Tankar kring självkritik

Självkritik, självhat. Något som varit och fortfarande är en sanning för mig. Det har funnits i hela mitt liv, under barndomen, uppväxten, tonåren och nu i vuxen ålder. Det är tankar som styr mig mot att tycka illa om mig själv. När jag får en komplimang så vänder jag det oftast inom mig till något negativt igen. Det är så inpräntat i hjärnan och mitt automatiska beteende är att reagera negativt vid en komplimang. Jag har svårt att inse att jag gör något bra då jag själv inte tror på det. Det sitter så långt inne hos mig att jag inte vet hur jag ska lyckas få bukt med det.

Jag måste jobba på att vara mer snäll mot mig själv VARJE dag, VARJE minut, sekund av mitt liv. Jag inser nu att detta inte kommer att försvinna av sig själv utan jag själv måste ta ett aktivt val att ignorera självkritiska tankar. Det är troligtvis tusentals kritiska tankar som snurrar i mitt huvud varje dag. Som jag faktiskt lever med(?) Att jag ens står upp och lever idag. Ibland undrar jag.

Självkritiken som vi pratade om idag på stressrehab, det tog mig väldigt hårt. Jag fick fatt i att detta verkligen är något som skaver hos mig och som har funnits i mina tankar väldigt, väldigt länge. Det är oerhört jobbigt att vara i kontakt med det jobbiga. Men det ger mig samtidigt en styrka och ett mod att såhär vill jag ej leva mitt liv. Jag vill inte ha självhat, jag vill kunna ta emot en komplimang och KÄNNA in det. Hur det faktiskt känns att ta till sig något positivt. Det är som att självhatet styr mig medan den riktiga Jennelie står bredvid och inte vågar träda fram.

Det är ej hälsosamt att fastna i det här. Det vet jag. Men ändå så lyckas självkritiken och självhatet ta över mig. En fucking tanke som styr hela mig??? Det låter ju helt sjukt när jag nu skriver ner det här. Såhär kan det ju fan inte få vara. Jag är så frustrerad och uppjagad över detta. Vilket nog visar att jag vill göra något åt detta. Jag har styrkan inom mig.

Gillar

Kommentarer