Jag vill inte vara med mer, stanna och släpp av mig. Jag kämpar mig gråhårig för att mina barn ska ha det bra, ska må bra och ska bli bra. En ständig ensam fight, med enkla uppsatta regler men som jag är själv med att försöka följa.
Samtidigt som jag försöker hålla åtminstone näsan ovanför vattenytan för att inte drunkna. Men det skulle vara jävligt skönt... Att få drunkna. Enda anledningen till att jag försöker att låta bli är, för mina barn.
Min största kamp i livet. Mina barn.
Tyvärr händer det allt för ofta att jag bryter samman, antingen i gråt och tårar, eller i frustration och ilska. Eller allt på samma gång.
Och med folk runt mig som står som frågetecken och inte fattar något, fast det borde vara en självklarhet. En självklarhet efter att jag både berättat om mina upplevelser och mitt mående och av allt som hänt.
Men man möts av ständig oförståelse.
Och jag är inte stark. Jag är som som ett tunt hårstrå som ständigt är i spänning, och gång på gång går av. Tillslut är hårstrået för kort för att gå av fler gånger, då faller det.
Då finns det inget att rädda.
Jag har just nu så svårt att se en framtid, jag famlar i ett mörker efter en glimt av ljus men snubblar konstant. Jag orkar inte mer.

Jag saknar min pappa. Det trodde jag aldrig när jag var 14, att jag skulle sakna min pappa när han dog. Inte för att jag trodde att han skulle dö de närmaste 200 åren. Men jag är glad att den uppfattningen hann ändras. Idag skulle jag behöva prata med honom. Höra pappas trygga röst som säger att det ordnar sig.
Jag var hem till pappas numer tomma hus idag. På en liten hylla i köket hade han fyllt på med saker till mina barn. Pärlplattor och pyssel. Där bakom stod ett kuvert med två papper i, två teckningar som Love gjort till morfar när han fyllt år för något år sen. De hade han sparat.
Då är det svårt att inte gråta okontrollerat, halvt skrikandes och kämpa efter andan.
Jag vet inte hur, när eller om jag någonsin kommer finna strykan att orka leva igen.
I två år har jag kämpat med att kliva upp ur sängen och se någon mening i det. I två år har man försökt hålla masken för att inte vara lat, psykiskt sjuk eller en kass mamma. För att folk verkar tro att man hittar på eller vill att folk ska tycka synd om en. Det är det sista jag vill. Jag vill bara att folk ska förstå. Att jag inte mår bra. På riktigt.

Jag har fastnat i den här karusellen, men allt jag vill är att kliva av. Nu.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments


Alltså i detta nu, vem fan är jag? Varför kaosar min hjärna såhär? Nog för att jag alltid kaosat sönder allt i min närhet, men jag hade kontroll förut, en annan sorts kontroll.
Man fick och man kunde vara självdestruktiv när man kände att man behövde det, nu går inte det, jag har ju barnen och vad ska dom tycka, tänka och tro? Det är min största rädsla just nu, vad kommer hända med dom om ... ? Eller hur ska de bli då, om ... ?

Och sen jobbet sen, som jag verkligen inte trodde att jag skulle tycka som jag gör om nu, exakt så tycker jag. Det har varit ett safeplace för mig på många sätt, jag får vara jag, utan att vara mamma, jag får skämta och försvinna från verkligheten där hemma en stund, man får arbeta fysiskt med kroppen och man har så många människor som man klickar med, runt sig. Det har helt enkelt varit ett ställe där man trivts och mått bra på. Men nu ... Är det inte så längre. Jag har tappat gnistan. Människor försvinner, stress och press ökar och nattarbetandet gör mig till en zombie.

Just nu vill jag bara byta jobb, för att få jobba med något jag Vill jobba med, dagtid, utan att man behöver slita ihjäl sig och med en hyffsad lön. Åter till ett av problemen som är återkommande för mig, jag VILL INTE bo HÄR. Men så länge jag är tillsammans med Tobias Smedberg så kommer det att vara så....

Familjelivet, ja vad ska man säga om det egentligen. Inget är som det har vart och jag längtar och saknar det som en gång fanns, där är det också en gnista som sakta men säkert svalnat liksom. När det gäller mitt förhållande till Tobbe, så är det som så, att jag älskar Tobbe mest av allt i hela världen, och älskar jag en person, och som jag dessutom har barn med så ger jag inte bara upp. Jag tycker personligen att folk ger upp för lätt, minsta lilla motgång och de går isär, men så vill inte jag att det ska vara.

