Ringde vårdcentralen för att boka ett läkarbesök för en bedömning. Hon kollade min journal och helt plötsligt så ändrade hon ton till mig. Från att va ”tråkig”, välkommen till vårdcentralen Kävlinge, du pratar med ****** till en mycket mjukare ton, ”då ska vi se, vi har tider i början av december om det skulle funka för dig? Om det blir för jobbigt kan du allt ringa hit så får du en akut tid”. - Ja men fast nej! Bara för att det står att jag är nedstämd och deppig så är jag också väldigt lättirriterad och arg. Man ska prata med en nedstämd människa likadant som man pratar med en icke nedstämd människa, eller har jag fel?
Så jag kommer få en tid hemskickad nästa vecka, en tid hos läkaren i början av december, en månads väntetid. Nu anser jag att detta inte är akut men det gäller ändån ens mående. Visst, ska dom ha förståelse för alla så hade väntetiden varit mycket längre.

När ska jag nå den punkten där jag verkligen säger ifrån och sätter stopp. När når jag den? När ska jag nå den förbannade punkten där jag behåller min energi för mig själv?
En av sakerna min psykolog märkte på mig va att jag är väldigt arg, frustrerad och väldigt besviken. Jag suckade väldigt hårt och länge när frågorna ställdes till mig om energitjuvar och om olika situationer som har uppstått.
Egentligen så har jag inte ”tid” att må dåligt men får acceptera psykisk ohälsa för det är en väldigt allvarlig sjukdom och inget man skrattar bort eller byter samtalsämne när man säger att man är djupt deprimerad.
Jag försökte att tänka positivt, men det är svårt, väldigt svårt.

Gårdagen på minnesgudstjänsten va magisk, super fin men jag blev också så förvånad.. förvånad att det va så många som hade avlidit på ett år, i vår kommun och att man såg några namn som man kände igen, såg att dom hade också förlorat en förälder. Vilket är hemskt, för deras föräldrar va lika gamla som min pappa.

Efter minnesgudstjänsten så gick jag och Sandra hem, tog en kopp kaffe och sen körde vi hem till henne. Jonas tog båda barnen till söndagsmiddagen i svedala, vilket va skönt att kunna sitta själv i en kyrka.
Idag är det måndag, inga planer, vilket är super skönt. Måste bara diska efter helgen, och läsa om psykisk ohälsa. Jag vet på ett ungefär vad det handlar om, och vad det är osv, men måste läsa om just att vara djupt deprimerad. För saken är det att jag känner mig inte deprimerad, så det har gått för långt för att jag inte känner av de lika mycket mera, har känt det men har förträngt det. Och psykisk ohälsa ska man inte glömma eller lägga i en låda, man måste ta tag i det. Har du psykisk ohälsa?