Det senaste dygnet

Det var en jobbigare dag igår än vad jag hade föreställt mig. Jag trodde på något vis att jag skulle vara lite mer förberedd på allt i och med att vi redan varit med om en liknande situation, men så blev det inte alls. Jag kände mig tryggare än sist men inte alls beredd på något.

Vi checkade ut från hotellet klockan 10 och gick då till sjukhuset. Dom lät oss ta plats i ett "mysrum" innan vi fick komma till avdelningen för att sätta dropp osv. 11.30 var jag ombytt och fick antibiotika. Klockan 12 gav dom mig lugnande, blodtryckssänkande och något som skulle få livmodern att slappna av. Ungefär som förra gången. Daniels föräldrar var här under tiden.

12.40 åkte vi upp till fostermedicinsmottagningen där Lotta våran läkare och hjärtspecialist tillsammans med Marius och Sverker som gjorde förra ingreppet var. Efter några minuter kom även Frans från Holland in. Dom gjorde ett ultraljud tillsammans för att se så att dom var överens om hur dom skulle gå in och göra under operationen. Frans var precis som dom andra väldigt vänlig och gullig emot oss. Dom där klapparna på axeln får en både att bryta ihop och att finna lite extra styrka.

Det dividerades högt och lågt, ultraljudsapparaten gick varm och det kändes att det alldeles strax var dags. Dom gick liksom in i deras roller redan där och då. Jag fick hjälp till toaletten och skjutsades sedan bort till operationen. Daniel pussade mig hejdå och tårarna föll från mina kinder... Men så fort dörrarna in till operstionssalen öppnades så gick jag in i en bubbla där det endast handlade om fokus och koncentration. Jag var med andra ord till en början väldigt lugn när jag hade fått lagt mig på britsen.

Men britsen är för er som undrar inte särskilt bred eller stor, inte heller särskilt skön att ligga på när man är gravid. Det var något jag verkligen fick känna på denna gång då det tog väldigt lång tid och jag blev liggandes blixt stilla i säkert 3 timmar på rygg. Dessutom sprutade man in ca 2 liter med konstgjort fostervatten hos ena tvillingen innanför fosterhinnan för att lättare se och komma åt. Den mängden vatten kändes som två ton på magen.

Vid tidigare operation var det den "lilla" som hade för lite utav allt pga ojämn fördelning från moderkakan. Den fördelningen rättade man alltså till vid förra ingreppet, men denna gång blev det tvärtom och ombytta roller fast med blodvärdet. Under operationen nu visade det sig att den med lågt blodvärde låg på ungefär 30 medans vi normalt har ungefär 120. Blodet var med andra ord nästan tunt som vatten.

Man trodde ju att en operation skulle räcka och att man endast skulle behöva göra en blodtransfusion om operationen inte gick att genomföra, men pga det låga blodvärdet behövde man göra en blodtransfusion också. Den gick till på det viset att man stack in en nål i min mage och vidare in i fostret. Det var stick som jag kände och likaså när dom var tvungna att försöka få bebisarna i rätt position, dom tryckte rejält på magen för att komma in rätt och i rätt riktning. Vad jag förstod det som så var det in i levern dom fyllde blodet.

När operationen var klar bröt jag ihop ytterligare några gånger, utav både lättnad och en massa andra känslor. Det gjorde så ont sisa timman utav operationen att jag bara ville skrika eller rulla av britsen... Jag hörde hur dom sa "mamman har ont och vi måste skynda på nu" och blev lite lättad, men samtidigt så ville jag bara svara "nej gör det ni måste och strunta i mig". Sista stunden var jag nog så utmattad och hade så ont att jag låg och blundade och försvann i min egna lilla värld.

Om läkarna var nöjda och glada efteråt så kan ni ju kanske även ana min lycka och lättnad. Även om jag kanske inte kunde uttrycka den just där och då. Dom här människorna har hittills gjort allt dom kan för att rädda våra bebisar!? Frans flög hit från Holland för att han ville hjälpa till. Fantastiska människor!

Efter operationen tog vi plats på vårat rum, Daniels föräldrar stannade en stund men sedan var vi själva. Jag var så slut att jag somnade efter två uppträdanden på idol och sov sedan till 08 imorse, med undantag för ett par kisspauser. Inga sammandragningar, blödningar eller andra tecken på att bebisarna vill komma ut. Så himla skönt. Vi åt frukost imorse i lugn och ro innan dom kom in och sa att Lotta var redo att träffa oss. Mottagningen är egentligen stängd men Lotta var där för att ta emot oss ändå. Och det vi fick se var glädjande besked! Bebisarna sparkade på, deras hjärtan slog fint, värdena i mage och navelsträngarna var bra och även blodvärdet hos den som fick blod igår var bättre. Blodvärdet mäter man i blodkärlen i huvudet på bebisen med ultraljudsmaskinen.

Det som återstår nu är att den andra tvillingen på egen hand ska rätta till sitt blodvärde. Det hänger lite på hur man lyckades med operationen, vilket visar sig med tiden. Sen behöver den som fått blod också se till att ta upp det ordentligt, för just nu ligger det som en vätska i magen. Men dom mår bra! Man vill liksom bara tjoa utav lycka, men samtidigt är det viktigt att ta en dag i taget.

Vi blir kvar antingen till morgondagen eller måndag och under tiden är det vila som gäller. Så nu ligger vi här på vårat rum och tar det lugnt. I eftermiddag någon gång får vi ett annat rum då vi just nu blivit "inkastade" i ett litet rum på förlossningsavdelningen. Jag uppskattar att vi flyttas då vi just nu inte gärna får vara i korridoren eller hämta fika/dryck själva pga personal som springer. Man kan även höra kvinnor som föder och skriker av smärta.

/Josefin

  • 3 303 visningar

Gillar

Kommentarer

linneahard
linneahard,
Hoppas att allt går bra med er alla!
nouw.com/linneahard