1. Det är aldrig ditt fel.

Den mot vilken ett brott har blivit begånget eller som har blivit förnärmad av brottet eller som har lidit skada av det (Rättegångsbalken 20 kap. 8§)

Detta är den juridiska termen för en person som blivit utsatt för brott. Under 2016 gjordes 20 300 anmälningar om sexualbrott, varav 6720 rubricerades som våldtäkt. Av dessa 6720 våldtäkter blev 171 lagförda. 171. Låt det sjunka in. Brottsoffer blir gång på gång svikna av rättsväsendet och samhället i stort när de utsätts för sexualbrott.

Jag är övertygad om att skuldbeläggandet fortfarande är en stor del av problematiken. Både den utsatte själv och samhället lägger mer än ofta skulden på offret snarare än gärningsmannen. Kläder, frånvaron av kläder, fylla, beteende, känslor, medvetande eller icke medvetande, fokuset ligger ofta på att slå hål på offrets trovärdighet. Tvivel på sig själv och samhället sätter stopp för att en anmälan ens ska våga göras i de flesta fall. "Om jag inte ens kan förklara varför jag bjöd hem honom eller varför jag drack så mycket, hur ska jag då kunna förklara att jag inte ville?"

Jag vill kunna gå hem ensam sent om kvällarna utan att låtsas prata i telefon, jag vill inte behöva springa hem med andan i halsen och vara så skakig att nyckeln knappt går in i låset. Att bli påhoppad av någon okänd i mörkret är dock inte den vanligaste typen av våldtäkt. I de flesta fall så är det någon brottsoffret känner eller är ytligt bekant med som är gärningsmannen. Som vanligast är det med upprepad utsatthet i relationer, och här kommer skuldbeläggandet återigen in i bilden. Genom att under lång tid förminska, isolera, psykiskt och fysiskt misshandla sin partner så förflyttas skulden till den utsatte. Den utsatte hanterar ofta övergreppen genom att vända ångest och skuld mot sig själv och anmäler därför sällan. Därav ett stort mörkertal.

VI VILL FÖRFLYTTA SKULDEN.

VI VILL KUNNA GÅ NAKNA UTAN ATT "BE OM DET".

VI VILL KUNNA VÅGA BLI KÄRA UTAN ATT RISKERA VÅRA LIV OCH KROPPAR.

VI MÅSTE BÖRJA SNACKA

Vi måste börja någonstans. Säga ifrån när någon drar våldtäktsskämt, tafsar och kränker. Det kan låta dramatiskt men tillåts de minsta kränkningarna så normaliseras allvarligare och värre beteenden, och that my friends is how en våldtäktskultur skapas. Metoo har fått oss att börja prata. Sluta tvivla på oss själva och börjat förflytta skulden till dit den hör hemma, hos gärningsmännen. Nu är det er tur, killar.



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Vi har fått klagomål på mörkret här i bloggen, inte så jävla rolig läsning har en hört, så jag tänker fortsätta djupare ner i skiten. Började dagen med en oförtjänt lång sovmorgon, så går det ibland (ofta) när en ska leka vuxen och strukturera upp sitt egna schema här på universitetet. Men sen jävlar vände dagen och nu sitter jag här med oootroligt mycket motivation och ilska i kroppen på grund av alla intryck från olika håll och kanter.

Vi kan börja med att hoppa in i dagens seminarium i förvaltningsrätt där ilskan började ta form som en liten köttklump i bröstet. Vi pratade om orättvisorna personer med olika typer av funktionsnedsättning har mötts av genom historien och möts av än idag, hur samhället hela tiden har jobbat emot dem istället för att inkludera dem. OCH på tal om uppförsbackar så träffade jag en helt fantastisk sjuttonårig tjej för några timmar sen, och vid det här laget har köttklumpen hunnit marinerats rejält här i bröstet (sjuk äcklig liknelse, men ångest är å andra sidan sjukt äckligt så det får stå kvar). IAF, hon kom till Sverige för ett år sedan, hon var bäst i klassen i sitt hemland och har nu börjat nian här. Hennes dröm är att bli läkare men eftersom Sveriges lagar ser ut som de gör så måste hon börja gymnasiet redan i höst, vilket inte ger henne tillräckligt med tid för att plugga upp sina betyg så att hon kan börja på naturprogrammet. Hon vågade knappt säga att hon vill bli läkare för att hon trodde att jag skulle skratta åt den "omöjliga" drömmen.

Det gör ont i mig att se hur människor, med så mycket potential, passion och enormt mycket att ge, faller mellan stolarna. Hur samhället har sett olikheter som en börda istället för tillgång. Hur vi ser ensamkommande barn som siffror istället för starkare individer än oss alla och som borde få en chans att kämpa på lika jävla villkor. Jag tänkte avsluta detta deppinlägg med ett utav mina favorittal, sen ska jag ta min köttklump av ångest och kasta iväg den som ett moln, det är tydligen en riktig mindfullnesslösning mot ångest har jag läst. Ha de gött

"I don't know why this is my life and that´s hers" - Angelina Jolie

"I have never understood why some people are lucky enough to be born with the chance that I had, to have this path in life.

