Blytungt vinterhalvår.

Hej Cyberspace,

Fy fan vilket vinterhalvår det har varit. Ett av de jobbigaste perioderna i mitt liv faktiskt, inte som när jag var på botten men fy farao vad tungt det har varit. Det känns verkligen som att jag och Oscar har kämpat i motvind så jäkla länge nu, men äntligen ser vi solstrålar mellan molnen. Efter hela den här karusellen med mitt mående 2016 och vägen till att må bra igen och få hjälp, så gick Oscar in i väggen i November förra året. Det har varit en känslomässig bergochdalbana verkligen, jag har känt att allt har varit mitt fel då jag la allting på honom och han verkligen tog hand om mig som en döende när jag var som sämst. Jag tror aldrig jag kommer kunna förklara allt han gjorde för mig det där året. Jag överlevde tack vare honom. Hur tackar jag honom? Genom att göra så att han går in i väggen. Nej fy, det har känts hjärtekrossande att se honom må så dåligt. Jag vill inte gå in djupt på hans mående här då det inte är min berättelse att berätta. Den här vintern har vi verkligen fått använda varenda styrke-bit i hela kroppen för att få det att fungera. Jag har ju återigen blivit sjukskriven, sedan Februari i år och fram till Augusti som det ser ut nu. Det känns ruttet och totalt värdelöst, men jag har verkligen inget annat val. Jag har testat flera olika jobb men jag klarar inte av det pga min ångest.

Däremot har jag börjat gå på möten ihop med livscoacher, skulle man nog kunna kalla dem. Jag får stöttning i mängder och vi liksom bygger upp mig igen. Pratar om mina drömmar, mål, intressen, hur vi kan jobba oss dit, hur jag vill att min vardag ska vara. De hjälper mig med alla kontakter jag behöver ta och jag kommer få gå kurser och arbetsträna. Helt jävla fantastiskt att detta finns! Jag grät som ett litet barn på vårat första möte och bad verkligen om hjälp för det kändes som min sista utväg. Jag vill ju ingenting annat än att må bra och komma ut bland folk igen. Kunna jobba, vara social, känna mig betydelsefull. Man blir verkligen helt kokko av att gå hemma såhär länge som jag har gjort nu. Det är nästan som att man glömmer bort hur man ska vara, vem man är, vad man tycker. Jag har liksom tappat bort mig i all ångest och nu letar jag försiktigt efter pusselbitar.

Oscar har börjat jobba igen, jag fortsätter på denna livscoachning så fort Covid-19 lugnat ner sig lite.. om den gör det. Amelia och jag hänger hela dagarna vilket går jättebra. Ja, som sagt så känns det verkligen som att vi äntligen skymtar solens strålar mellan molnen. Nu blev det ett sånt där långt, babblande inlägg igen.. Men jag ville uppdatera lite, gjort en ny header och blev så sugen på att blogga igen när min kära Hanna tagit upp bloggningen igen. Så tack Hanna för inspirationen och hoppas det är okej att jag härmas.

Nu är det dags att sova, vi hörs.


// Jeekis

Gillar

Kommentarer

Dalamorsan
Dalamorsan,
Om de är nån som får härma mig är de du gumman! Kul att du börjat blogga. Nu ska vi kämpa vidare tills du mår bra igen ❤️
nouw.com/dalamorsan
jeka
jeka,
Du är bäst hjärtat mitt 💗💘
nouw.com/jeka