Vardag, Graviditet

Tror det är svårt för personer som ej varit i liknande situationer att förstå hur jobbigt denna graviditet varit för mig.

I början så brottades jag med rädslan över att förlora bebis i magen då jag hade sådana smärtor i magen de första veckorna.
Efter det fick jag diagnosen Hyperemesis Gravidarum vilket jag vart sjukskriven från mitt jobb för.
Jag kräktes mig igenom hela sommaren, fick nya mediciner utskrivna titt som tätt för att bli av med illamåendet men inget till en början hjälpte.

Sommaren vi skulle ha så kul som en familj vart näst intill en mardröm då värmen också gjorde mig ännu sämre.
Sen vart det bara värre, jag blev fortsatt sjukskriven för att jag på min HG fick premature sammandragningar.
Efter det kom foglossningen.

Sen förlorade jag mitt jobb på grund av att jag var sjukskriven för jag var gravid och där kom stressen över ekonomin. Jag skulle nu försöka klara mig helt och hållet på pengarna för sjukskrivning. Nu klarar vi oss bra på enbart sambons inkomst men jag vill dra mitt strå till stacken med.

Efter det kom illamåendet tillbaka igen, jag fick järnbrist och folcyra brist.
Sen vart jag inlagd på sjukhus för icke gravidrelaterade besvär. En infektion i kroppen som läkarna inte ens tog reda på vart den var.

Efter detta har det varit upp och ned dagar av illamående, kräkningar, låg energi nivå, yrsel, dålig syn, dagliga smärtor och svullna fötter samt händer. På kvällarna är mina händer så svullna efter dagen att jag knappt kan greppa min mobil då de gör så ont att böja fingrarna.

Allt jag vill är att få vara en mamma till min son André. Kunna leka med honom, finnas där för honom på alla sätt jag brukar.
Nu de senaste dagarna har jag fått legat i min säng och höra hur han skrattar när han leker med sin pappa, lyckats samla tillräckligt med kraft för att ta mig upp och få se han le men sedan falla ihop i sängen igen.
Varje gång han kommer in till mig så får jag tårar i ögonen för allt jag vill när han kommer fram till mig, tar mig i handen och säger "mamma kom, mamma leka" är att svara honom "ja visst älsklingen min, jag kommer" men i stället får svara "tyvärr, mamma orkar inte just nu, jag kommer ut snart."

Läkarna och barnmorskorna säger att bebis i magen mår bra så de är absolut inget jag behöver oroa mig över att jag mår så dåligt.
Ja bebis mår bra och det är så klart fantastiskt men jag då?
Nu kan jag knappt äta något för jag bara kräks upp allt så det lilla jag får behålla går till bebis vilket inte lämnar något kvar till mig.

Så här ligger jag nu i sängen, uttorkad, trött, upprörd och ledsen.
Allt jag vill som sagt är att få vara en mamma till min son jag har och att ha orken att vara det med till sonen som ska komma med.

På söndag har jag kontroll på förlossningen för att se om jag får igångsättning men sannolikheten är ytterst liten och även om det är kort tid kvar tills jag är fullt gången så känns det så långt borta.
Kommer jag finnas kvar? Kommer jag vara den jag en gång var?

Frågorna är många men svaren är få.

Jag får tacka i alla fall att jag har en så underbar sambo som är pappa till mina barn och vänner samt familj som finns här för mig.


Jenka

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229