MEN

Det finns så mycket i vårt förhållande jag saknar. Jag saknar att få uppmärksamhet och bekräftelse av personen jag älskar, många gånger är det bara andra saker som tar över och kvar blir man själv ändå. Jag saknar att kunna ha en dialog med någon om allt och inget, jag saknar att kunna få ett leende när man ses, en varm lång kram och några fina ord. Jag längtar efter någon som tog för sig av hushållssysslorna lite utan att jag behöver tjata och gnata om det, jag ÖNSKAR att det var liiiite mer spontant, eller få frågan om man ska gå på bio eller vad fan som helst. Men jag hoppas och önskar fortfarande, eftersom jag trots allt älskar pappan till mina barn, men fråga är ändå hur länge man orkar vänta, eller hur länge man står ut.
Och när man känner därinne i bröstet, jag duger fan inte och han älskar inte mig längre. Svårt att sätta ordet på hur jag känner över allt just nu faktiskt. Jag väntar just nu bara på ett jävla mirakel som kan få mig att må bra igen, som kan få min familj till det den en gång förlänge sedan var.

Och det blir årets rörigaste inlägg för allt bara kommer ut samtidigt och ändå har jag glömt hälften.

Ge det liiite mer tid... Det löser sig

Likes

Comments

Ibland blir jag lite förundrad ändå, när jag skriver att ni som endast typ hälsat på mig ute eller som jag inte har någon bondning med alls, som borde känna själva att, eeh känner jag ens henne? Hur många ord har vi utbytt? Varför skulle ni läsa min privata blogg? Vad får ni ut av det när vi inte ens känner varandra?

Grejen är ju den att jag har fler läsare än människor jag gett ut lösenordet till? Så lösenordet har alltså sipprat ut nånstans. 🤔

Likes

Comments

Har inte skrivit på länge. Egentligen gav jag mitt privata lösenord till människor som knappt har en aning om vem eller hur jag är. Varför de vill? För att de är nyfikna på mitt miserabla liv såklart.
Jag ville vara snäll, så jag gav det till dem, men nej det är inte rätt, jag har ingen lust att vika ut mitt liv för massa människor som egentligen bara vill gotta sig i min olycka.

Tillbaka till mig;
Jag mår inte bra. Jag mår verkligen inte bra.
Jag kryper ur mitt eget skinn snart, det svider och kliar i bröstet och jag vill bara rymma. Jag klarar inte av allt som händer runt mig, vilket resulterar i en mamma med sjukt dåligt tålamod som tillslut bara skriker, drar sig själv i håret och ger sig själv en smäll då och då.

Jag orkar inte med att mitt mående ska gå ut över och dessutom prägla mina barn. Det är nu deras uppväxt kommer sätta sina spår och det sista jag vill att de ska minnas är hur mamma alltid var sur och arg och skrek och skällde på dem.

Jag vill vara den mamma som gör det hon känner, alltså jag vill vara den jag är långt där inne, bara älska dem och alltid, eller åtminstone för det mesta var positiv, glad och vill göra saker med dem. Som det är idag så känner jag att precis allt är drygt. Ibland känner jag att jag inte orkar se dem, eller höra dem. Och det ger mig dåligt samvete och ångest.

Jag försökte ringa till psykiatrin i Mora. Fick nobben. Man får nobben om man säger att man inte vill ta livet av sig, tyvärr.
Kände mig så jävla uppgiven och ledsen när jag inte fick hjälp där så jag bara sket i det. Jag låtsades som att jag mådde bra, det funkade dock inte när jag fick ett sammanbrott var och varannan dag, en dag var jag så nära att ringa Säter, tänkte en extra gång och kom och tänka på alla som kommer att titta snett på en och sprida rykten som de själva hittat på, så jag lät bli..

Så min sista utväg att ringa cykelverkstan' här i Vansbro. Fick komma dit och prata med en läkare som skickade en remiss hit i Vansbro till en kurator eller dylikt... Det var INTE vad jag ville.
Mitt problem är inte att jag behöver prata! Jag behöver fan en ordentlig utredning!

Det börjar bli frustrerande att gå runt med en ångest som gör att man tror att man håller på att bli uppäten inifrån, man vill bara trolla bort sig som en jävla trollkarl men kommer ingenstans! Dåligt samvete, dåligt självförtroende, paranoid och tror att alla har något emot mig eller att alla pratar bakom min rygg, eller att Tobbe bara vill bli av med mig för det spelar ingen roll, han skulle ändå träffa någon ny lika fort.
Jag får typ dödsångest emellanåt när jag tänker på att jag kommer att dö tidigt, det är liksom en övertygelse jag haft länge, om att jag kommer dö innan alla andra.
Samtidigt i mina egna egocentriska tankar så vill jag det, jag vill att folk ska vara ledsna och sakna mig, att de ska ha ångest för det de sårat mig med.

