till någon som kommer svika. Öppna mig för någon som kommer ta allt och dra. Riva ut varenda känsla och varenda värdighet jag någonsin haft tills jag står helt jävla tom. Igen. Med sorgen gapandes och sveket rivandes. Tänk om jag helt enkelt bara är lyckligast såhär. Ensam och helt ovetande om vad som kommer hända. Om någonting någonsin kommer hända. Tänk om jag slipper uppleva allt det där som alla ändå saknar sen. Alla gamla rutiner och tråkiga samtal man delade med varandra. Tänk att slippa återuppleva minnen från tidigare liv. Tänk om jag någonsin får uppleva att någon älskar en så mycket att de gör allt för att se mig lycklig. Vad sorgligt att aldrig bli så älskad. Vad skönt att aldrig bli så sårad.

Likes

Comments

Tänk att det kan ta så lång tid att hitta tillbaka till sig själv. Till sin självkänsla och till självförtroendet som gått och lagt sig för att sova i flera år. Tänk att jag äntligen kunde hitta styrkan och tryggheten i mig själv. Att alla svek och långa nätter gav mig en förståelse av hur grym jag är. Den där figuren i spegeln som fått gå igenom så mycket skit men som ändå står och ler tillbaka och älskar det hon ser. Tänk att jag tillslut lärde mig att älska mig själv och förstå att jag är tillräckligt bra. Tänk att jag behövde gå igenom detta om och om igen för att förstå det.

Det var jobbigt att se längtan till något som inte var jag. Det var jobbigt att bli sviken och tagen för givet. Det var svårt.

Det var jobbigt att stanna kvar i något som egentligen aldrig fanns. Att leta hopp och försöka vara till lags.

Det var jobbigt att lämna, att komma över för att ändå vara med om att historien upprepade sig om och om igen.

Det var jobbigt att stå ensam kvar. Trasig och nedtrampad. Jobbigt att inse hur beroende min lycka var av andra.

Det var svårt att resa sig starkare efter varje gång. Efter varje jävla fall där jag skyllde på mig själv och bara mig.

Det var svårt när jag insåg att jag gjort allting rätt hela vägen. Att äntligen förstå hur fel jag blivit behandlad.

Det var aldrig svårt att ta sig igenom och glömma. Lägga allt bakom sig och låtsas som att det aldrig hänt.

Men det var svårt att förstå vikten av allt. Hur all denna otur jag haft hela vägen har hjälpt mig så oerhört mycket och gjort mig till en så stark person. Det var svårt att se igenom all smärta och förstå hur rik på erfarenhet och självrespekt det skulle ge mig. Hur fint det är att vara sårbar. Jag förstår i efterhand att människor ibland kan vara förvirrade och att det är något som bara de själva kan ta tag i. Så jag lyckades lämna allting bakom mig och slutade tänka på vad jag kunde gjort annorlunda. Jag insåg att jag inte skulle göra det igen om jag så fick chansen. Inte med någon av dem. Av dem som var förvirrade. För jag gick verkligen vidare och jag fann mig själv. Jag hoppas de också gjorde det tillslut.



Likes

Comments

Ångest

Idag kom min meltdown, inte helt oväntat med tanke på hur stressad, eller med spänd, jag har känt mig den senaste veckan. Ändå tänker jag alltid att jag kanske slipper, det var ändå någon månad sen sist nu. Trots att det känns så himla jobbigt för stunden kan jag tycka att det är skönt att få ur sig alla känslor. Alla spänningar som släpper. Framförallt att jag äntligen kan säga ifrån. Att jag äntligen kan säga att stopp nu orkar jag inte mer. Nu orkar jag inte träffa någon eller göra någonting. Mitt psyke får säga ifrån för att jag själv inte klarar det. Som när man känner ett virus komma men prompt fortsätter pusha på tills det bryter ut i en rejäl förkylning eller annan sjukdom.

