GYMNASIET - STÄLLET DÄR MOBBNING VAR OK

När flera av er tittar tillbaka till gymnasiet så ser ni säkert massa fina och trevliga minnen. Detta är en sak jag också önskar att jag kunde, men inte kan. Under mer än första halvåret var jag otroligt blyg och vågade inte göra min röst hörd under lektioner. Min trygghet var mina vänner i klassen som jag kände sen tidigare. Efter en tid gått under första året så lärde jag känna tre helt nya människor från klassen. Tre personer som förändrade mig totalt - till en mer pratsam människa. Jag blev mindre blyg och började känna en trygghet i mig själv.

Klassen jag gick i var väldigt splittrad och många var osams med varandra. Men då jag aldrig var pratsam i början som många andra så hamnade jag utanför. De gånger mina tre "nya" vänner var iväg eller sjuka så var jag helt ensam. Jag hade ingen att prata med och satt ofta själv vid ett bord vid dessa tillfällen. Ingen frågade om jag ville följa med till matsalen eller satte sig bredvid mig, utan de satte sig med andra från klassen. Jag tyckte heller aldrig att det var lätt att ta sig in i tjejgängen utan hängde till större del alltid med killarna. Med killarna behövde jag aldrig känna att jag behövde göra mig till eller börja tjafsa om saker som var strunt.

Under hösten 2016 bestämde jag mig för att tatuera in ett väldigt betydelsefullt citat. Vad jag inte visste då var att det skulle få ännu mer betydelse. När jag tatuerade mig så hade sista året på gymnasiet precis börjat och jag hade ett ångestfyllt år framför mig. Jag blev utfryst på en helt ny niv�� av en nära vän och en vän till personen som också gick i klassen. Utfrysningen innebar elaka blickar i korridoren som gjorde att jag bara ville försvinna därifrån för stunden. Och varenda gång jag gick förbi så mumlades det ut taskiga kommentarer. Allt var ett psykiskt helvete. Det räckte inte bara med utfrysning i form av elaka blickar och att jag inte längre kände mig hemma på min skola. Tillslut tvingades jag göra ett grupparbete med människor som hånskrattade åt mig mitt på lektionerna. Även fast jag sa att det inte fungerade, förklarade situationen, så var det inte mer än rätt att vi skulle arbeta tillsammans. Det fanns gånger då de försökte vända mina vänner mot mig genom manipulation, för att jag skulle inte ha någon alls vid min sida.

Jag sprang gråtandes till skoltoaletten flera gånger och ringde Matilda i ren förtvivlan. Ingen förstod mig, varken mentor eller rektor. Trots att jag sprang gråtandes ut från lektionssalen så gjorde inte min mentor, som var läraren, något åt saken. Tvärt om, mentorn såg hellre till att ta deras parti och vara trevlig mot dem än att jag skulle känna trivsel och vilja att gå till skolan. För de hade ju sagt till honom att det inte förekom någon psykisk mobbning och då var jag, offret, den stora lögnaren. Det folk gjorde under denna period var att blunda för att inte se problemen som fanns. Jag vet att flera personer under denna perioden såg beteendet och visste om varenda detalj men lät det ändå hända. Tillslut valde jag att bege mig utomlands på min studentdag. För varför skulle jag vilja vara kvar? Inte ens då togs jag på allvar. För alla tjejer fryser ut varandra, ger blickar, hånskrattar och använder sig av psykisk mobbning. Tyckte dom.

Det som faktiskt gör ondast är att idag år 2017 tar vi fortfarande inte mobbning på allvar. Till 99% sätter ingen ner foten på grund av osäkerhet eller att man helt enkelt inte orkar bry sig. Varför skulle mobbningen vinna ännu en gång och att offret ska behöva fly? Det gjorde nog ondast i mig att varken någon av lärarna eller rektorn försökte stoppa mig, stoppa mig från att åka på min studentdag. För vad det visade mig, det var ingen av dem tog saker på allvar. De lät dem fortsätta tro beteendet var okej och att det var fel på mig. Men felet låg aldrig hos mig, utan i deras osäkerhet för att inte hamna i min sits. Utanför.

Idag som är snart fyra månader efter studentdagen, så mår jag bättre än vad jag någonsin hade kunnat trott när det var som sämst. Jag har ett arbete som jag trivs att komma till, vänner som är helt underbart bra och en familj av guld. Tyvärr hade jag bara oturen att få gå igenom ett helvete innan allt bra skulle komma in i mitt liv. Men det gjorde mig starkare.

  • Nära Trossö, Galgamarken-Trossö, Karlskrona

Gillar

Kommentarer

WilmaAnderssson
WilmaAnderssson,
♥️♥️♥️
nouw.com/wilmaanderssson
Jennan
Jennan,
Bästa Wilma❤️
nouw.com/jennan
Max Åkerström
,
Tog du någonsin kontakt med kurator eller liknande under skoltiden? Det kan vara värt nu även i efterhand att söka hjälp och få prata ut om vad du gått igenom, så att det inte kommer tillbaks senare i livet. Jag är ledsen för att du fått stå ut med sådana hemska saker och hoppas att allt kommer vara bra framöver nu när skolan är över 😊
Jennan
Jennan,
Kuratorn skulle kopplats in men det trädde aldrig i kraft då det var så nära inpå studenten. Fanns mycket annat de ansåg vara viktigare än att jobba på att kuratorn skulle försöka lösa saker och ting. Tack för de fina orden! 😊
nouw.com/jennan
tildans
tildans,
Tur jag kunde komma springandes varje gång 😘
nouw.com/tildans

Instagram