JAG KÄNNER INGENTING

Jag har spenderat mina senaste dagar på stranden genom att fundera, vända mig ut och in för att finna svar. Vad vill jag göra? Vem vill jag vara? Som jag sagt till alla mina vänner och säkerligen här på bloggen förut ångrar jag inte att jag gav mig av för att resa - upptäcka, känna, leva, äta och andas. Men varje dag spenderar jag ändå timmar på att analysera vem jag är, vad jag vill, om jag ändrats, vem jag strävar efter att bli, vad gör mig lycklig, vad gör mig glad och hur jag vill spendera mina dagar. Det är så svårt. Det känns som att mina senaste 9 månader har bestått genom att packa upp, packa ner, lära känna, säga hejdå, skapa trygghet och lämna trygghet. Samtidigt som jag också lärt känna nya kulturer, smakat på ny mat, sett fantastiska miljöer, träffat vänner för livet, förstått att alla inte har de möjligheterna som jag, förstått att jag inte är ensam om att leva med ångest osv. Samtidigt som jag fått minst 80% lycka av mitt resande finns det ändå 20% som gör mig så orolig. Har jag tappat mig själv? Är jag mig själv? Pratar jag för lite med mina vänner hemma? Vart är hemma? Vart vill jag bo?

Jag vill verkligen inte göra någon orolig, jag mår bra. Jag känner mig bara tom och fundersam. Kanske är jag snart mätt på mitt resande, redo för ta ett beslut om vad jag vill göra, kanske är det bara 21-års kris. Tanken av att komma tillbaka till Sverige är så himla skrämmande. Om jag kommer hem vet jag att jag måste skaffa lägenhet, jobb och rutiner. Tänk om jag inte gillar det? Ska jag ge mig av igen då? Måste man nöja sig någon gång? Jag vet att jag har problem med det, att bli nöjd. Jag vill alltid ha något bättre. Pappa sa alltid att det var en av mina svagheter men jag skulle ändå vilja säga att det är en utav mina styrkor. Vem har sagt att man måste nöja sig? Kan man aldrig bli lycklig om man inte nöjer sig? Vad är lycka? Kärlek? Vad är kärlek?

Tro nu inte att jag glidit på en räkmacka i 9 månader när jag skrev att det är besvärligt att jobba och ha rutiner. Jag har spenderat 4 månader i Sydney med jobb, räkningar, boende och rutiner som alla andra 20-åringar. Jag valde bara att göra det på andra sidan jorden för att testa något nytt. Jag som aldrig ens hade flyttat hemifrån hemma i Sverige valde att flytta till andra sidan jorden. Det handlar om prioriteringar förstår ni, man ska aldrig vara nöjd. Skämt å sido.

En del utav mig vill verkligen tillbaka till Bondi, det var så jobbigt att lämna. Men det fanns en del av mig som verkligen ville och behövde lämna på grund av olika omständigheter. Dels hjärtesorg. Jag hade aldrig kommit därifrån som samma Jennifer, jag hade kunnat förlora mig själv. Jag vet det. Jag har aldrig spenderat så mycket tid framför spegeln under 9 månader som jag gjorde under tiden jag dejtade honom. Jag trodde vi var bra för varandra, att vi kompletterade varandra. Men nu när jag inte är kvar i samma rutiner och omgivning kan jag se det från ett så mycket bredare perspektiv. Vi var inte bra för varandra och jag är glad att han gav mig en anledning att resa vidare. Tack! Men ni ska också vet att jag lämnade min bästavän där och om jag kommer tillbaka så är det endast för att jag vill vara med dig. Min fina fina Julia. Hon som fick mig att känna mig tillräcklig. Hon som sprang genom halva Bondi för att torka mina tårar, hon som lagade tacos 1 gång i veckan och bjöd över alla till sitt hus, hon som alltid följde med på utflykter, hon och jag som alltid hade så jävla kul.

En annan del av mig vill bara försätta resa runt, backpacka, läsa böcker, fundera, träna, vila, sova, ligga i solen, ligga i skuggan, utforska, lära mig nya saker, campa och bara gå tillbaka till livet i ryggsäcken. Inte dricka någon alkohol och bara rena mig själv. På något sätt försöka hitta det jag söker. Jag tror att om jag bara fokuserar på att ta det lugnt, igen, så kanske jag vaknar upp en dag och bara vet vad jag vill göra. Som när jag var på resande fot och blev övertalad om att göra W/H i Australien, det bara hände en dag. Det kanske inte alls stämmer men jag vill tro att det är så.

Den tredje delen av mig vill verkligen åka hem. Jag vill åka hem till mamma, lillasyster, Smilla, farmor och farfar. Jag vill ha ett eget boende, kanske en liten stuga. Med min egna säng, växter, söndagsmiddag hos farmor, mina garderob, inredning, veckohandlig, fredagstacos, Wahlgrens värld och Ullared. Det låter så mysigt. Jag är så rädd att när jag kommer hem så kommer det inte vara detsamma som det var förut. Tänk om det inte är någon söndagsmiddag hos farmor längre. Tänk om Smilla jobbar för mycket så vi kan inte sova över längre. Eller tänk om det är exakt samma som det var när jag lämna…samma drama, problem, omständigheter, regn och oroligheter. Då kan det ju kvitta. Men det är nog inte det. Jag vet inte.

Den sista delen av mig vill till Melbourne. Det känns bara så jävla omständigt. Skrämmande. Ny stad igen, skaffa nya vänner…igen, skaffa nytt jobb…igen. Jag måste bara skaffa lite stake. Kunde jag åka till Vietnam själv (som är min värsta erfarenhet när jag blickar tillbaka) så kan jag åka till Melbourne. Det kommer bli bra. Det måste bli bra.

Gillar

Kommentarer