Idag är jag så trött på skolan. På mitt förjävliga resultat på den senaste tentan. På den här jävla B-uppsatsen. Idag är jag trött på människor som blint strävar efter sitt eget mål utan att se sig om. Jag stör mig på mänskligheten för att alla sviker varandra och för att man slutat bry sig. Eller gjorde man någonsin ens det? Jag stör mig på dem som bryr sig för mycket. Som inte har ett eget mål utan går blindgång efter alla andra och jag stör mig på livet som leker med oss. Idag är jag så sjukt jävla trött på allt och på mig själv.

Jag stör mig på att jag är så otroligt jävla ensam ibland. Så trött på att jag låter folk ta mig för givet. Att jag vill leva upp till den ständigt glada människan som aldrig någonsin mår dåligt. Jag är så trött på det för jag vet att jag sätter mig i den sitsen själv. För att jag stänger in mig och gör mig ensam. Så rädd för att visa mig sårbar för någon annan att jag hellre stöter bort människor och ständigt är på min vakt. Det är så fint att lita på folk. Det är fint att vara sårbar. Imorgon är allt bra igen.


​När allt det här har lagt sig. När allting känns bra igen. Då kommer du se tillbaka på dig själv och känna dig stolt över hur otroligt stark du var som aldrig gav upp när hoppet var som bortblåst. Du är en kämpe ♡​. 
-Note to self.

Likes

Comments

Livet, Ångest

Mycket av sommarens läsning har bestått av populärvetenskap och modern psykologi vilket kanske inte är helt otippat med tanke på att jag just nu läser ett HR program. Några böcker vill jag hylla lite extra eftersom de har hjälpt mig när det varit extra tungt, främst när det kommer till min ångest men även när jag känt mig lite vilsen och inte varit helt nöjd med tillvaron. De kommer jag definitivt läsa fler gånger.

  1. Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren
  2. Hemligheten: från ögonkast till varaktig relation av Dan Josefsson & Egil Linge
  3. Drunka inte i dina känslor: en överlevnadsbok för sensitivt begåvade av Maggan Hägglund & Doris Dahlin
  4. Hjärnstark: Hur motion och träning stärker din hjärna av Anders Hansen

Likes

Comments

Livet

Det har varit en lång dag av bokföring och periodisering. Huvudet har snurrat och tillslut är man så slut att man blir irriterad på sig själv när man inte förstår direkt 😓. Men jag och min partner kom ändå långt och vi blev riktigt nöjda tillslut! På torsdag ska vi kamma hem våra 2 hp när vi är klara med caset. I förra veckan lovade jag mig själv att springa 5 gånger inom en vecka för att göra mig riktigt förtjänt av fotvård med pedikyr imorgon (onsdag). Jag springer aldrig annars men jag hade en löpning kvar så jag tog mig faktiskt ut i ösregnet och avslutade min lilla utmaning. Nu sitter jag här och är så otroligt nöjd med mig själv. Så stark. Vad jag har utvecklats den senaste tiden. Återigen positiv och självkänslan växer. Äntligen tror jag på mig själv igen.

För ett halvår sedan kom jag ofta på flera ursäkter till att slippa göra vad som helst. Jag gömde mig och intalade mig själv att jag helt enkelt trivdes med att vara ensam. Jag spenderade varenda minut bland folk med att hålla allt inom mig. Agera normalt, verka trygg och stark. Men inombords ville jag gå sönder. Inombords ville jag krypa in i ett skal och gömma mig. Min självkänsla var sliten i stycken och hoppet blev återigen trampat på. Hur lyckas jag alltid hamna där? Varför blir mitt liv helt plötsligt så dramatiskt? Jo för att jag behövde det. Någonstans tror jag faktiskt att jag behövde dessa utmaningar för att jag var så bekväm i mig själv. För att jag egentligen inte riktigt trodde på mig själv, gärna gömde mig bakom andra mitt i mängden. För att kunna utvecklas.

Innan man insett sitt egna värde och lärt sig älska sig själv så är det svårt att se vad man förtjänar. Det är så lätt att nöja sig vid tryggheter och så svårt att förstå hur mycket respekt man faktiskt förtjänar av sina medmänniskor. Idag älskar jag mig själv och hur oberoende jag blivit utav andra. Jag älskar hur positiv jag är till livet och hur jag antar nya utmaningar och äntligen tror på mig själv.


Likes

Comments