Har mått skit

Inte fysiskt. Typ alla runt mig i princip stupar av den här influensan som går nu. Själv har jag klarat mig hittills trots att jag umgåtts med många smittade. Istället har jag dock mått skit psykiskt i en och en halv vecka på grund av pressen i skolan. Vi fick fyra lektioner på oss att lära oss att både praktiskt och teoretiskt upprätta koncernbokslut vilket är alldeles för lite tid för att polletten ska trilla ner. Jag, Linda och Elin pluggade ihop som tokar men ändå kändes allt hopplöst. Alla i klassen var uppgivna. Vi till och med tog ett samtal med vår utbildningsledare om det men hon kunde självklart inte säga annat än att en omtenta inte är hela världen. Nej precis, förutom att vi i så fall kommer behöva plugga både koncernredovisning, jobba heltid på LIAn samt skriva examensarbete samtidigt. Allt detta gratis dessutom så de som jobbar får göra det med. Jippi liksom. Man vill ju gärna blir klar innan examen och det utan att bränna ut sig fullständigt.

Det kanske är svårt för vissa att förstå men när jag tappar kontrollen, när jag känner att det inte finns något jag kan göra åt saken så får jag panik. I tisdags bröt jag ihop fullständigt. Fick en panikattack och kunde inte andas. Låg och grät i flera timmar innan jag tillslut somnade i en orolig sömn efter att ha fått höra tröstande ord om att ett prov inte är hela världen. Men egentligen var det inte tentan i sig jag mådde piss över. Det var att tappa kontrollen jag inte klarade av och tanken på att behöva ha flera viktiga saker att ta itu med samtidigt. Har jag en massa saker som står som nummer ett på min viktigt-att-göra-lista så kan jag inte prioritera utan vad jag än gör mår jag dåligt för att jag inte gör det andra. Suck. Att vara högpresterande och lida av grav prestationsångest är inte roligt även om många tror att man har så lätt för sig i skolan då man ofta får höga betyg. Det ligger liksom en hel del arbete bakom dem betygen. Hänger man med från början får man grundkunskaper som senare leder till att nästa kurs blir lättare och så vidare. Men som sagt, denna gång fick vi inte tiden och vi fick ingen bra föreläsare.

Så kom tentadagen. Har aldrig varit så ångerfull och orolig inför en tenta som jag var då. Allt var ett enda virrvarr i huvudet och många suckade uppgivet innan vi lunkade in i hörsalen. Vi ses på omtentan, sade vi skämtsamt. Vissa verkade ha gett upp redan innan, andra mer beslutsamma att i alla fall försöka. När jag väl såg provet växte klumpen i magen. Bara fråga 1 hade a,b,c,d, e, f och g i sig och efter en timme hade jag inte ens gjort klart till e. Ingen uppgift fick balans. Allt kändes skit. Jag hörde suckar och irritation från andra i salen. Många gick tidigare än vanligt. Var de klara eller gav de upp? Paniken växte. Det jag försökt memorera från boken kändes plötsligt helt fel och min hjärna hade stängt av totalt. Jag kände mig dum i huvudet. Sämst. Så jag sket i alla räkneuppgifter. Gav upp inombords. Gick på teorin istället. Kanske kunde jag skrapa ihop till ett g med hjälp av dem frågorna för teori har jag alltid haft lätt för. Efter att ha kunnat svara på allt teoretiskt kändes det bättre så jag gick tillbaka till räkneuppgifterna... och satte dem! Plötsligt såg jag vad för fel jag gjort under panikångestattacken i början och varenda balansräkning fick balans. Det var som om det inte var jag som räknade längre för jag hade ju gett upp. Jag hade lämnat salen och gått hem. Men den som satt kvar i min kropp drog upp all fakta från boken där och då och löste fråga efter fråga. Rättade de fel jag gjort i början. Satte skatten, satte internvinsten, satte aktietillgången, satte minoriteten. Det var en väldigt häftig känsla. Som om jag inte var jag. Oavsett om jag bara får g på den här tentan är jag så jäkla stolt över mig själv som i skarpt läge tog mig igenom en panikattack och hämtade hem det. Som lät min hjärna jobba ostört utan min ångest. Kanske skulle min hjärna klara sig bättre utan mig men vi får helt enkelt se oss som ett team som måste klarar av att lösa saker tillsammans. Många säger att de fascineras över sin kropp och får en djupare respekt för den efter att ha fött barn. Jag kan säga att jag just nu fascineras över min hjärna och jag finner en respekt för att den tydligen kan ta in oerhört mycket fakta på bara ett par dagar för att sedan leverera när jag själv gett upp.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229