I'm leaving, see ya!

Kissing my love goodbye // Eating snake w Sebastian, first day hanging out.

Meeting all of these lovely kids everywhere..

Hanoi // Halong Bay

Constant thinking of being perfect // Puppy love

Okey, idag tänkte jag berätta för er hur det var att åka iväg ensam samt min tid i Vietnam. Det enda rätta för mig var att lämna Sverige och det liv jag hade. Jag levde ett liv som en grönsak efter pappas bortgång. Jag var deprimerad, ångestfylld, led av ätstörning och var allmänt problematisk. Jag var ständigt beroende av Smilla och min farbror. Jag var beroende av närhet och tillit. Helst ville jag vara omringad av min farbror hela dagarna och Smillas närhet, framförallt nattetid. Jag behövde hennes röst, hur hon pillade mig i håret och berättade att allt skulle bli okej igen och hennes kramar...och skratt. Det var ett väldigt koncentrerat liv med många drömmar. Jag hade ständigt telefonen i handen och kollade bilder på tjejer som var beresta, vältränade och såg lyckliga ut. Dit ville jag också komma. Om jag bara sparade lite mer pengar, åt lite mindre mat men också köpte den dyraste väskan skulle jag också bli lycklig. Lycklig. Det var målet. Målet att vakna upp varje morgon och orka ta sig ur sängen. Möta människor. Handla mat. Socialisera. Leva. Andas. Att bli lycklig.

Jag träffade en kille som fick mig att inse att jag ville åka iväg. Även fast jag hade drömmar om att resa och lämna Sverige skrämde det mig. Hur skulle jag klara mig utan Smilla? Eller min farbror? Farmor och farfar? Vad skulle jag göra om något hände dem och jag inte var hemma? Efter allt prat om hans resande och hans oberoende av andra människor insåg jag att den enda räddningen var att möta den största rädslan. Att ge sig av. Att resa. Att vara så klyschig som alla andra och ge sig av för att hitta sig själv. Så en dag låg jag i badet som jag alltid gjorde, sökte efter billiga biljett till Hanoi och bokade i samma sekund. 6 januari 2017. Lite mer än 2 månader framåt. Jag var så nervös men samtidigt exalterad. Jag vet ju att jag är tuff och har skinn på näsan men hur skulle lilla Jennifer klara sig på egen hand i ett främmande land, extra mycket oro eftersom jag hade mått så dåligt under året som gått.

Dagarna rullade på och i sanningens ögonblick blev jag ännu sämre än jag tidigare varit. Ätstörningen blev värre, depressionen blev djupare och ångesten blev starkare. Min familj var orolig, lika så var jag. Hur fan skulle jag ta mig ur det här och samtidigt kunna åka? Jag ville ju så gärna. Jag tog mig igenom min födelsedag och julafton, knappt. Jag var inne på sjukhuset och mina ögon hade gråtit så mycket att dem dagligen sved. Jag var så trött på allt, jag ville bara komma iväg. Jag insåg också att mönstret jag levde i hemma inte kunde återupprepas när jag kom hem, om jag nu kom iväg. Skulle jag klara av att åka iväg och resa ensam skulle jag inte behöva flytta hem till min farbror igen. Dagar innan jag begav mig av packade jag ner allt jag ägde i flyttlådor. Begravde. Begravde ångest och dyra märkeskläder som fått mig att känna mig fin när jag egentligen mådde jättedåligt och bara ville dö. Ryggsäcken var packad och äntligen ringde alarmet 04:35, 6 januari. Jag satte mig i bilen med Smilla. Kramade hennes hand. Hur skulle jag kunna leva utan henne? Så långt ifrån. Hur skulle jag kunna skratta så att tårarna rann utan henne och vem skulle hålla om mig när jag mådde dåligt?

