För ett år sedan - del 2

Lördagen den 4:e november efter att vi sett våra små hjärtan vid liv i magen så åkte vi hem och försökte landa i allt. Det var en lättnad att operationen var över och att allt gick bra <3, men det var också väldigt jobbigt. Jag grät, fick panik när det var lugnt i magen och kunde inte sova om nätterna. Daniel var hemma och höll mig sällskap. Vi satte på animerade filmer om nätterna och höll om varandra. Vi fick veckorna att gå och dom bra beskeden som fortsatte att komma gjorde mig med tiden lite lugnare. Varannan vecka på sjukhuset i Örebro och varannan vecka hos specialisterna i Huddinge.

Den 28:e november åkte vi till Huddinge i vanlig ordning, men denna gång för att göra en lite grundligare undersökning utav Violas hjärta som innan operationen blivit förstorat pga överbelastning. Vi hade tid runt lunch. Allt såg fint ut, men dom ville ha ett extra utlåtande innan vi åkte hem för säkerhetsskull. Vi lämnade avdelningen för att äta lite mat och prata med Daniels föräldrar som var med oss.

Ett par timmar senare var vi på plats igen, fram med magen och på med gel. Stämningen i rummet var annorlunda denna gång och nu får vi höra att tjejerna inte alls mår så bra som man trodde. Fördelningen av näring var okej och Violas hjärta var okej, men tjejernas blodvärden var inte alls bra. Dom nämner att en till operation behövs göras. Jag förstår ingenting och bryter ihop totalt. Alla känslor från den tidigare operationen kommer tillbaka. Våra älskade tjejer... Full utav ångest, oro och rädsla ännu en gång. Jag bara kände att det är omöjligt att ha samma tur igen, nu är det kört.

Vi åkte hemåt och innan dagen var slut så shoppade jag myskläder till Daniel för att skingra mina tankar och för att ladda upp för ännu en tid på sjukhus. Nästa dag, onsdag den 29:e november hade vi tid för ännu ett ultraljud. En ny operation skulle ske på fredagen och dagarna innan det ville man fastställa så att undersökningarna gav samma resultat. Så att det inte var något tillfälligt som gjorde att flödena var dåliga. Men läget var fortsatt försämrat.

Vi bodde på sjukhus-hotellet som ligger alldeles intill karolinska. Där fick vi spendera våra dagar för att så enkelt och smidigt som möjligt kunna gå över till sjukhuset för ultraljud och en spruta betapred. Betapred ges för att skynda på lungmognaden på bebisarna i magen.

Det var en lång väntan för oss. Vi försökte mysa så gott vi kunde på hotellet. Vi pratade med tjejerna genom magen, tog en dusch ihop, åt pizza framför tvn och pratade faktiskt inte så mycket om själva operationen. Vi ville inte jinxa med framtiden.

På sjukhuset ringde dom in en läkare från Holland med bredare kunskaper och erfarenhet. Det var en så konstig känsla, allt låg liksom i deras händer och det enda vi kunde göra var att vänta. Här kan ni läsa mer om det.

Fredag den 1:a december, då i vecka 26, var det dags! Jag och Daniel traskade över till sjukhuset på morgonen och blev informerade om allt. Nervositeten och paniken infann sig. Väntan precis innan var H E M S K. Vi gjorde ett sista ultraljud innan det stundande ögonblicket. Jag låg där och grät medans läkarna kände, klämde och dividerade högt och låg om vad dom såg och hur dom skulle göra. Det var så konstigt att höra hur dom bara ett par minuter innan operationen tog beslut om var dom skulle gå in i magen för att bäst komma åt bebisarna och ha bäst sikt. Om det skulle gå att få någon sikt för att överhuvudtaget kunna genomföra operationen vill säga. Det skulle vi få svar på så fort dom kommit ned i magen med kameran.

Men operationen genomfördes. Dom fyllde upp med konstgjort fostervatten, lyckades se moderkakan och kunde lasra igen dom blodkärl som orsakade snedfördelningen utav blodet. Sen gjorde dom även en blodtransfusion till Viola som hade blod som var lika tunt som vatten.

Det kändes som att jag låg där och kved mig en evighet, men efter ca 3 timmar var operationen klar. Läkarna var nöjda och vi likaså. Livmodern var avslappnad, inga värkarn eller sammandragningar och inga bebisar på g ut. Mer om tiden innan, under och efter operationen kan ni läsa här.

Vi fick stanna ett par dagar på sjukhuset men kunde sen åka hem igen. Tiden efteråt var jobbig, man gick nästan och väntade på ett nytt bakslag. Men allt höll sig lugnt och jag drog igång med att fixa allt inför tjejernas ankomst. Jag ville inte sitta och vänta in något, jag ville förbereda och glädjas så gott det gick. Vi var ju beredda på att dom skulle komma mellan vecka 28 och 34 eftersom läkarna hela tiden hade sagt det. Det var vanligast så bland tvillingar, framförallt efter dessa två operationer. Men veckorna gick och inga bebisar kom... Så vi fortsatte att gå på kontroller en gång i veckan, varannan vecka i Huddinge och varannan vecka här i Örebro. När vi befann oss i vecka 27 minns jag så väl hur personalen på Karolinska för första gången grattade oss och sa att vi skulle bli föräldrar. Det var stort och det fick oss att våga tro på det. Innan det var allt så medicinskt inriktat.

Tillslut kom februarimånad och vi passerade vecka 35, sedan även 36 och början på 37. Sen kom kom våra små mirakeltjejer i vecka 37+1 genom ett akut kejsarsnitt. Dom överlevde båda två mot alla odds och föddes helt friska och så perfekta! Förlossningen kan ni läsa om här.

Avslutningsvis så måste jag be om ursäkt för att jag lite hastigt skrev ihop det sista med avsaknad av känsla och få detaljer... Men det river upp så mycket känslor hos mig. Jag har uppenbarligen inte bearbetat allt det som hände under graviditeten och jag visste faktiskt inte att det skulle göra så ont att läsa/skriva om det som det faktiskt gör nu.

Våra ljuvliga tjejer, Lilly och Viola <3

/Josefin

  • 1 516 visningar

Gillar

Kommentarer

Sigyn
Sigyn,
Det är fan ett mirakel att allt gått så bra TILLSLUT. Att det finns så duktiga kirurger som kan rädda livet på små bebisar som inte enns är födda ännu! Man blir helt mållös. Ush vad ni gått igenom...men istället blir man ödmjuk och känner enorm tacksamhet, visst!? ❣️❣️
nouw.com/sigyn
J0sefin
J0sefin,
Ja herregud! Man blir tacksam för så mycket och även så väldigt lite. Sen ibland glömmer man bort sig, men påminns förr eller senare om vad som är viktigt och verkligen betyder något. ❤️❤️❤️
nouw.com/j0sefin
jonnasofieh
jonnasofieh,
J0sefin
J0sefin,
❤️❤️❤️
nouw.com/j0sefin
thelisalarsson
thelisalarsson,
Helt otroligt att allt detta gått att göra❤️ Helt otroligt att ni pallade mitt i allt jobbiga. Ser upp till er något enormt!! Så starka!
nouw.com/thelisalarsson
J0sefin
J0sefin,
Ja vi förstår det knappt än idag... Vi frågade flera gånger ”men alltså hur gick det till?” ”Hur kunde ni se Violas lilla lilla lever och hur tusan kunde ni lyckas pricka den med en nål?” Vården är så jäkla bra när den väl behövs! Och vore det inte för skatten som vi betalar så hade vi aldrig haft råd att göra detta. Tack fina du ❤️❤️
nouw.com/j0sefin