Min förlossningsberättelse

Tisdag den 20/2 klockan 15 hade vi tid för att se om en hinnsvepning kunde genomföras. Jag var vad läkaren kunde känna inte helt redo för det då jag inte hade öppnat mig något alls av mina egna förvärkar. Dock kunde jag härda ut och läkaren pressade sig igenom för att komma åt hinnan och genomföra hinnsvepningen. En hinnsvepning innebär att läkaren drar lite med sina fingrar på hinnan runt bebisen för att kroppen själv ska frisätta ett hormon som får förlossningen att starta.

Jag fick en väldig ”mensvärk” direkt efter att han gjort hinnsvepningen, men den avtog efter ca 2 h. Vi väntade ivrigt här hemma på att något skulle hända men visste samtidigt att det inte behövde ske något alls. Jag hade väldiga besvär med foglossning. Framför allt ont i bäckenbotten så jag satt mycket och guppade på en pilates boll här hemma. Väldigt skönt.

Torsdag den 22/2 vaknade jag och gick på toa, då kom det en del blod och i toan plumsade något slemliknande som måste ha varit slemproppen. Det var faktiskt en skön känsla när det skedde för då kände man att det var på riktigt, att det närmade sig.

Fredag den 23/2 hade vi tid för igångsättning. Tanken var att jag skulle få cytotec att ta under 16 timmars tid med 2 timmars mellanrum. Men tackvare hinnsvepningen som hade gjort så att jag öppnat mig i alla fall 1,5 cm så kunde man istället sätta en ballongkaterer. Ballongkaterern hjälper till att öppna upp ungefär 4 cm och gör det möjligt att så småningom kunna ta hål på hinnorna.

Klockan 10 ungefär så satte dom ballongkatetern och ganska snabbt därefter drog det igång lite värkar på mig. Även ctg gjordes under hela tiden. Jag trodde där och då, eftersom det kändes rätt rejält av ballongen, att jag skulle kunna öppna mig ganska snabbt men så var inte fallet. Jag fick andas mig igenom värkarna under hela dagen och först klockan 04 på natten släppte ballongen och jag var öppen ca 5 cm. Livmodertappen var dock inte helt utlånad utan var fortfarande ca 1,5 cm. Från början är den ungefär 4 cm vad jag har förstått. Jag hade förövrigt tänkt mig att vara väldigt aktiv från start men under fredagen så låg jag mest bara i sängen. Det tog ungefär hela dagen innan jag blev bekant med smärtan och visste hur jag ville hantera den.

Lördag den 24/2 klockan 05.00 ungefär kommer barnmorskorna för att ta hål på hinnorna. Det var en märklig känslan, precis som folk säger så känns det som att man kissar på sig. Man satte även en elektrod på Violas huvud för att få bästa möjliga koll på hennes hjärtfrekvens. Det gör man även när en bebis ska ut. Skillnaden för oss var att jag fortfarande var tvungen att ha ctg uppkopplat på Lilly för att kunna se även hennes hjärtfrekvens.

Värkarna drog igång ytterligare lite efter att man låtit vattnet gå. Jag fick andas igenom dom ganska omgående och runt 07-tiden valde jag att prova akupunktur. Jag satt på en pilatesboll medan dom satte akupunkturen. Dessvärre fick man aldrig till någon bra ctg-kurva när jag gjorde annat än att ligga i sängen, men kortare stunder var det okej. Men akupunkturen gjorde susen. Det hjälpte åtminstone mig att koppla bort värkarna lite för en stund.

På förmiddagen någon gång när jag kände att jag kunde kontrollera smärtan lite bättre, den var alltså ondare och intensivare men jag hade hunnit lära känna den på ett annat sätt, så satt jag på pilatesbollen och åt ett par rallybilar. I bakgrunden spelades våran Spotifylista ”its time” och bakom satt Daniel och masserade mina axlar under värkarna. Någon gång vid 10 bestämde jag mig för att ta en dusch. Det var kanske den mest krångligaste duschen någonsin men också den absolut skönaste. Där satt jag på en pall, med benen brett isär och andades mig igenom värkarna. Så oglamouröst man bara kan tänka sig men ändå brydde man sig inte ett dugg.

Efter duschen placerade jag mig i sängen. Jag satt och borstade håret till musiken. Daniel ställde tvn mitt framför sängen så att jag kunde se OS. Jag tyckte att jag hade läget under kontroll. Men bara efter någon halvtimma/timma blev smärtan så stark och intensiv att jag blev tvungen att ha full fokus på andningen och att återhämta mig däremellan.

Klockan 12 ungefär så provade jag lustgas, då höll jag på att tappa kontrollen. Istället för att andas och behålla fokuset så började jag vrida på huvudet, aja mig och gråta. Men lustgasen hjälpte inte, den tog inte bort något utav det onda.. Istället fick den mig att tappa kontrollen ännu mer. Barnmorskan bedömde då att det var aktuellt med epiduralbedövning och när klockan var 13 hade dom satt den. Under hela tiden gjorde dom vaginala undersökningar med ungefär två timmars mellanrum och vid den här tiden hade jag fortfarande inte öppnat mig mer än 5 cm. Däremot var tappen nästintill utplånad, så något hade ändå hänt. Men man valde ändå att sätta ett värkstimulerande dropp klockan 14 för att påskynda det hela lite.

