När behöver man egentligen dra i nödbromsen? När ska man sätta stopp på sig själv?
När ser andra att det är dags att göra något?
Jag är inte den som visar hur jag mår utanpå. Ser ingen mening med det då jag i stort sett aldrig känt att någon på riktigt bryr sig & vill hjälpa.
Kan på riktigt ställa mig och skrika i någons ansikte att jag mår dåligt men det viftas bort som luft.
(Missförstå mig inte, har världens bästa människor runt mig.)
Men vad ska man behöva säga för att någon ska förstå?
För jag är ju Jennifer. Jag är ung, ”frisk”, jag kan ju inte må dåligt? Varken fysiskt eller psykiskt?
Vilket har gjort att jag hållt allt inom mig.
Vilket jag märker nu är otroligt dåligt av mig. Allt gammalt ligger & bubblar inom mig och pressar mig.
Allt från exet, sommaren 2013, J’s födelse, uppväxten, ja allt. Allt är på väg upp, samtidigt som jag kämpar med att förtränga det, samtidigt som jag försöker lägga fokus på skolan, samtidigt jobba emellanåt, samtidigt som jag försöker ha ordning med hemmet & ekonomin och samtidigt som jag försöker vara den bästa mamman till J trots allt annat. Samtidigt som jag försöker med att vara ensamstående och vara två föräldrar samtidigt.
Jag börjar känna vart det här är på väg.
Sömnsvårigheter, grova humörsvängningar, ingen energi, ångest, yrsel & värk, magbesvär, ingen lust med social kontakt alls.
Är jag på väg att smälla rakt in i väggen igen? Förra gången fick jag hjälp i tid innan det hände, men får jag det den här gången?
Jag känner mig tom, hjälplös och osynlig. Ingen ser, ingen förstår. Inte ens när jag skriker på hjälp.
Hur långt ska det gå?
Så får man säga att man behöver en paus från livet?
Att bara få vara sig själv för en stund?
Något jag skulle behöva är bara en helg för mig själv, bara jag, någon annanstans än hemma. Med bara fokus på att hela mig själv. En spahelg? Med meditation, massage och god mat?
Fyller ju år om en månad, men det är ju ingen idé att önska sig det i födelsedagspresent, vem skulle lägga så mycket på mig för att jag ska må bra. & min ekonomi räcker inte till att ta hand om mig själv.
& man kan väl inte ta en ledig helg från föräldraskapet eller?
En helg borta hade gjort mig till en helt ny människa tror jag. En ny mamma med ny energi och extra mycket kärlek att ge.
Hur långt kommer det gå?
Det återstår att se.
Men tills dess får livet gå vidare så som det gör.
För vem bryr sig egentligen?
Förlåt för ett långt deppigt inlägg men här är det enda stället jag kan vräka ut mig allt jag bär på.
Kanske finns det någon som lyssnar.
