Om min sjukdom, hur sjuk jag egentligen var.

Tänkte gräva lite i det förflutna i detta inlägg. Så jag kommer att varna redan att om det finns dom som är känsliga , eller inte klara av starka bilder så skall inte fortsätta Läsa detta inlägg. För kommer att gräva lite djupare om min sjukdom / depression , alkoholist , eller vad man vill kalla det.



Känner först för min gen skull och för att kunna lägga allt gammalt till sidan så är det skönt att öppna sig. Och som här tidigare så vill jag att det skall få höras om detta problem som är endå allt för vanligt men många som inte vill prata om det. Att man kan lära sig att detta är mer vanligt en man tror, och man skall aldrig skämmas , man skall våga att fråga om hjälp , man är inte svag för att man tar steget och ber om hjälp, utan det visar bara hur stark man är , och man inser att man kanske behöver lite hjälp för att komma sig vidare i livet. Och då skall man vara stålt över det! Och med detta så önskar jag hela av mitt hjärta att det kan ge styrka för någon att läsa att man inte är ensam om detta problem , att det finns hopp för framtiden , allt går att reda upp. Bara man inser det själ. För har JAG klarat mig igenom detta , så kan nog alla som vill ändras klara det också.

Det kom fram så många minnen som jag har glömt , men blev påmind idag när jag bläddrade igenom mina gammal bilder på telefonen. Första tanken som kom upp för mig var att OJ vad jag har ändrats, känner mig stolt över vad jag har klarat av, men känner mig endå så ledsen inombords när jag ser alla bilder. Tanken kommer att hur kunde jag släppa mig så långt ner , hur kunde allt vända så fort?
Men det är väl så det fungerar depression. Jag har varit så nere på botten för 2 år sedan så jag tror ingen vet hur långt ner jag sjönk. Jag såg inte imot något, jag levde dag för dag, kunde inte alls se en framtid för mig. Orken försvann helt för mig , jag hade inga känslor , utan jag var helt tom på insidan.
Brydde inte ett skit om något. Förutom alkoholen och mina tabletter , det var det enda jag såg fram imot, och det var för när man fick ruset av det , jag levde på rosa moln , det fans ingen smärta , och oj vad jag njöt av det.

Men sedan kom ångesten ikapp en när man nycktrade till. Det va ångest attack på ångestattacker hela tiden. Och tyvärr när man är så deprimerad så söker man sig till sådana som också dricker. Och det är ju aldrig en bra kombo . Träffade en man just denhär tiden när jag var så deprimerad , det är före jag började vara med min man. Men iaf , vi drack varje helg ,han kom till mig och vi drack och drack. Men det som jag inte märkt då var hur han behandlade mig, hur han slog mig , hade alltid så blå armar , men jag tänkte då att jag förskenade det, det var mig det var fel på.
Och en av gångerna när vi var i Vasa , vi hade en chaufför och vi drack som vanligt, så hade jag somnat i bilen , jag vaknade av när han höll för min näsa och stryp tag på mig , minns att jag vaknade i panik och trodde att snart dör jag om han inte släpper. Tack och lov så hade han en kompis som var med så han fick honom att släppa. Men fast han gjorde det så reagerade jag inte alls. Men tillslut så fick jag mod till mig att sega att han inte behöver komma hem till mig mera. Det kändes skönt att jag hade vågat seja det till honom , men han förstod inte det iaf, 2 gånger fick jag springa ut och låsa dörren när jag såg hans bil kom till mig, han bultade på dörren och fönstrena. Men efter några veckor fattade han.


Alltså jag blir så arg på mig när jag tänker tillbaka , att jag inte gjorde något , jag bara struntade i hur jag vart behandlat. Men jag vet med mig själv att jag skulle inte ha ändrats om jag inte skulle ha hittat Ahmed , nu när jag är med honom så vet jag hur det känns att bli behandla som en prinsessa , jag kan bestämma själv , jag göra mina val själva , och han stöttar mig , han lär mig varje dag hur äkta kärlek är , han har lärt mig att känna hur tacksamhet känns , han har lärt mig att det är ok att vara ledsen / arg men att det är bara en känsla som sedan försvinner , han har lärt mig att det inte lönar sig att dricka alkohol fast livet känns jobbigt , det finns andra sätt, han har lärt mig att hantera mina panikångestattacker , att dom går över utan att behöva skada sig själv , ja listan kan bli hur lång som helst.
Jag känner tacksamhet varje dag , jag är tacksam för att jag har fått en andra chans i livet . Jag är tacksam för att jag har fått livslusten tillbaka , jag har börjat fantiserar om vad jag vill jobba med . Jag vågar titta på framtiden.

Det är inte bara en gång som jag har set döden i vitögat. Det är allt för många gånger.
Många ärr som jag har på min kropp , men dom är jag bara stolta över idag. Det påminner mig om hur stark jag är. Det påminner mig om att jag har överlevt. Mina ärr idag så är min historia , det är mina minnen från att jag har överlevt.

Och som sagt detta är min historia , detta var en del av mig för 2 år sedan , det var min verklighet , det var min vardag.
Och nu 2 år senare , jag är gift med min bästa vän , han som räddade mig , han som aldrig slutade tro på mig , han som alltid var på min sida. Jag kommer aldrig att kunna tacka min man så mycket som jag skulle vilja. Han som alltid trodde på mig , han som alltid tröstade mig , han som fick mig att se det underbara med livet.


Några bilder av mig för 2 år sedan , hög som ett hus , vet inte av denna värld . En normal syn med andra ord.

Och nu bilder som nykterist, har aldrig mått så bra som jag gör idag! Vill bara påminna om det finns någon som går igenom något sådant , det fins en väg att komma ut ur mörkret , det finns hjälp att fås. Det behövs bara mod och ork till det. Och det viktigaste att komma ihåg att du är bra som du är, alla har vi vår historia , jag har valt att dela med min , och hoppas att det skall kunna ge tröst eller hopp till någon! Jag önskade att jag skulle ha fåt läsa , eller höra de orden att det kommer att bli bra när jag var som djupast nere.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229