![Gå till ,[object Object]](https://nouwcdn.com/v303/u/550/1518550/14/202001131249189119.jpg?version=202007)
Livet har inte alltid varit perfekt.
Nu kommer jag här efter några månader för att prata om något extremt viktigt, nämligen psykisk ohälsa och mobbning.
Det är med en klump i magen som jag nu bestämt mig för att gå ut med allt. Allt som jag har gått igenom och jag hoppas att ni är villiga att läsa.
Att inte våga
¨Det fanns en tid då livet var ett rent helvete. Allt började smått vid 12 års åldern, då jag gick i femman på lågstadiet. Första dagarna i skolan gick bra, men sedan hände något. Folk började trakassera mig. Det var inte lite heller, folk både sa och skrev anonymt till mig på nätet om mitt utseende, att jag inte kunde sminka mig som vanligt folk gör och att jag skulle ta livet av mig. Ja, ni läste rätt. Folk ville att jag skulle ta livet av mig för att ¨världen skulle bli bättre utan mig¨. Fick väldigt mycket anonyma kommentarer om att jag skulle ta mitt eget liv. Hela inkorgen överflödades av sådana kommentarer. Hela tiden. Det var inte lätt att se positivt på saker just då. Fortsatte att gå till skolan efter det även om jag inte ville. Det kändes som att jag tvingades att gå till skolan. Redan då dolde jag mitt mående för mina föräldrar. På eftermiddagarna när jag slutade skolan gick jag upp till mitt rum och grät. Stängde in mig i mitt rum för att ingen skulle märka att jag mådde skit. Och när jag var tvungen att gå ut från mitt rum klistrade jag på ett leende som inte var äkta. Jag såg till att ingen märkte hur jag mådde inombords. Under tiden min själ höll på att rasa ihop låtsades jag som att jag mådde bra. Ingen fick veta vad som hände inom mig. Hur min insida sakta höll på att gå sönder, hur förstörd jag var.
Att folk började ge sig på mitt utseende har jag fortfarande ingen aning om varför de gjorde som de gjorde. Varför dem sa så. Jag vet inte. Så fort jag tog upp min telefon fick jag ett meddelande om att jag var ful, det slutade aldrig. Fick även meddelanden om att jag inte skulle få några vänner på högstadiet, att alla hatade mig och att jag inte skulle passa in på den nya skolan. Men jag sket i det. För jag visste att jag skulle passa in. Jag trodde att det skulle bli bättre i högstadiet eftersom jag skulle få nya vänner att umgås med. Men icke.
På högstadiet blev allt värre. Mycket värre. Mitt mående sviktade väldigt mycket under den perioden. Det fanns såklart dagar då jag kände mig glad, för en gångs skull. Men det fanns även dagar då jag bara ville ge upp. Så första dagen när jag gick in genom skoldörren och upp till korridoren där jag hade skåpet och klassrummet, kom det fram några och skrek på mig. Blev såklart ledsen och ville bara åka hem för att stänga in mig på rummet.
Efter ett tag började allt lugna ner sig, men det kändes fortfarande inte bra. Jag mådde fortfarande skit. Fick som vanligt inga nya vänner, ingen att umgås med. Människorna som jag brukade umgås med drog ifrån mig, det slutade med att jag var tvungen att umgås med mig själv. Jag satt ofta på bänken i korridoren och stirrade rakt ut, hängde inte med i vad folk pratade om, för att jag var inne i min bubbla. Bestämde mig sedan för att försöka att skaffa lite vänner, så jag började ta kontakt med personerna på skolan via sociala medier eftersom jag tyckte att det var en bra start. På den tiden var jag blyg. Men så småningom när jag började skriva till folk fick jag bara elaka svar tillbaka.
Jag fick en vän till slut som jag trodde skulle vilja umgås med mig, men denna personen fick det att bli värre. Personen sa till mig ¨om du börjar skära dig så vill jag ha dina armar sedan¨ och ritade ett streck på min vänstra arm med en läppenna. Det triggade mig som fan. Det var då mitt självskadebeteende började. Då kände jag att det inte var värt att försöka få vänner. Så jag satt där på bänken på rasterna, ensam.
Något patetiskt rykte började sprida sig över hela skolan så jag fick alla blickar på mig, folk hånskrattade åt mig, viskade. En dag stod jag inte ut med att vara i skolan för någon hade slängt ur sig något elakt, så jag ringde min pappa och sa att jag behövde åka hem. Det var väl första gången som jag ¨skolkade¨ från skolan. Min pappa pratade med läraren om vad som hade hänt och då sa läraren till oss att det var bra att jag skulle åka hem för att komma tillbaka nästa dag istället. Så jag gjorde det. Lärarna började se att något var fel, så min ena lärare tog kontakt med kuratorn på skolan. Och det var inte lätt. Det kändes som att allt jag sa gick in i andra örat och ut i det ena när jag satt och berättade om mitt mående. Men en sak som hon reagerade på, var att jag inte trivdes. Efter samtalet bestämde hon att hon skulle ta kontakt med alla elevernas lärare. Men det hjälpte inte heller. Folk började trakassera mig mer på nätet och mitt mående blev sämre. På kvällarna satt jag på rummet och grät, lät allt komma. Skadade mig mycket mer och fick ta på mig långärmade tröjor och koftor för att dölja såren på armarna. Jag kommer ihåg att jag lyssnade väldigt mycket på Justin Bieber ¨Be Alright¨ och ¨Eyes Shut¨ av Years and Years medan jag försökte att andas genom tårarna. Ibland grät jag så mycket att det kändes som att jag inte fick någon luft, och ibland fick jag ingen luft heller.
