Ett år ifrån pappa och kanelbullens dag

För ett år sedan låg jag hemma hos min mamma och undrade vart fan jag skulle ta vägen. Jag hade väckts av ett telefonsamtal från farmor vid 5-tiden på morgonen. Pappa hade somnat in och de ville att vi skulle komma till sjukhuset för att ta ett avsked. När familjen möttes på sjukhuset var vi alla så ledsna men tacksamma för att lidandet äntligen hade tagit slut. Pappa som legat och kämpat för livet i så många dagar. Äntligen var kampen slut, men kampen för oss att fortsätta leva utan pappa hade bara börjat. Avskedet på sjukhuset är något av det finaste jag varit med om. I samma rum som vi suttit med pappa, gråtit och varit förtvivlade fanns nu ingen oro. Samma personer, samma pappa…men ingen smärta. Döden i sig är ganska skrämmande. Att sitta bredvid personen som nu bara är ett skal. Det är overkligt och svårt för mig att sätta ord på utan att det ska låta konstigt. Det är så fint och stilla samtidigt som det är det värsta tänkbara. Jag som hade tagit med pappa och hans väska två veckor tidigare fick nu gå hem med bara väskan. Minns att det strålade i hela magen ända upp till halsen.

Mamma tog med mig och Jaquline hem. Vi satte oss i köket och tittade på varandra. Klockan var knappt 9 och dagen hade börjat ljusna. Vad gör man nu? Vad gör man samma dag som man förlorat allt men ändå måste fortsätta leva? Sörjer? Hur sörjer man? Mamma föreslog att vi skulle baka kanelbullar och vi tyckte det var en strålande idé. Minns att jag blev väldigt förvånad då min mamma är långt ifrån en ’’bull-mamma’’ (även fast jag vet att hon önskar hon var en). Jag satt mestadels jämte och tittade på när mamma knådade degen. Bulle efter bulle, plåt efter plåt. Det blev kanelbullar till hela Vänga. Jag minns inte mer av den dagen, vad vi gjorde eller vilka som kom. Hela morgonen hos pappa och bullbaket är glasklart, resten är svart.


Att vi bakade kanelbullar samma dag som pappa gick bort har satt sig väldigt djupt i mitt hjärta. Så fort någon bakar kanelbullar eller bjuder på det slår mitt hjärta volter. Jag älskar kanelbullar. Många av er tror säkert att jag ligger hemma idag och gråter, sörjer och är förtvivlad. Jag sörjer och ja, jag är förtvivlad. Men missförstå mig inte nu…jag har gråtit varje dag, spytt, haft ångest, tappat livsglädjen och tvivlat på om jag ens ska orka ta mig igenom sorgen. Det har tagit jävligt hårt på mig och det har tagit tid för mig att uppskatta livet igen. Men idag vänner, idag är jag väldigt tacksam. Idag känns det inte så jobbigt, det känns nästan skönt. Även fast mitt liv brakade för ett år sedan är jag tacksam för pappas skull att han fick det bästa möjliga avslut. Det finns ingen människa i hela världen som vill ligga och kämpa dag ut och dag in för att överleva. Det finns ingen familj i hela världen som vill sitta jämte och titta på, utan att kunna göra något.


Jag har också kommit till en punkt i livet där jag inser att jag har så himla mycket att vara tacksam för. Om jag hade kunnat få byta allt jag fått eller varit med om detta året mot pappa hade jag valt pappa alla dagar i veckan. Men det går inte. Hur mycket jag än gråter, bönar och ber kommer pappa aldrig tillbaka. Jag har där med försökt göra det bästa jag kunnat och haft ork till.


Jag är så enormt tacksam för att Jens tog mig till Ulricehamn.

Jag är så enormt tacksam för att jag rensade mitt umgänge och öppnade mig för nya vänner.

Jag är så enormt tacksam för alla nya destinationer jag tagit mig till under årets gång.

Jag är så enormt tacksam för min familjs styrka och samhörighet.

Jag är så enormt tacksam för det dagliga stödet av min familj och vänner.

Jag är så enormt tacksam för att jag formats till den personen jag är idag.


Jag vill verkligen göra det extra tydligt för Jens, tack Jens. Tack för att du tar hand om mig, tack för att du torkar mina tårar, tack för att du är en förebild, tack för att vi kan skratta, gråta, bli arga och leva livet tillsammans. Tack för att vi är vi.


Tack farmor och farfar för att ni är så starka. Tack för att ni håller ihop familjen. Tack för att ni bara är ett samtal bort och håller upp mig när benen inte bär. Tack för att ni orkar fortsätta leva även fast ni förlorat en lika stor del som mig.


Tack min fina lillasyster för att du är du. Tack för att du skriver varje morgon och kväll. Tack för att du alltid tröstar mig och säger att det är okej. ’’Det är okej Jennifer, det blir bättre..’’ Tack för att du är så jävla stark och duktig! Jag är så imponerad av dig. Tack för att du är just min lillasyster.


Tack snälla Smilla för att du alltid står vid min sida. Tack för alla nätter du legat vaken med mig. Tack för alla styrkekramar, klappar på ryggen och alla tårar du torkat. Tack för alla skratt du ger mig. Tack för att du ger mig livsglädje.


TACK alla vänner som hör av sig. Tack för att ni finns. Alltså verkligen, TACK!


Idag har jag inte legat hemma och gråtit, jag har så jävla mycket att vara tacksam för. Jag har varit i Haga och ätit den bästa tänkbara kanelbullen med Kim. Tills döden kommer och tar mig ska jag alltid äta en kanelbulle den 16:e november. Det kändes så jävla bra att göra denna dagen till något bra och fint. Hjärtat slår extra hårt av kärlek idag och jag känner mig faktiskt stolt över mig själv. Livet är bra lustigt....och kom ihåg, var rädda om varandra!

Åh min fina pappa. Du har det bra där du är nu, ingen smärta och ingen oro. Jag tänker på dig varje dag, hela tiden.

''Always together never apart, maybe in distance but never in heart...''

Gillar

Kommentarer

Cattis
,
Du är fantastisk Jennifer! Du är den bästa dottern & den finaste systern man kan ha. Sorgen gör ont, jag vet , men vi måste leva vidare, för deras skull... Puss & kram fina ❤️
JENNIFERENGWALL
JENNIFERENGWALL,
Tack så mycket för de fina orden...kram!
nouw.com/jenniferengwall
Rebecca Frideson
,
Fina älskade Jennifer! Fantastiskt bra skrivet och starkt att du delar med dig av detta! Puss
JENNIFERENGWALL
JENNIFERENGWALL,
Du är bäst, gumman! Puss
nouw.com/jenniferengwall