När klockan var runt 15 var jag så pass smärtlindrad att jag kunde gå några vändor i korridoren. Man ville få bebisarna att åka ned så att jag skulle öppna mig mera. Efter promenaden satte jag mig på pilatesbollen för att studsa lite. Dessvärre började jag känna mig frusen. Energin försvann ganska omgående och jag frös som bara den... Daniel gav mig en filt och så ringde vi på barnmorskan. Vi tog tempen och fick se att den höll på att stiga. Efter läkarkontakt så bestämde dom för att ta en fullständig ctg-kurva på bebisarna och även kolla crp på mig.

Vid 16-tiden stängde man av det värkstimulerande droppet. Bebisarna var stressade och mitt infektionsvärde var förhöjt. Febern hade, trots värktabletter, stigit från 37,9 till 39,1 och jag mådde faktiskt riktigt dåligt... Jag fick även huvudvärk som gjorde att jag knappt kunde titta. Barnmorskan nämnde även kejsarsnitt när hon jag gav mig bricanyl för att stoppa värkarbetet.

När klockan var 18 ungefär så kom läkaren, därefter gick allt väldigt snabbt. Bebisarnas hjärtfrekvenser låg då på ca 215 och det blev bestämt att man skulle plocka ut dom med ett akut kejsarsnitt. Även mitt blodtryck var anmärkningsvärt då det låg på 80/40. Så man förberedde mig, satte kateter och väntade på att operationssalen skulle bli ledig. Daniel fick plocka ihop våra värdesaker och sedan rullade vi iväg. Dom drog bort edan och gav mig istället lokalbedövning som gjorde mig bedövad från brösten och nedåt. Daniel var klädd i operationsskläder och fick ta plats vid mitt huvud när dom väl hade förberett allting. Jag låg och skakade som ett asplöv utav frossan och stressen över hela situationen. Annars var jag rätt lugn. Jag var liksom inte rädd för operation i sig, jag var mest bara fokuserade på att bebisarna skulle ut.

19.01 hörde vi ett ljuvligt litet skrik som fick både mig och Daniel att bryta ihop. Jag stortjöt av lycka. Wow alltså! Dom höll fram Viola framför mitt ansikte och lät mig pussa på henne innan dom gick iväg.

19.04 kom nästa skrik kom. Lika ljuvligt det. Lilly var ute. Även henne fick jag pussa på innan dom gick iväg. Daniel följde med när dom undersökte och tog hand om tjejerna. Vi grät av lycka. Äntligen var dom här och dom var vid liv, friska och helt perfekta.

Barnen skulle iväg till neonatalavdelningen så Daniel följde med. Vi pussades och sa att vi ses snart. Jag frågade en extra gång så att bebisarna mådde bra och sedan skiljdes vi åt. Jag som skulle till uppvaket fick på mig blöja och rullades in i salen där jag fick ligga under observation tills att jag kunde röra på benen. Jag får väl lov att säga att jag inte kände mig allt för kry när jag låg där, men ändå hade jag världens leende på läpparna. Vi hade äntligen blivit föräldrar! Jag kämpade febrilt med att få styrsel i benen så att jag kunde få lämna uppvaket och rullas iväg till Daniel och tjejerna. Det tog ungefär 1,5 h innan jag fick lämna uppvaket.

Klockan 22 ungefär återförenades vi hela familjen på neonatalavdelningen där tjejerna fick lite hjälp med andningen och sondmatades. Det var underbart att äntligen få hålla i dom, som jag hade drömt och längtat efter det. Älskade små tjejer!

Det här är min förlossningsberättelse utifrån vad jag själv kommer ihåg. Så småningom ska ordna så att jag får hem min journal från sjukhuset.

/Josefin

  • 2 397 visningar

Gillar

Kommentarer

Arnshelm
Arnshelm,
😭😭😭 så fint. Det är helt sjukt vad man orkar när det gäller att få se ens små bebisar 💕 duktiga ni var och vilka fina bilder.
nouw.com/arnshelm
Magget
Magget,
alltså så underbart 😭😍 blev så rörd att ja släppte några tårar 🙈 alla lycka till er och era fina bebisar 😍
nouw.com/magget
rijosefine
rijosefine,
underbart att läsa. grattis igen ❤
nouw.com/rijosefine
tovelarsson
tovelarsson,

Åh vad häftigt!! Stort grattis igen <3

nouw.com/tovelarsson
annahillgren
annahillgren,
ååååh😩😍 så fint!
nouw.com/annahillgren
Linnea S
,
Alltså 😭 Grym du/ni varit!! Nu ligger jag brevid min lilla pärla och minns, ont i magen fick jag av att läsa 😅 Tack för att du delar med dig 💞 /Linnea