Extremt många bollar i luften, stress, stress & stress. Varför kan jag inte lugna ner mig? Varför kan jag inte ta en sak i taget och va nöjd? Känner hur trycket över bröstet blir allt hårdare och hårdare, känns som någon stryper mig och att jag dras tillbaka hela tiden. Sjukt jobbig känsla. Barnen hinner inte ens äta upp sin middag innan jag börjar diska deras tallrikar, vafan är fel på mig? Har väl alltid kunnat sitta ner, äta med familjen och prata om dagen. Men inte idag, jag kastar i mig maten eller så äter jag senare, lite snabbt. Ångest att jag inte hinner med saker som jag vill göra, ni kanske tänker, ”hur svårt är det? Att låta bli? Att ta en sak i taget?”, för vissa är det enkelt och vissa inte. Det är väl ett sorts beteende som inte står rätt till. Alla dessa måsten, ”MÅSTEN”, alltså att man måste göra dom, & att man SKA göra dom också. Och det är enkla saker, som tex diska, vika tvätt eller att dammsuga. Enkla vardagliga sysslor, så det är inga stora måsten för andra kanske men för mig är de det. Vi har ingen super rent hem, men det är absolut inte skitigt. Jag gillar helt enkelt att ha ordning & reda, för mycket ordning & reda.
Pratade med en gammal vän i måndags, hon får mig alltid att få gråten i halsen, men jag grät inte. ”Det är okej Jenny..” - Jag vet att det är okej att gråta, jag kan bara inte. Jag har tryckt bort min sorg för min pappa som jag förlorade i januari, har verkligen tryckt bort den. Har knappt sörjt, helt ärligt! När han dog, begravning & utsättning, då sörjde jag och kanske i nån vecka efter de men annars nej. För jag har tryckt bort den, ordentligt. Och den kommer nu, verkligheten hann ikapp mig. Jag har så ont i min kropp, varje dag. Jag tänker på min pappa, varje dag. Och när man hör att jag är lik min pappa gör mig glad men det gör så himla ont.
Hur går man vidare med sin sorg egentligen? Har nån utav er förlorat en förälder?

Listan som skrevs imorse blev aldrig av. Eller jo, några punkter men inte allt. Just i det ögonblicket så blev jag arg nu när jag såg disk berget, kläder överallt, skräp och leksaker. Hade jag orkat så hade jag storstädat hela lägenheten nu ikväll. Blir en aning besviken på mig själv då jag känner att det är endast mitt ansvar, vilket det absolut inte är. Men jag gör de hellre själv då Jonas diskar i kallt vatten (förlåt älskling) eller hur han hänger upp tvätten, typ slänger plagget på ställningen och tror att den torkar bäst så (förlåt igen älskling) men han gör så gott han kan, och han vill bara hjälpa en men ibland blir det bara fel och jag klandrar alltid mig själv, varför vet jag inte.
Är sönderstressad för att bilen är icke kördugliga, tankarna går, hur mycket kommer det att kosta? Hur lång tid kommer de att ta innan jag kan köra igen? Sönderstressad för allting och jag är helt utmattad utav att inte göra ett piss! Min hjärna går på högvarv men jag klarar inte av alla bollarna i luften, men jag ska alltid pröva och då blir jag besviken om jag misslyckas, som jag gör varenda jäkla dag. Så jag går, här, omkring och tycker att jag är misslyckad. Totalt jäkla misslyckad.
Jag kan inte slappna av, hela kroppen pirrar och känns som jag har tusen nålar överallt. Mina ögon går runt, runt och runt. Tänker på vad jag kan göra, vad jag ska göra och vad jag kunde göra.
Det är så svårt att förklara.

Vissa får tankar på kvällarna/nätterna men hos mig så är det bara blankt, helt tomt och har noll koll på vad som händer, över huvudtaget.
När jag fick samtalet igår, så fick jag även frågan om jag har haft en psykisk ohälsa. Jag kunde inte svara på den då jag har nästan alltid kunnat dra mig ifrån de dåliga måendet. Varför jag inte kan göra det nu vet jag inte. Så jag minns inte vad jag kunde stamma fram till henne, kändes som hon inte förstod riktigt heller då jag bara stammade och mumlade, vilket är förståligt. Psykisk ohälsa i familjen? - Nej. För vi har alltid kunnat gå vidare.
Det farliga nu är väl att jag nervärderar mig själv. Att jag är den sämsta mamman, att jag är den sämsta flickvännen, sämsta vännen och sämsta dottern. Jag är ful, äcklig, fet och en aning störd. Jag är ingen person man vill umgås med. Ingen person som man ringer.
Det är sällan jag ler eller skrattar. Skrattar jag, då är de för mina barns skull. Jag vill inte visa mina barn att jag mår dåligt, vill inte visa någon. Jag är feg & överkänslig. Jag kan bli pistoff (förbannad på skånska) för små saker, blir frustrerad pga mitt humör och kan bli extremt stressad för saker som jag ska göra nästa vecka.
Jag har ingen hunger, äter bara för att jag måste. Äta bör man annars dör man. Klarar inte av att gå en sväng med vagnen då jag är svag för att gå längre sträckor. Är jag utmattad, deprimerad?
Det har bara runnit över bägare nu. Kaka på kaka, och så ska de inte va.