And why across the world there’s a woman just like me, with the same abilities and the same desires, same work ethic and love for her family, who would most likely make better films, and better speeches — only she sits in a refugee camp.

She has no voice.

She worries about what her children will eat, how to keep them safe, and if they’ll ever be allowed to return home.

I don’t understand that, but I will do as my mother asked, and I will do the best I can with this life to be of use."


Likes

Comments

Du är inte som alla andra tjejer. Det är absolut svinhärligt att känna sig speciell, vi är trots allt kända som den självcentrerade generationen, men indirekt får ju ordet "tjejer" en himla tråkig klang i sammanhanget.

13åriga jag skulle nog ha tolkat detta påstående på följande vis: "ja, jag spelar ändå fotboll, och sminkar mig inte (sanningen var att jag inte visste hur man gjorde), det är väl coolt att inte vara så tjejig",

15åriga jag: "jag går inte på fester (inte bjuden) och ligger inte runt (vågade inte ens hångla gumman), det är nog bra att vara lite svår, man vill ju inte vara en vandringspokal (vilket jag senare kom att bli kallad)"

22åriga jag: VAD ÄR ENS TJEJIGT BETEENDE? VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT OCOOLT MED ATT VARA TJEJ? Är det att jag har spelat fotboll under hela min uppväxt, ni vet den där sporten som en himla massa kön utövar men som bara är på riktigt när män utövar den. Eller att jag mer än gärna skriker med till One Direction och Justin Bieber i bilen, sån där tjejig musik som inte musikaliska människor lyssnar på. Att en älskar the notebook är ju ingenting som sägs högt, däremot är det ju himla coolt att skryta om att man minsann också sett alla game of thrones avsnitt. Det absolut tjejigaste med mig måste ju ändå vara min ooootroligt känsliga sida, den där sidan som ibland medför snefyllor och 27 missade samtal på en telefon nära dig.

Poängen är att saker som historiskt sett har förknippats med det kvinnliga könet anses vara så sjukt ocoola och när en försöker sig på typiskt manliga aktiviteter så tar man sig vatten över huvudet. Jag har dock himla svårt att tänka mig att ett ihopkok av mina erfarenheter, ett släng DNA och lite miljö har gjort mig och alla andra tjejer exakt likadana. OM så är fallet så är jag dock jävligt stolt över att vara som alla andra tjejer, vi duger rätt bra som vi är, trots "tjejigt beteende".





Likes

Comments

Måndagen som kom att bli ett jävla typexempel hämtad ur en ung kvinnas liv i Sverige idag.

07:41 en man i sina bästa år sitter mittemot mig på det fulla tåget. Han knappar flitigt på datorn och stampar i takt med foten mot golvet. Ungefär fem minuter in i resan fortsätter stampandet med foten, nu istället mot min fot. Jag drar bestämt min fot närmre mig men hans fot söker upp mig lika snabbt som jag drar undan den. Samtidigt vandrar han mellan datorn och mig med blicken. Detta pågår under hela resan.

17.00 föreläsning om sexuella trakasserier inom juristbranschen till följd av #medvilkenrätt uppropet. 80% av publiken är kvinnor. Fokuset ligger på den djupt rotade misstro kvinnor bemöts av, hur missnöje och rädsla ses som ett tecken på svaghet och att det är vår trovärdighet och känslighet som bör ifrågasättas snarare än den inträffade händelsen. Synen på den svaga gnälliga kvinnan genomsyrar hela samhället vilket framförallt blir tydligt inom arbetsmiljörätten där det historiskt sett alltid getts ett bättre skydd mot arbetsplatsolyckor på mansdominerade arbetsplatser än arbetssjukdomar som psykisk ohälsa och belastningsskador.

19.00 ramlar ihop på skoltoaletten på grund av magsmärtor och hugg i bröstkorg. Svetten och tårarna rinner okontrollerbart. Jag har lidit av dessa typer av magsmärtor så länge jag kan minnas men när det inte försvinner på 30 minuter så ringer jag en vän som skjutsar in mig till sjukhuset. Väl där görs blodprover och EKG, efter 7 timmar kommer en läkare in och förklarar att det inte finns något att göra och att dessa typer av "diffusa" symptom är väldigt vanliga för unga tjejer. Att bristande forskning samt okunnighet resulterat i att detta är något vi får lära oss att leva med. "Varför har du inte uppsökt läkarvård tidigare om det gör så ont som du säger? Varför gråter du?Har du mens? Det rör sig ju nödvändigtvis inte om reell smärta, " Att jag åker in till akuten, ligger och väntar i en sjukhuskorridor i 8 timmar, betalar en avgift för att få prata med en läkare i fem minuter och sedan få åka hem utan hjälp gjorde jag ju bara för skojs skull, möjligtvis för uppmärksamheten eller endast ren och skär svaghet. Läkaren ifråga gjorde enbart sitt jobb och till och med jag förstår att han inte har tid att prioritera ej livshotande tillstånd men det hade varit kul om man blev tagen på allvar lite då och då, speciellt i denna situation.

