NEJ till ångest, JA till livet!

Från förr förra inlägget förstod ni att jag inte var exalterad till att återvända till Australien. Jag vet inte vad det är som bryter ut min ångest för att åka dit igen men det går bara inte. Nu har jag ägnat 2 veckor till att fundera och tänka ut bästa lösningen för att ha det så bra som möjligt väl där. Men sanningen är att jag inte har kunnat finna så mycket positiva anledningar till att åka dit. Jag är så trött på att betala så mycket pengar för allt och få så lite tillbaka, söka rum, jobb och nya vänner. Det finna absolut ingen energi över för att göra det, även fast jag har vilat i över en månad.

Efter många timmar av funderingar och diskussioner med mamma beslöt jag mig för att stanna på Bali ytterligare 1 eller 2 månader. Jag vet verkligen inte vad jag vill göra och under tiden jag kommer på det tänker jag stanna på Bali. Jag har hittat nya vänner som jag trivs med, ett super fräscht och billigt(!!!!) boende samt en plats där jag trivs på. Eftersom mitt visum går ut imorgon var jag tvungen att göra VISA-run. Det innebär att du lämnar landet (i några timmar eller dagar..) och kan komma tillbaka igen för ytterligare 30 eller 60 dagar. Då Kuala Lumpur är ett billigt alternativ, plus att jag älskar det var det ett superbra val för mig. Jag är också lite feg eftersom det blir min tredje gång på Bali inom loppet av 10 månader så jag valde att spendera några dagar i KL för att vara på den säkra sidan.

På vägen från flygplasten till hostelet blev jag så himla lycklig. Så lycklig för att jag blev påmind om hur vackert det är här och hur kul det är att resa. Känslan varade i cirka 3 minuter sen kraschade en motorcykel framför oss med en annan bil. Känslig som jag är blev jag svettig och orolig. Läget såg stabilt ut då alla runt om var lugna men jag kunde inte se motorcyklisten då vår bil var för långt bort. En polis bil kom och sedan rullade trafiken vidare. Väl på gatan låg motorcyklisten i en plastpåse…med händerna utanför. Han hade inte klarat kraschen. Han var död. Blev så jävla stressad när jag insåg hur snabbt det kan gå. Hur snabbt man helt plötsligt inte kan finnas där, från en minut till en annan. Jag om någon vet ju att det går så snabbt, hur hög man kan vara på livet och från en sekund till en annan så är allt borta. Jag vet ju det!! Men ändå är jag en i mängden som ständigt måste och blir påmind. När pappa gick bort lovade jag mig själv att aldrig ta något för givet igen. Ändå så hamnade jag där…och i ärlighetens namn tror jag det är normalt. Det är nog så människans natur fungerar, man faller tillbaka i gamla spår när allt blir som vanligt igen. Man lägger ett lock på det som en gång var jobbigt och slutar vara rädd. Tack gode för att man slutar vara rädd men vad viktigt det är att alltid komma ihåg, att helst plötsligt kan det bara vara slut. Helt plötsligt pumpar hjärtat inte mer blod, helt plötsligt finns det inget mer syre i lungorna, helst plötsligt är man bara inte där.

Jag förstår att ni tror att jag ägnar jättemycket tid åt att fundera på döden och livet. Mest döden. Tyvärr gör jag nog det. Inte för att jag vill eller är rädd att det ska ta slut för mig, jag bara undrar - varför? Varför dör man? Hur dör man? Vem bestämmer vem som ska dö? Varför dör vi på olika sätt? Jag kan fortsätta skriva så många frågor om varför, hur var och när. Det är så oklart för mig. Döden är ungefär som matematik för mig. Jag förstår mig bara inte på det. Spelar ingen roll hur mycket jag läser om det, hur många jag pratar med eller hur mycket jag funderar på det själv. För mig är döden så långt bort men ändå så nära. Liksom, jag förstår att den är så nära att kunna nå men den är så långt bort för mig och min livssituation. Förstå mig rätt, jag menar att om en olycka skulle ske kan jag dö lika lätt som vem som helst. Samtidigt som jag borde inte dö eftersom jag bara är 20 år och alla i min omgivning är friska och unga likaså. Förstår ni?

Det är så jävla obehagligt, seriöst. Döden är obehaglig, men det är fan livet också. Obehagligt och oklart. Fast livet är ändå vad man går det till - så gör man det på rätt sätt så kan det bli ganska fantastiskt.

// Mini METAL som jag introducerar till alla i min omgivning. // Okta, jag och Jo som jag bor med. I vårt fina färgglada 70-tals rum.

Gillar

Kommentarer

Anonym
,
Hej Jennifer! Snubblade förbi din blogg och ville bara lämna en kort kommentar…gud vad stark du är! Efter att ha skrollat igenom din blogg så måste jag säga att jag beundrar dig, otroligt mycket! Inte alla som har mage och lämna sin trygghet och ångest i rummet, låsa dörren och ge sig av själv till andra sidan jorden! Cred till dig. På tala om ångest så kan jag verkligen relatera till dina känslor och texter. Jag bor själv också utomlands och begav mig av samma anledning som dig men inte riktigt så långt bort! Ville bara säga fortsätt med det du gör, låt inte känslorna välla över och följ ditt hjärta! Där du mår bra, där ska du vara! Ingenting varar för evigt…varken dåliga stunder eller bra! Keep going strong! PS hojta till om du vill att jag lämnar mina uppgifter!