Vi åt frukost på Landvetter och kramade varandra hejdå. Det pirrade så i min mage. Vad skulle ske? Skulle jag någonsin komma tillbaka? Vem skulle jag möta och vad skulle göra mig lycklig? Skulle jag bli lycklig eller skulle jag bli ännu sämre? Jag satte mig på planet och åkte. Landade i ett kolsvart Hanoi, utmattad och ovetande. Hämtade min ryggsäck och frågade runt vart mitt hotell låg. Mötte två damer som kunde tänka sig att dela taxi då dem gärna hjälpte en ung tjej som var på resande fot. Visade taxichauffören mitt hotell och blev körd dit. Mörker. Han berättade att området jag bokat i var väldigt osäkert och låg långt ifrån staden samt att han gladeligen visade mig ett bättre hotell inne i stan. Okey, let's go. På vägen in blev jag uppläxad av de två damerna att jag minsann inte kunde svinga runt med min iPhone 7 samt behövde dölja min magväska i byxorna och ha tröjan över. Dem berättade om hur dem sett ficktjuvar på youtube och att det var alldeles livsfarligt att vistas på gatan som ensam tjej. Herregud, vad fan har jag gett mig in på? Jag som redan är krossad i tusen bitar kan inte utsättas för ännu mer press. Checkade in på hotellrummet och la mig i sängen. Grät. Försökte koppla upp mig till wi-fi för att ringa mamma men det var värdelöst. Grät ännu mer och kramade mitt gosedjur. Jag var i chock. Samlade mig och laddade ner Tinder. Tindrade jävel. Swipea höger på varje kotte som kom upp. Matchade med Sebastian, han som jag sedan spenderade hela min Vietnamvistelse med. Vi hade så kul och han är en utan anledningarna till att jag fortfarande är iväg. Han var vis och nyttig att vara med. Jag är så tacksam för att jag träffade han och att jag slutförde hela min Vietnam resa som planerat. Jag som hade kommit dit och känt mig så rädd redan första natten trodde att jag skulle sitta på ett plan hem två veckor senare. Även fast Vietnam gick som planerat var det fortfarande en väldigt tuff tid för mig. Jag hade ständigt tankar på träning, mat, förlorad kärlek och Smilla. Jag längtade hem. Jag med min otur blev också magsjuk tre gånger på två veckor. Vi hade också otur med vädret vilket gjorde att våra utflykter ständigt var gråa och kalla. Räddningen blev Phu Quoc. Där kunde jag äntligen lägga mig i en solstol och bara andas. Leva. Överleva.

Jag gjorde inte den typiska backpacking grejen i Vietnam. Jag följde med på Sebastians planerade rutt vilket gjorde att jag spräckte min budget en aning. För mig var det viktigare att känna mig glad och vara med någon jag tycke om istället för att hålla en budget och känna mig ledsen och osäker. Överlag var Vietnam skitfett. Så vacker natur och kultur. Befolkningen mindre trevlig men ändå spännande. Gudomlig mat som jag dessvärre blev väldigt sjuk av men å andra sidan superbillig öl. Yum! Vietnam är definitivt ett ställe jag vill besöka igen nu när jag har mer kött på benen och vet vad som är relevant och inte. Personligen tror jag det handlar om ett flow. Man behöver bli bekväm i sina kläder innan man kan njuta. 2 veckor var alldeles för lite tid, speciellt med det tillståndet jag var i.

Tack Vietnam för min numera härdade magsäck. TACK Sebastian för en evig vänskap.


//


Okey, so today we’ll talk about going away alone and my time in Vietnam. The only salvation for me was to leave Sweden and leave the life I was living. I was literary a carrot after losing my father. I was depressed, anxious, suffering from eating disorders and generally problematic. I was constantly dependent of Smilla and my uncle. I was addicted to proximity and trust. Preferably, I would be surrounded by my uncle daily and Smilla's proximity, especially nighttime. I needed to hear her voice, how she patted my hair and told me everything’s gonna be alright again and her hugs...especially her laugh. It was a very concentrated life with many dreams. I always had the phone in my hand, looking at pictures of girls who were traveling, fit and looked happy. I also wanted to be there. Be them. If I only saved a little bit more money, ate a little less food and bought the most expensive bag I would also be happy. Happy. That was my goal. Dreaming of waking up every morning and hurry to get out of bed. Meet people. Daily shopping. Socialize. Live. Breathe. To be happy.