Men det är klart att jag inte vill dö tidigt. Jag är livrädd för att få lov att sakna mina kära, att få lov att sitta fast i ett svart hål av saknad.

Jag bara hoppas att jag får hjälp snart.

Likes

Comments

Så hoppas jag att du hittar någon som älskar dig lika vilkorslöst som jag gjorde,
som älskar våra barn som det vore hennes egna,
som pussar och kramar dig.
Som berättar hur fin du är.
Som berättar hur smart du är.
Som berättar hur stolt hon är över dig
Som saknar dig när du är på jobbet.
Som aldrig är sur och arg.
Som masserar din rygg utan att du ber om det.
Som delar samma intressen som dig.
Som är den finaste du sett.
Som alltid är glad.
Som har bra självförtroende.
Som du kan hålla i handen bland folk.
Som du ger massa kärlek, värme och fina ord varje dag.
Som du är stolt över.

Ibland vet jag bara inte vad jag ska göra för att inte känna mig så fruktansvärt värdelös, som mamma, sambo, vän eller människa.


​Cuz' when I die - I die loving you. <3

Likes

Comments

Har mått ganska bra en tid, men nu kom den där gnagande ångesten tillbaka och jag vet delvis vad det handlar om. Jag känner maktlöshet i att jag vet att jag kommer att få lov att försöka pussla ihop ett jävligt trasigt pussel, jag känner att det hänger över mig och att jag vill inte att familj och relationer ska brista.

Sånt får mig att må oerhört dåligt, och får hjärnan att glöda av ångest och oro och sen veta, att mitt i allt det här kommer jag att hamna, mellanhanden, medlaren, sophinken, problemlösaren - när folk ska berätta om hur dum, korkad, egoistisk den och den personen är och där sitter man, och försöker lösa det för att alla ska bli sams och sluta med sina intriger och bråk.

Maktlöshet.... I ett jävligt stort andetag.

Likes

Comments

Jag blir så frustrerad! Jag har tagit upp det här ämnet förr men det blir aldrig gammalt, för det håller ständigt på!

Love, han får i stort sett som han vill jämt, för Tobbe. Och Tobbes ständigt återkommande kommentar "Men det är ju ingen stor grej". Nej men även för SMÅ grejer ska man kunna säga nej till, delvis för att man själv kanske för en gångsskull inte vill/kan/orkar med, och delvis för att det är väl bra att få ett "nej" till småsaker också så att man kanske lättare kan tacklas med större "förluster/besvikelser" sen.

Vi skulle fika, äta paj och glass.
Love fick glass och åt litegrann, sen ville han ha hallonpaj i (som tobbe tydligen visste att han inte tyckte om men sa inget om det) så han fick paj i också, börjar röra runt till en smet, sen ville han ha saltlakritssås i OCKSÅ, och det fick han (han tycker inte ens om lakrits).
Nej sen ville han ha bara glass igen..
Och då sa jag nej, nu hade du ju glass innan, varför åt du inte det som det var då?
*BÖÖÖÖÖL*

"Men vad var det nu då? Är det världens grej..? Låt han få det nu så slipper han att vara ledsen.."

Alltså nej, det är VERKLIGEN INTE världens grej. Men varför ska man ALLTID få som man vill? Fastän han uppenbarligen vet själv att han inte tycker om, och Tobbe visste också att han inte tyckte om. Man ska kunna ta ett nej om man ändå bara suttit och geggat med fikan.

Grejen är också att JAG fick alltid som jag ville för min pappa när jag var liten, vi var fyra syskon och jag skulle ha och ha, mamma sa nej, eller så sa hon då ska de andra också ha, men då var pappa snål och för det mesta var det bara jag som skulle få som jag ville, jag var ju minst.
Det har gjort mig ganska odräglig under min uppväxt, jag kunde inte ta ett Nej. Då bråkade jag, grinade och skrek tills jag fick som jag ville. Tar man den fighten när barnet är litet, som Love, blir det inte alls lika stort drama, det går över rätt fort men att ta fighten med en tonåring, nej tack!

Det har vart svårt att hantera besvikelser och saker som inte strukit mig medhårs jämt, det har känts som en stor förlust trots att det för andra hade varit en baggis, så vill inte jag att mina barn ska bli. Jag vill att de ska lära sig att man kan inte få allt som man vill och att det inte GÅR alltid som man vill och tror, vare sig det är stooooora eller små saker. Ibland så blir det bara nej.

Likes

Comments

Det vat längesen jag skrev här nu, jag har inte känt ett behov av det och inte vetat vad jag ska skriva men nu känner jag att jag behöver det.

