Så mycket kärlek.

Ibland blir jag så arg på mig själv, över att jag har mage att vara deprimerad när jag har allt det här i mitt liv? Det här och så mycket mer vackert. Jag har människor som jag noggrant valt ut och gett en plats i mitt liv, suddat ut de som tidigare haft plats de inte förtjänat. Jag har en underbar familj, framför allt en helt perfekt dotter som lyser upp varenda liten grå dag. Jag har en man som älskar mig, som t.om älskar mig när jag minst förtjänar det. Jag har syskon som jag skulle gå genom eld för och även dem för mig. Jag har några få, men äkta vänner som jag helt och hållet kan vara mig själv med utan krusiduller. Även om jag gör fel ibland, så är min grund god. Varför är det så svårt att se allt detta varenda dag, embrace'a det och leva på det där pirret man får i kroppen när man inser hur lyckligt lottad man är?

För att jag faktiskt är sjuk. Därför är det svårt.
För att jag är för upptagen med mitt eget självhat för att se det vackra.
Hur jävla dumt är inte det? Vilket jävla påhitt.
JAG MÅSTE FÖRSÖKA SE ALLT JAG HAR
, påminna mig själv.
Och det med basta.

// Jeekis

Gillar

Kommentarer