Du bestämmer inte över livet och döden

TJUGOTRE-

De hade nu gått många månader sen jag hört av honom. Jag visste inte ens om han levde längre. Äntligen hade jag börjat att förtränga det hemska som hänt. Då kom de som ett brev på posten. Illamående och kräkningar. Usch jag var rädd för att ta testet men visste innerst inne vad som skulle visa sig på stickan. Jag tog på mig jackan och slängde väskan över axeln. Tryckte upp hissen och kollade lite i telefonen medans jag väntade på att den skulle komma upp. Då kom där någon som jag skymtade i ögonvrån. Martin...

- Älskling! Vad jag har saknat dig!

Visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Men sa att jag också saknat honom. 

- Vart är du påväg?
- Jag är påväg till apoteket för att köpa test.
- Test?
- Ja graviditetstest.
- Men hur har de gått till?
- Ja men gissa, dina fina vänner hade ju så mysigt med mig som du kanske minns.
- Men varför har du väntat såhär länge med att kolla?
- Eftersom att mensen har kommit som vanligt har jag inte alls varit orolig. Men de senaste dagarna har jag känt mig så konstig i kroppen så börjar misstänka att jag är gravid.
- Om du är de så tar du bort det!
- Den här gången är de inte du som bestämmer över livet och döden. Nu ska vi först se om där ens är något.

Vi steg in i hissen. Aldrig har de varit så tyst i en hiss. Jag hörde hans andetag, hur han nervöst fipplade med blixtlåset på sin jacka. Han var sig inte alls lik. Något hade förändrat honom men vad kunde jag inte riktigt sätta fingret på. Hissen stannade och vi klev ur.

- Jag har en bil vi kan ta så slipper vi åka bussen.
- Okej.

Vi gick en bit ner på gatan och där stod en husbil. Nu förstod jag vart han varit den senaste tiden. Vi satte oss i bilen och körde mot centrum. bilfärden var lika tyst som i hissen. jag tittade på honom i smyg när vi åkte. Han såg annorlunda ut. Sorgsen.

Fortsättning följer....

Ha det bäst ????

Gillar

Kommentarer