Från ingenstans trillar det in ett mail i mailkorgen, med frågan om jag inte kan börja blogga igen.

Första tanken blir nej... andra tanken likaså.

Sen går jag ändå ivrigt in på bloggportalen och med klappande hjärta loggar jag in på min gamla blogg. Här. In hit. Oväntat öppnar jag med nostalgisk iver dörren in i till mitt gamla bloggrum och ser mig omkring. Som att man sneglar tillbaka på en underbar tid där allt ser likadant ut men att man själv har gått vidare. Ska jag stänga dörren och backa ut igen? Låta det gamla rummet vara orört och låta det få vara precis så som jag lämnade det? Eller ska jag stanna, möblera om lite och se om jag vill fortsätta spendera ny tid för att se vad som kan skapas?

Sen jag slutade blogga har jag ärligt talat inte känt ett behov av att blogga. Kanske det mest opeppande någonsin att läsa när man kommer in på någons blogg där det skrivs nya rader. Men så är det. Alla funderingar som fanns som gravid finns inte längre kvar på samma sätt när jag nu är 2 barnsmamma. Allt man hoppades på (och fick) hjälp och stöd kring tidigare, flyter nu mest på i vardagen . En vardag där jag är väldigt närvarande och vuxit enormt som person sedan jag blev mamma.

Jag lever i en vardag där jag och mina barn obrytt kravlar omkring på trottoarer och ger namn till maskarna. Där vi rullar omkring i gräset i parkerna och studerar vårens blommor in i minsta detalj. När August säger "Mamma, jag äääääälskar blommor!" så värker hela min kropp av lycka. Det är sånt jag vill att han ska ha med sig och uppskatta i livet. Det är något jag vet att han har fått av mig och det kanske är något av det finaste jag försöker att ge. Att se det lilla och göra det till det stora.

Jag lever i en vardag där vi plaskar vattnet från vattenpölarna så högt upp på våra ben som vi bara kan och pratar med alla som kommer inom en radie på 20 meter. Men jag lever också i en vardag med covid-19 där vi nu spenderar varje minut tillsammans dygnet runt, så att egentiden desperat skriker efter lite paus.

Jag spenderar mindre, värdesätter mer. Stressar mindre, njuter ännu mer.

Och så vips, så blev det några oplanerade rader här ändå innan jag försiktigt smyger ut igen.

Lämnar nog dörren lite på glänt ändå, så får vi se om jag knackar på snart igen.

Kram

Bilder från bästa Sanne Femling förra sommaren.

Hej!

Idag har jag jobbat hemifrån då ett besök på förlossningen var inbokat. Har totalt 2h bilresa till/från jobbet så är glad att jag kan jobba hemifrån dagarna när jag har inbokade besök hos barnmorskan eller på förlossningen här i Halmstad. Jag jobbar fortfarande heltid som vanligt (är i v.34 nu) och beräknas gå på mammaledighet om 2,5 v i v.37. Det känns verkligen som att dom här dagarna bara kommer att rusa iväg, samtidigt som jag har en känsla av att Lilleman i magen kommer att komma lite tidigare den här gången. Så allt känns plötsligt så, så nära! Som att allt händer imorgon och att jag har tusen saker att fixa fram tills dess :). Vi ska bland annat flytta 1 Maj (13 dagar innan bf) så sätter inte förlossningen igång då så vet jag inte vad som kan få fart på den haha.

Idag fick jag i alla fall ett beged på förlossningen som var så skönt att få bekräftat.

Enda sedan jag blev gravid har jag velat få svar på min fruktansvärda epidural-upplevelse från förlossningen med August. Det som hände då var att jag fick epiduralen som fick mig att må som en dröm i 2h. Värkarna och smärtan försvann, jag var helt klar i huvudet och minns hur jag satt positiv, peppad och var så redo för resten av förlossningen. Efter 2h så vände dock allt och jag började tappa känseln över hela kroppen, blev tillslut som att jag var helt förlamad och kunde inte röra mig alls (August hjärtljud sjönk även kraftigt resten av förlossningen så barnmorskorna fick flytta runt min kropp för att kunna ändra läge). Jag blev samtidigt mer och mer "bortdrogad" i huvudet och tillslut kunde jag knappt kommunicera eller prata vilket gjorde att jag kände mig som en fånge i min egna kropp. August togs sedan ut med sugklocka då jag inte kände krystvärkarna och då han behövde komma ut snabbt pga låga hjärtljud. Otroligt obehaglig upplevelse och något som jag har varit livrädd över att behöva uppleva igen vid en ny förlossning med smärtlindring.

Jag har tagit upp det här med så många de senaste 2 åren. Googlat som en galning efter svar och pratat med flera barnmorskor men alla svar jag fått har varit att det är konstigt att det hände. Att dom aldrig hört något liknande och att det inte borde bli så av en epidural. Kanske att det var psykiskt att kroppen stängde av sig själv pga smärtan och chocken?

Jag har dock själv alltid haft en väldigt stark känsla av att det inte var psykisk betingat, utan att det helt enkelt var något som gick väldigt snett med epiduralen.