04.00 går jag hem från sjukhuset, uppgiven och förminskad. Jag känner mig svag som blir obekväm av en mans oskyldiga tåflört på tåget och svag som söker upp läkarvård för magont som varken är "reell eller livshotande". Nej denna måndag var inget att ha.

Likes

Comments

Som många andra har jag nu delat med mig av händelser, som jag tidigare valt (och blivit ombedd) att tysta ned, under hashtaggen #metoo.

En utav bilderna har gillats av 20 män och en av 100. Killar som jag har vuxit upp med, killar jag träffar varje dag, killar som har gillat alla bilder jag lagt ut på mig själv tidigare, var höll ni hus igår? Orkade ni inte läsa? Höll ni inte med? Tyckte ni att jag överdrev? Att det var ointressant eller oviktigt? Eller var det så att ni skämdes? Förhoppningsvis drog den där jävligt jobbiga känslan av skam över er för en liten liten stund. För om den gjorde det, så kanske ni kan få en liten, liten inblick i hur den känns att leva med dag ut och dag in. Hur det känns att bli ifrågasatt och behöva ifrågasätta sig själv om och om igen. Överdriver du inte en aning för att få uppmärksamhet? Var det verkligen en våldtäkt? Du har inte inbillat dig saker i efterhand, du var ju ändå väldigt full? Sa du nej? Skrek du? Våldtäkt och våldtäkt.. Är det värt att berätta om det? Du kommer ju alltid ses som den där våldtagna tjejen, offret, den där trasiga tjejen med massa problem. Det är inte bara ni som tänker det, jag tänker det om och om och om igen. Därför har jag förblivit tyst.

Det är dags att börja prata om det, tystnad kommer aldrig förändra något. Trots frånvaron av gillamarkeringar från killarna så har jag nog aldrig känt så mycket stöd från tjejer som jag gjorde igår. Tjejer jag knappt pratat med, expojkvänners flickvänner och mammor, tjejer från alla håll och kanter ryckte in med så jäkla mycket kärlek. Det betyder allt. TACK.

Likes

Comments

"Jag står inte för vad feminism är idag. Alla män? Varför måste hatiska tjocka feminister dra alla män över en kam, bara för att dom inte får knulla? Vad tycker din pojkvän om att du är en sån där radikal feminist? Min flickvän är minsann ingen feminist."

Jag tvingas skratta till lite och linda in mitt "manshat" i en skämtsam ton, man vill ju inte vara en sån där bitterfitta. Jag lyssnar på hur kränkande det är att bli dragen över den där kammen. Tänker, jag kanske överdriver. Jag kanske inbillar mig allt. Det var ändå jag som inledde diskussionen. Jag får väl skylla mig själv. Kammen kanske är värre än kampen för att inte bli våldtagen, diskriminerad, förminskad.

"Dom där byxorna är det fulaste jag vet, Jävla mansbyxor. Tänk om jag skulle gå runt i tajta kläder, vad skulle ni säga då?"

Oj. Jo. Ja. Det har jag inte tänkt på. Skulle ju ha klätt mig så du vill knulla mig. Men ändå inte så det ser slampigt ut liksom. Då kanske jag blir våldtagen. Men det är inte värre än att bli dragen över kammen eller hur. Så jag fortsätter vara en sån där skön tjej, som kan ta ett skämt.

"Mansfri festival? Sverige kommer snart bli som Saudiarabien. Ni behöver ju inte välja att ställa er längst fram i folkhavet och råka få en hand mot rumpan. För det är ju säkert så dom flesta sexuella "ofredanden" går till. Många tjejer hittar nog på för att få uppmärksamhet"

Nu vet jag inte längre vad jag ska svara. Jag sväljer klumpen i halsen. Jag hittade inte på den där gången. Eller gjorde jag? Jag kanske överdrev. Jag kanske inbillade mig allt. Det var ändå jag som bjöd in honom till hotellrummet. Jag fick väl skylla mig själv.

Manshat föds ur kvinnohat. Är diskussionen värd att ta när vi kämpar för våra kroppar och liv, medan ert fokus ligger på ordval, utseenden, generaliseringen. Idag orkar jag inte vara den där sköna tjejen som kan ta ett skämt.

Nu ska jag dra av mina mansbyxor och stoppa in en jävla tampong. Ha de



Likes

Comments