När jag var liten....

Jag minns det som igår. Mamma och pappa hade städat och fixat hela dagen. Tvätten var invikt. Toaletten var nystädad. Disken diskad. Alla burkar var undanplockade, lagda i kassar och ute i förrådet. Jag och brorsan var nyduschade. Där och då i duschen förstod jag att något var på gång. Mamma sa att jag inte fick säga något. Säg bara att vi inte dricker sa hon. Jag förstod ingenting men nickade ändå och lovade att säga som hon sagt. De gjorde ont i magen. Skulle någon ta oss. Strax efter vi klätt på oss ringde det på dörren. Därute stod två kvinnor. den ena var smal med långt brunt hår och den andra lite rund med kort lockigt hår. Jag hörde att dom presenterade sig för mamma och pappa. Dom steg in och hängde av sig.

-Vad fint ni har.

När hon sa de så önskade jag att det var sanningen alla dagar i veckan på året. Nu ville tanterna prata med mig och brorsan. Nu sprang vi in på vårat rum och gömde oss under sängen. Vi hade varsin sån loftsäng där de var skrivbord och garderob under sängen. Där kunde man krypa in.

-Snälla Jessica kom ut så vi får prata sa tanten.
-Jag vill inte.
- Jo men kom ut så får vi prata. Jag vill bara prata med dig.
-Nej!

Jag vägrade. Och efter en lång stund gav hon upp. Just där och då förstod jag inte att dom bara ville hjälpa mig. Nu idag som vuxen förstår jag de. Jag vet inte om mitt liv sett ut som de gör idag. Kanske, kanske inte.

Jag vet att jag många ggr önskade när stjärnor föll eller när jag blåste ut ljusen på min tårta att jag ville en enda sak. Att mamma och pappa skulle gå skilda vägar. Jag var så trött på deras ständiga gräl. Slag, knivar, blod, fylla. Så less. Men ändå var jag fruktansvärt rädd att mista min bror om jag skulle blivit tvungen att flytta.

Än idag förstår jag inte att dom lyckades komma undan socialen ögon. Vi var små. Varför räddade ingen oss? Min barndom var fruktansvärt olycklig. Helt klart hade vi många roliga stunder också. Men fy så mycket skit vi fick gå igenom och se. Sånt som inget barn någonsin skulle behövt vara med om. Min storasyster fosterhemsplacerade dom. Men varför såg ingen oss?

Jag vet inte vad jag vill med inlägget. Men ibland kommer dessa jobbiga tankar upp. Ibland måste jag skriva de i text. Ibland måste jag hata på mitt liv som varit. Idag är jag så lycklig för de liv jag lever.  Min fina familj och mina underbara vänner. 

Ha det bäst ????

Gillar

Kommentarer

blondielarsson
blondielarsson,
Ååå trodde det va en påhittad historia tills du skrev de längst ner 😢 ursh 😭
nouw.com/blondielarsson
Jatalanerna
Jatalanerna,
Önskar de var de 😢
nouw.com/jatalanerna
M,
Har växt upp exakt likadant. Bakom stänga dörrar bröt helvetet loss men utåt var vi en "vanlig Svensson familj"
myvoiceinside.blogg.se