Så idag fick jag svar efter att man på förlossningen kollat med flera psykologer, som alla återkopplat att de inte tror att det är något psykiskt (som att rädslan, smärtan och chocken slog ut kroppen). Man har sedan tagit det vidare med narkosläkare, läkare som sätter epiduralen och deras överläkare (eller vad allt kallas). Överläkaren med lång erfarenhet kom då med svaret som jag på något sätt vetat inombords hela tiden:

JA, det är troligtvis en sällsynt biverkning av epiduralen.

Det händer tydligen (tack och lov) väldigt sällan (och då pratar vi en på flera tusen) men att det finns en del som faktiskt inte tål innehållet i epiduralen. Vilket gör att reaktionen/biverkningen (som att känna sig förlamad och helt bortdrogad) kan bli likt den jag upplevde. Dvs extremt obehaglig.

Det svaret räckte för mig. Att en överläkare med lång erfarenhet konstaterar att: Jennifer, du hittar inte på och du överdriver inte din upplevelse, du tål troligtvis inte epiduralens innehåll och din kropp kunde då inte hantera den.

Tack! 2 års letande och grottande efter svar kan jag nu lägga på hyllan för att bara titta framåt :). Det hjälper mig dock inte på det sättet att man inte vet om jag kommer att reagera likadant igen på en eventuell epidural eller spinalbedövning. Däremot hjälper det mig på så många andra sätt. Det kommer att stå med i min journal så att barnmorskorna vid förlossningen kan vara beredda och kontrollera mitt mående mer (om jag får/vågar mig på smärtlindring igen). Alex kommer kunna vara mer uppmärksam på om/när/hur mitt mående försämras och jag kan psykiskt försöka lugna mig själv med att man har noggrann översikt över mig.

Så jag är idag oerhört glad att jag stod på mig för att det skulle kollas upp och att man även lyssnade på mig och tog det vidare.

Så sitter du själv med något som inte känns helt rätt och som är svårt att släppa så hoppas jag att du en dag få svar på dina frågor och blir bra bemött. Även fast att det kanske krävs att du behöver tro lite extra på din magkänsla och kanske behöver fråga en eller två gånger för mycket <3

Kram Jen!

Hej!

Idag stod jag på jobbet och packade pressprover (skor) som ska skickas upp till vår pr-byrå i Stockholm inför en pressvisning nästa vecka. När jag står där och skriver in artikel.nr och virar in skorna i silkespapper så riktigt känner jag hur det där enorma suget över att blogga igen kommer och hälsar på. Som att en skugga av bloggsug (vilket groteskt ord det blev.. "bloggsug") rört sig runt i korridorerna och tillslut hittat mig i min gömma. Så när skuggan knackade på dörren var det bara att dra på leendet, öppna, bjuda in och konstatera att det såklart har blivit dags för ett till blogginlägg! :).

Vad ska jag skriva om då? blev nästa tanke som slog mig... Lite sorgset tittade jag ner på min outfit och tänkte att "näähhää du Jennifer, dom där kläderna kan du knappast inspirera med". Så det var ett ganska enkelt beslut att snygga outfits nog får vänta tills det att kulan på magen är borta.

Därför skedde nästa tanke och handling per automatik att jag ju bara var tvungen att fota av två snabba för att visa er vad det var jag stod och bedömde, där bland hyllorna av pressprover och med en skugga av bloggsug bredvid mig haha.

Jag har med det sagt inget att ha på mig! På riktigt. Klimathotet växer och jag har inget att ha på mig, tänk vilka problem som finns i världen va haha.

Jag kan inte längre bära jeans (mammabyxor) då tyget gör det svårt att andas vid revbenen. En annan aspekt är att jag har börjat få väldigt mycket sammandragningar så byxor som sitter åt retar magen och ger mig regelbundna sammandragningar med några minuters mellanrum genom hela dagen. Hoppar gärna det ändå om jag får välja. Skorna jag bär är de vintrigaste kängorna som går att få tag på men de är dom enda som jag kan gå i med mitt onda bäcken och höft. Bygel-bh är även det uteslutet då det spänner för hårt under bysten så nu rockar jag amnings-bhar för hela slanten.. och med det sagt! Så har min garderob krympt från en oas till ynka 2-3 outfits.

För något vecka sedan stod jag i vårt öppna kontorslandskap på marknadsavdelningen, öppnade lådan, tog ut saxen, lirkade upp tröjan sexigt över magen så att bulan tog sin plats i rummet och klippte sedan sönder mina mammajeans så att magen förlöstes fram ur tyget som kaplsade in min lilla bebis och mina organ (klippte av halva tyget över magen). Jag la ner saxen, knäppte upp bh:n, drog den genom tröjarmen, ner i väskan och konstaterade att SÅDÄR JA! Då var det dags för det här preggot att börja andas igen! :)

Sedan dess är det enbart strumpbyxor och lösa klänningar som klätt den här kroppen och så lär det väl vara nu dom sista 2 månaderna.

Jag försöker dock se det positivt, som att jag har något extra roligt som väntar runt hörnet. Det är inte bara en bebis som kommer inom kort utan även min version 3 av kropp, stil och nya garderob. Vilken bonus! =D

Kram Jen!