I met a guy who made me realize I wanted to travel. Even though I had dreams of traveling and leaving Sweden, it’s still scared me. What would I do without Smilla? Or my uncle? Grandma and Grandpa? What would I do if something happened to them and I wasn't around? After all, talking about his travels and his independence from other people, I realized that the only rescue was to face the biggest fear. To be as clever as everyone else and get off to find myself. So one day I was taking a bath as I always did, looking for cheapest ticket to Hanoi. Booked. January 6, 2017. Little more than 2 months ahead. I was so nervous but at the same time so excited. I know I'm tough and brave, but how would little Jen survive in a new country by her self, also even more worried since I’d been feeling so bad during the year.

Days flew and in the moment of truth I became even more worse than I used to be. The eating disorder got worse, the depression became deeper and the anxiety became stronger. My family was worried, same was I. How could I get more healthier and at the same time be able to go? My birthday past and so did Christmas. I made it through, barely. I was at the hospital and my eyes had cried so much that they were hurting daily. I was so tired of everything, I just wanted to go. I also realised that the structure I lived with at home could not be repeated when I got back home. If I could manage to go away and travel alone, then I wouldn't need to move home back to my uncle again. Days before I headed off I packed everything I owned in shuttles. Buried. Buried anxiety and expensive brand clothes that had made me feel beautiful when I actually felt terrified and just wanted to die. My backpack was packed and finally my alarm called off at 04:35, January 6th. I sat in the car with Smilla. Holding hands. How would I survive without her? How would I be able to laugh so the tears ran down my cheeks without her and who would take care of me when I felt bad?

We ate breakfast at the airport and hugged each other bye. Butterflies in my stomach. What’s gonna happen? Would I ever come back to home again? Who will I meet and what would make me happy? Checked in and went. Flying. Landed in a carbon black Hanoi, exhausted and dizzy. Picked up my backpack and asked around where my hotel was located. Meet two old ladies who would like to share a taxi since they gladly helped a young traveling girl. Showed my taxi driver the hotel and got there. Darkness. He told me that the area I booked in was very insecure and far from the city and that he gladly showed me a better hotel in town. Okey, let's go. On the way in, I got teach up by the two ladies that I could not swing around with my iPhone 7 and needed to hide my fanny pack under my pants and wearing my T-shirt over it. They told how they saw on YouTube about the rubbers and that it was quite dangerous to walk on the street as a European girl. Fuck, what the hell did I get myself into? I’d already crushed into thousand pieces and could not be subjected to even more pressure. Checked into the hotel and crashed to bed. Crying. Tried to connect to the Wi-Fi to call my mom but it was worthless. Cried even more and hugged my teddybear. I was in shock. Collect myself and downloaded Tinder. Swiped liked it was nothing more to live fore. Swiped right on each kitty that came up. Matched with Sebastian, the guy who turn out to be my travelling partner for my entire Vietnam trip. We had so much fun and he is one without the reason I'm still away. He was wise and helpful. I am so grateful that I met him and that I completed my entire Vietnam trip as planned. Me, comping over there and feeling so scared already the first night. I seriously thought I would sit on a plane back home two weeks later. Even though Vietnam went as planned, it still was a tough time. I had constant thoughts on exercise, food, lost love and Smilla. I longed home. And also, me with my luck became stomach sick three times in two weeks. We also had a bad luck with the weather, which means that our road trips were always grey and cold. The rescue became Phu Quoc Island. I could finally put myself in a sun chair and just breathe. Live. Survive.

I didn't do the typical backpacking thingy in Vietnam. I followed Sebastian's planned route, which means that I broke my budget a bit. For me it was more important to feel happy and to be with someone I like instead of keeping a budget and feeling sad and worried. Overall, Vietnam was sick. So beautiful nature and culture. The population is less pleasant but still exciting. Divine food, which I unfortunately became very sick of, but on the other hand, cheapest beer on earth. Yum! Vietnam is definitely a place I want to visit again now when I have more meat on my legs and know what's relevant and not. Personally, I think it's a flow and comfy zone. You need to be comfortable in your clothes before you can enjoy it. 2 weeks was far too little time, especially with the condition I was in.

Thank you Vietnam for my nowadays hardy stomach. THANK YOU Sebastian for an everlasting friendship.

Gillar

Kommentarer