Nu är känslorna och måendet sådär svajigt igen och det har hänt rätt mycket på slutet så hjärnan har gått på högvarv hela tiden, man är delaktig i saker som man inte ska behöva vara delaktig i och känner ett ansvar för människor man absolut inte ska behöva ta ansvar för.
Och mitt i allt stim så finns även jag, min egen familj, mina egna bekymmer som jag också måste slåss med.

Och jag är en person som behöver prata, jag pratar pratar och pratar jämt men får sällan någon respons eller feedback här hemma och det får mig att må sjukt dåligt. Det känns som att ingenting spelar någon roll och att de människor som man vill ska bry sig, bryr sig inte ett skit. Så när jag väl träffar någon vän, eller mamma eller svärmor så pratar jag fan tills jag får skavsår, även om de är om saker jag egentligen inte får ut något att prata om, för andra saker är för personliga och ingen orkar lyssna på mig iallafall. Men jag får iallafall prata.

Det är hemskt att säga men vissa dagar så känns det som att någon behöver låsa in mig på psyket, för att jag står inte ut med mig själv och när jag inte står ut med mig själv så står jag inte ut med någon annan heller. Jag blir tokig på att ingen förstår mig eller ens försöker förstå mig, och samtidigt så ska man skämmas för sig själv för att någon annan skäms över mig för att jag mår dåligt, det är tabu att må dåligt och att prata om det. Så just därför väljer jag att skriva här, så att det åtminstone känns som att man pratar med någon, jag är inte lika ensam i mig själv om jag får dela med mig av mina känslor.
Skillnaden nu är att min blogg kommer att vara lösenordsskyddad och bara de jag väljer får läsa.

Hatar att känna mig såhär trasig, och jag vet och jag känner att jag för över min negativitet på mina barn, vilket resulterar i ännu mer ångest och allt blir en ond spiral. Men bita ihop och låtsas som ingenting var det va?

Likes

Comments

Hej vänner och övriga!
Det var inte direkt igår jag skrev här, men orken och tiden har inte riktigt funnits till när jag jobbat på nätterna och sovit och försökt gjort något vettigt på dagarna. Sen kan jag väl erkänna att jag inte varit direkt sugen på att blogga heller, känns torrt och jag vet inte vad jag ska skriva.

Jag och Madde anmälde oss till "semesterformen" och fick träningsschema och kostschema av en pt, men kosten gjorde mig ingenting bra under dessa omständigheter. Hett ute, och inget salt fick man använda och ett väldigt fysiskt krävande arbete med för lite mat och alldeles för dålig rutin på när jag skulle äta, fick världens blodsockerfall. Inte ens frukt var tillåtet enligt schemat och nu har jag bestämt mig för att inte helt gå efter schemat, jag har inte förväntat mig att vinna tävlingen men jag har ju fått lite ny motivation med träning och sånt med det nya träningsschemat. Nu gäller det väl främst att träna så ofta man kan och att inte äta för mycket skit.

Nu till något annat. Vansbrosimning har det varit här i helgen, synd bara att man aldrig kan gå ut på nånting roligt. Känner mig alltid låst av ett eller annat, men försöker satsa på flygfesten istället, då ska jag ut, vad någon annan än säger eller gör! :-D


En liten update, känner mig fortfarande väldigt omotiverad att skriva blogg. Det ger mig inte så mycket längre.



Likes

Comments

Minns ni när jag skrev att jag skulle iväg på arbetsintervju? Där var jag, och här är jag nu, med ett jobb. Wie! Jag är glad och samtidigt enormt sliten, att jobba natt och inte få ordentligt med sömn de får sina konsekvenser. Allt är ju allt annat än enkelt just nu när Ian inte har barnomsorg och Love bara är borta 3 dagar i veckan, men jag håller i, man tjänar trots allt pengar och det blir väl bättre sen om båda barnen får vara borta så att jag får sova ordentligt när jag kommer hem på morgonen.

Just nu är det såhär, jag går och lägger mig direkt när jag kommer hem i stort sett, ca 06. då får jag sova två timmar till ca 08 och har jag tur får jag sova middag med minstingen en timme på fm vid ca 11-12. Och sen vila 1-1 1/2 timme på kvällen innan jag börjar jobba vid 22.30. Hade jag inte haft barn hade detta jobb varit en baggis, nu kan det vara lite kämpigt men cash is king!

Och för er som inte vet VART jag jobbar så jobbar jag alltså natt på Orkla, gamla Felixfabriken. Jobbar bland andra med Madde, världens bästa svägerska! <3

Det var lite nytt om mitt liv det.

Likes

Comments