Ingenting är omöjligt

Hej allesammans och Glad Alla Hjärtansdag på er!

Jag har åter reflekterat över hur tacksam jag är över att min kropp trots allt vill vara med. Trafikolyckan sommaren 2012 har satt sina spår, och dessa kommer jag inte ifrån.

För snart 4 år sedan så var jag i Örebro för min sista (förhoppningsvis) operation av min hand. Jag var så klart nervös och rädd över vad de skulle hitta. Ledbandsförslitningar var domen innan operationen. Det visade sig att ledbanden var värre än de först trott. De var nästintill av om jag förstod läkaren rätt efter. Gips i 10 veckor totalt och rehab efter det. Jag tog mig genom rehaben och jag har fortsatt att kämpa på efter det. Jag har långsamt försökt att bygga upp styrka och rörligheten i handen igen. Rörligheten är nog på max just nu, men starkare kan man alltid bli.

Jag är så glad att jag har kunnat fortsätta att träna, med vissa begränsningar så klart. Trots konstant smärta så kämpar jag på. Lärt mig leva med det, hur hemskt det än låter. Jag vet när jag har överbelastat, då har jag värre smärta dagen efter.

Igår på gymmet så satte jag nytt personbästa i marklyft, något som jag verkligen inte trodde att jag skulle kunna göra igen. Är så stolt och glad över mig själv och känner att ingenting är omöjligt. Det gäller bara att se möjligheterna, inte problemen,

Bild från Tylösand augusti 2019

Jag kommer att fortsätta kroppen på ett långsamt sätt. En sak i taget och verkligen känna av statusen inför varje enskilt pass.

Love To You All!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229