​Att tro på kärlek var självklart tills den första gången dödade mig. Jag älskade kärlek och skrattade åt dom som inte höll med. Nu vägrar jag tro på äkta kärlek för jag vill inte tro att ni två för för alltid.  

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

​Tiden gick fortare än jag hade trott. En vecka. Två månader. Ett år. 

"<3"

 Det var det sista meddelandet jag fick av dig. För 389 dagar sedan. Som svar på att jag inte orkar bli ledsen på grund av dig varje dag mer. Som svar på att du förstört mig. Som svar på att jag är helt slut & trasig. Jag bad dig gå men jag dog när du gick. Jag minns att jag himlade med ögonen under tårarna som tog plats för att dölja mitt hjärtekross. Jag satt ju bland folk, ville inte visa mig svag. Men jag trodde. jag. skulle. dö. Vem skulle jag bli nu när du inte ville vara en del av mig längre? Du & jag tillsammans var det enda jag någonsin verkligen hoppats på. Jag trodde vi var för alltid.  

Det tog inte så långtid innan du blev kär på nytt efter det. Så lyckliga ni var direkt. Ni två mot världen. Överallt på sociala medier, som att jag aldrig existerat. Då trodde jag fortfarande att jag skulle dö så fort jag tog ett andetag. Jag slutade andas ibland för att få kontroll över mina lungor och slippa rädslan av att inte kunna ta ett andetag till.  

Jag hatar dig för att du tog emot allt jag gav dig. Allt av mig. När du visste att du inte ville ha det mer. När du visste att det inte räckte för dig. Att jag inte räckte för dig. Varför gjorde du det?  

Efter så långtid tillsammans kan jag än idag inte förstå hur du bara kunde gå sådär. Som ingenting. Att du kunde växla om din dumma hjärna på 2 sekunder och bli lycklig med någon annan. Kände du aldrig att jag förtjänade ett ordentligt avslut. Ett "Hej då, tack för allt. Du är fantastisk men jag vill inte vara med dig mer". För jag är fantastisk. Jag var värd att få höra det. 

​Det var så många ​gånger jag bröt ihop fullständigt. Mitt på dagen. Sent på kvällen bland mycket folk och vin. Mitt i natten. På bussen. I affären. När som helst, överallt. Alla gånger trodde jag att jag skulle dö. Men jag dog aldrig. Jag klarade mig utan dig. Varje. jävla. gång. 

​Idag ​är det inte jobbigt längre. Jag har accepterat hur du beter dig, hur du funkar. Jag har accepterat att jag aldrig kommer att få ett förlåt. Jag har accepterat er två tillsammans. Jag har accepterat allt. Men jag kommer aldrig förstå det. Kommer aldrig förstå dig.   

Nu vet jag att det var inte du som förtjänade mer. Det var jag.   


Likes

Comments

Att jag hållt fast vid dig så länge är bara sjukt. Du är inte mer än någon annan. Snällare, finare, bättre. Jag har intalat mig att du är den ända jag behöver, att det inte finns någon annan jag kan tänka mig. Så fel jag har. Du har inte förtjänat nått, inte ens minsta lilla. Så många gånger du har fått mig må kaos, gett mig en gnutta hopp och sedan bara slängt tillbaka mig i mitt hål av längtan. Rädslan att jag aldrig kommer släppa taget, att jag aldrig verkligen kommer förstå att du inte är bra för mig. Har aldrig varit. Kommer aldrig att vara. Det är illa nog att du tagit så mycket tid ifrån mig, tid jag aldrig kommer att få tillbaka.

Du spelar bra, säger rätt saker. Jag trodde det var tillräckligt men jag har förstått nu, att jag förtjänar mer än så. Jag vill ha någon som bryr sig. Någon som tar ut det bästa ur mig och som låter mig komma in, hela vägen. Låter mig hjälpa, få mig känna mig behövd.

Jag tänker inte ta fösta bästa, fast det är nog det du vill. Så du kan få mig känna mig sämst & vidrig på ännu ett vis. Du vet inte ens hälften, du bryr dig inte en fjärdedel och kommer aldrig förstå alls. Ditt ego är för stort. Förstort för mig. Jag trodde jag kunde hantera det, men jag har fått nog. Så många chanser du haft att få mig. Så många chanser du bara struntat i. Du kommer alltid vara min första kärlek. Det som skrämmer mig mest är kontrollen, jag har ingen kontroll i detta överhuvudtaget. Så fort du knäpper med fingrarna kommer jag tillbaka. Oavsett hur sårad jag är, hur mycket skit jag tagit. När du vill ha mig, kan du få mig. Det gör mig rädd.

I början var det jobbigt. Jag förstod inte alls. Vad menar du, varför gör du så? Vad vill du jag ska göra, hur ska jag känna egentligen? Din tajming ska du ha berömm för. Well played! Just när jag släppte taget en gnutta kom du tillbaka och fick mig tro. Att jag kan vara så dum? 

Det är inte alls så här jag ska vara, det är inte så här jag är. Du tog det ifrån mig. Jag vet att du inte alls förstår, jag förväntar mig inte det heller. Att jag överdriver, att jag inte har någon anledning, att jag har fel. Är fel. Tro mig jag vet att jag är fel och jag vet att det finns saker med mig som folk inte förstår.

Nu börjar jag förstå. Det är inte lika jobbigt längre och jag vet precis hur det fungerar. Ändå hamnar jag tillbaks igen. Men jag har lärt mig nu att inte släppa in dig hela vägen. Inte lita på dig. Inte hoppas.

Likes

Comments

​Skit. Jag mår skit här. Ingen förstår, alla trycker ner. Varje gång tror jag att det är okej. Varje gång tror jag att jag mår bra. Att jag är glad. Men. Jag kan inte andas. Jag kan inte skratta från hjärtat. Jag känner tårar som svider men jag vägrar släppa ut. Jag mår fortfarande skit. Skit när jag är här. 

Jag vet inte exakt vad det är. Jag vet inte exakt varför det blir. Jag känner mig liten. Bortvald. Obehövd. Tråkig. Han mår ju bra. Bättre utan mig. 

Men jag då? Jag sitter fortfarande fast i det helvete han gav mig. Han är ju ingenting, en liten jävla skit. Men det sitter ändå kvar, alldeles för djupt. Nu blir jag arg på mig själv för att jag fortfarande blir såhär. Trodde jag lärt mig. Lärt mig sluta bry mig. Men det kanske inte går. Jag hoppas det går.   

Likes

Comments