Under sommaren 2017 väntade jag hysteriskt på svar från gymnasiet, om vilket program jag blev antagen till. Det tog flera månader innan jag fick svar, för att mina betyg var dåliga. Betygen som jag hade skulle inte räcka till att jag fick komma in på den linjen jag ville gå, vilket var frisör i Umeå. När jag sedan fick svaret visade det sig att jag skulle gå Handels- och administrationsprogrammet här i Lycksele. Tänkte att det skulle ändå vara bra även om jag ville åka bort från staden. Ville helt ärligt inte vara i Lycksele. Blev glad över att jag fick svar och la ut det på mina sociala medier, och då kom allt hat som en käftsmäll igen.
¨Du kommer inte få några vänner på Handels¨ ¨Varför ska du gå Handels? Ingen vill ha dig där¨ var några av de som stod på min telefon. Det bildades en stor klump i halsen kommer jag ihåg, jag ville gråta. Efter att jag hade fått hatkommentarerna sprang jag upp på mitt rum och skadade mig själv igen. Självskadebeteendet lyckades jag aldrig få stopp på, även om jag ville sluta. För stunden kändes det skönt.
Fick även meddelanden om att jag skadade mig endast för uppmärksamhet, och det vill jag klargöra att jag inte skadade mig för uppmärksamheten. Jag kan inte sjunka så lågt. Anledningen till mitt självskadebeteende började var för att jag började må åt helvete. Mitt mående blev inte bättre bara för att jag sket i kommentarerna som jag fick. Nej. Hatkommentarerna blev bara större och mycket mer för varje dag jag tog upp telefonen. Det kunde inte ens gå en halvtimme utan att jag fick en kommentar, allt kom som en käftsmäll. Hatet slutade inte. Och jag hatade mig själv mer och mer för varje dag. Vilket resulterade i att jag tog fram rakbladet och började självskada. Ångesten jag kände dämpades när rakbladet landade på min hud. Allt jag ville var att försvinna, försvinna bort från mobbningen och verkligheten. Kunna känna mig levande igen. Men det hände aldrig. Jag fick stå ut med hatet, fick ta alla smällar om att folk inte ville att jag skulle leva. Folk ville att jag skulle ta mitt liv? Det är något jag inte fortfarande inte förstår. Mina dagar gick ut på att må dåligt på skolan och när jag sedan kom hem bröt jag ihop totalt. Allt rann över. Gränsen för att fortsätta kämpa för livet var nådd, men jag gjorde inget åt det. Och det är jag tacksam för idag.
Hur jag satt och grät sönder mina ögon tills dem blev rödsprängda. Hur mobbningen tog så hårt på mig. Hur hatet mot mig själv blev större. Hur jag kände att livet inte var värt att leva. Hur jag satt i sängen och tänkte: jag har inte gjort dessa människorna något, så varför ska dem hoppa på mig?. Hur självskadebeteendet blev en tröst. Hur jag satt ensam på rummet i ensamheten om att jag inte hade några vänner att umgås med. Jag ville vara någon som folk ville umgås med. Det var allt jag önskade, men istället fick jag ta så extremt mycket hat och grät tills det inte kom några tårar alls.
Mina sämre dagar såg ut såhär (bilder nedanför), eller egentligen alla dagar som jag gick i högstadiet såg ut så. Kämpade med att inte bryta ihop på skolan, så jag väntade med att stänga in mig på rummet efter skolan. För att gråta och trycka ner mig själv.
När utsidan mådde bra la jag upp bilder på min Instagram, men sanningen var att under dessa tider bilderna (bilder nedan) var tagna, satt jag med rakbladet mot min arm bakom kameran. Allt på sociala medier är inte äkta. Kom ihåg det.
I skrivande stund:
Nu sitter jag här, 20 år och mår mycket bättre än tidigare år. Gick förövrigt ut gymnasiet med ett diplom för att jag var en sådan kämpe i skolan, trots alla motgångar. Jag skulle ljuga om jag sa att mitt mående är helt bra just nu. Kämpar fortfarande med att få vänner och tänker mest hela tiden om att flytta från Lycksele så fort jag får råd och aldrig vända mig om (förutom när jag ska träffa min familj då). Drömmer om ett friare liv där jag kan vara mig själv utan att folk ser ner på mig. Drömmer om livet i en annan stad där ingen människa känner eller vet vem jag är. Tror att mitt mående skulle bli mycket enklare i en annan stad, eftersom livet i Lycksele har för det mesta varit kaos.
Ta hand om er <3
